SE BILDEN: Att vara intresserad av foto räcker inte
Ibland kommer man till insikter som kan vara lite småjobbiga. Själv råkade jag ut för detta i tjugoårsåldern när jag fullständigt och totalt hade kört fast i mitt fotograferande. All min lust var som bortblåst och det gick till och med så långt att jag sålde hela min fotoutrustning. Jag kunde inte se några som helst skäl till att behålla grunkorna när planen ändå var att sluta fota för gott.
Först efteråt insåg jag på riktigt vad som hade hänt. Nämligen att jag hade nått en platå, vilket är ganska vanligt och helt normalt. Jag hade vid det laget testat alla möjliga saker utan och innan. Plåtat i studio, legat i spenaten med teleobjektiv, tagit vackra bilder av stad och miljö, knäppt gatufoton, med mera. Jag kände min kamera innan och utan, liksom alla prylarna runtikring. Jag hade testat och lärt mig allt, kändes det som. Men, det fanns ingen riktning i det jag gjorde.
Det var då insikten kom: Det räcker inte med att bara vara intresserad av foto. Något mer måste till. Att ha sitt fotograferande som självändamål funkar inte i längden. Intresset för kameror och fotografi är mer att betrakta som fordonet som transporterar dig dit du ska.
Det måste helt enkelt finnas något annat som du på djupet är intresserad av och som du kan rikta ditt fotointresse emot. Och det är här jag tror att många kör fast, undertecknad inräknad. Att hitta ett ämne och en story är därför det viktiga. Inte kameraonanerande, ständiga hopp mellan genrer och nya prylar.
De som håller igång år efter år har ofta hittat sitt motivområde som de fördjupar sig om. De som tycker att det är kul att knäppa lite allt möjligt tappar ofta farten efter något år.
Ps. Vad bra att någon livade upp bilden med att fotobomba lite :)
Det var min ohängde broder som fotobombade, såklart :-)
visade en bild där en persons ansikte var helt täckt av en ballong.
Då var det någon som skrev i sin kommentar. Fin bild du tagit ,synd bara att ansiktet döljs av en ballong.
Ha det bra.
/ Bengt H.
Rolig liten story. Det är inte alltid som ens kreativa försök når hela vägen fram till betraktaren :-)
Såg nu att du har en annan (miniatyr)bild på första-sidan, som jag gillar. Den på han som stretchar och hon som fotograferar statyer. Skulle gärna vilja se den större.
Jag bytte bild efter att jag hade postat inlägget. Men tumnagelbilden blev av någon anledning inte utbytt. Jag får använda bilden på den stretchande mannen i en annan bloggpost :-)
https://www.boklund.fi/bokhandel/geografi-och-resor/samtal-i-gransland-p-473.html
- hawk
Kul med fotobok, förhoppningsvis kommer jag att få min egen färdig en vacker dag :-)
Att hitta sitt ämne att berätta om är nog det svåraste av allt och helt upp till en själv. Det är inget man kan lära ut.
Ja, att hitta sin "grej" gör väldigt mycket för ens fotograferande. Själv föll jag ju tillslut för detta med gatufoto. Även om det nog mer handlar om att jag är intresserad av dokumentärfoto/bildberättande med fokus på människor.
/Gunnar S
/Gunnar S
Håller med dig, det behöver inte vara något jättemärkvärdigt. Små saker kan vara förvånansvärt intressanta.
På en utställning vore den ett riktigt dragplåster som ingen gick förbi gissar jag.
Ha det .........
Gun-Inger
Men så småningom kommer bitarna ikapp varandra. Nu är jag glad att jag kämpade i mörkrummet under de där åren. Det blev studier i konst, både praktiskt och teoretiskt, och samhällsvetenskap. De gamla praktiska kunskaperna sitter kvar, men foto blev ett medel, inte ett mål, och därmed meningsfullt.
Det är i och för sig lätt att förstå din fascination för 70-talets snygga kameror. Så känner jag fortfarande :-)
Det är alltid bra att ha mål och mening med sitt plåtande. Det gör att man i regel anstränger sig mer.