Webb, bok eller utställning – vilken är bästa kanalen?

Att som fotograf försöka göra sig ett namn via diverse communities och sociala medier är väldigt populärt just nu. Det formligen dräller av bloggar och sajter som talar om hur enkelt och lätt det är att ta steget från okänd knäppare till beundrad och erkänd fotograf. Det går snabbt och är dessutom nästan helt gratis.

Men kan det vara så att nätet är överskattat för fotografer som på allvar vill etablera sig och bli uppmärksammade för sitt bildskapande? Kan det rent av vara så att de traditionella metoderna som handlar om att regelbundet göra genomtänkta böcker och utställningar är betydligt bättre?

Detta har jag funderat på en hel del den senaste tiden och jag tror mig dessutom veta svaret på min egen fråga: Ja, böcker och utställningar smäller högre. Nätet är faktiskt väldigt överskattat i sammanhanget.  Och med det menar jag inte att det är dåligt eller onödigt att synas på webben. Bara att det är överskattat, som sagt.

Vad har jag då för täckning för detta påstående?

Förutom att jag dagligen jobbar med webben och strategisk marknadsföring i sociala medier och tror mig kunna dess mekanismer ganska väl så handlar det främst om några enkla slutsatser.

Betänk följande:

1. När såg du senast en seriös recension av några bilder på nätet?

2. Vad känns mest på allvar – en bild i en bok eller på en utställning, kontra en på webben?

3. Vad kommer att finnas kvar om 25 år – en fotobok eller en fotoblogg?

4. Hur många av våra mest framgångsrika fotografer har ett bildflöde på exempelvis flickr?

5. Hur många av våra mest framgångsrika fotografer gör regelbundet böcker och utställningar?

6. Vilka är det främst som håller till på diverse fotocommunities?

Jag tänker återigen svara på mina egna frågor:

1. Jag har aldrig sett någon, har du?

2. Personligen föredrar jag bilder på papper.

3. Jag sätter en månadslön på fotoboken.

4. Väldigt få. Ja, försvinnande få. För att inte säga nästan inga alls.

5. Väldigt många. Ja, förvånansvärt många. För att inte säga nästan alla.

6. Andra fotointresserade – främst hobbyfotografer.

Den sista frågan är kanske den intressantaste egentligen eftersom den handlar om målgrupper. Klassiskt tänk inom marknadsföring. Om du vill bli uppmärksammad och etablerad, se till att vara synlig där din målgrupp kan se dig. Tyvärr är de flesta fotocommunities på nätet främst klubbar för inbördes beundran mellan fotografer. Inte minst flickr. Många skulle nog också bli väldigt  förvånade om de insåg hur okänt flickr är utanför fotonördkretsar.

Dessutom orkar få fotokonnässörer plöja igenom det enorma bildflödet på webben. Just dina alster riskerar därför att drunkna i en stormflod av bilder. För att vara någorlunda synlig måste du lägga ner ett enormt engagemang på att ständigt ladda upp bilder, sökordsoptimera och inte minst nätverka med andra. Ett evigt slit som ger mycket klen utdelning för de flesta. Tiden kan helt enkelt förvaltas avsevärt bättre.

Så om du verkligen vill etablera dig som fotograf, göra dig ett namn, förmedla något och sätta avtryck. Gör böcker och utställningar. Skicka ut pressmeddelande till medierna och berätta vad du håller på med. För det är faktiskt så att en artikel i lokalpressen fortfarande kommer att göra dig betydligt mera känd än flera hundra kommentarer på flickr. Men ha för all del gärna en blogg och några bilder på webben som folk kan söka på - när dom har sett dig i tidningen, tittat i din bok, eller varit på din utställning.

Ja, detta är i alla fall mina slutsatser. Håller du med?

Den fotograferande Dr. Jekyll och Mr. Hyde

Ibland känner jag mig som en fotograferande version av Dr. Jekyll och Mr. Hyde. En person med dubbla personligheter. Jag slits mellan två olika bildstilar som på sätt och vis är varandras motpoler.

Dr. Jekyll representeras av frilansfotografen som tar säljande och glättiga marknadsföringsbilder med en positiv känsla. Det är inbjudande och tillrättalagda motiv på människor och miljöer som Dr. Jekyll säljer till reklambyråer och turistnäringen. 

Mr. Hyde är den fotograferande privatpersonen som på sin fritid tar svartvita porträtt. Inte sällan med konstiga undertoner. Men även ruffiga studier av parkeringshus, buskage och motorvägar. Bilder som aldrig säljs utan som bara visas på nätet - i bästa fall.

Emellanåt funderar jag på vem det är jag gillar mest. Dr. Jekyll är ju den som drar in pengar och som får sina bilder publicerade. Men Mr. Hyde är fotografen som tillfredställer något djupt därinne. Det är alltid hans bilder som känns personligast och intressantast i längden.

Så vem vill jag vara? Det är väl kanske det saken handlar om i grund och botten. Och brotttas även andra fotografer med liknande dilemman? Det hade varit kul att veta.

Nåväl, här kommer några av Dr. Jekylls bilder. Mr.Hydes alster har jag redan visat tidigare här i bloggen.