SE BILDEN: Ett Gott Nytt Svartvitt 2024

Jag är väldigt dålig på att göra något vettigt av mina gatufoton. Förutom sporadiska inlägg här i bloggen så slänger jag ibland upp ett gäng bilder på Instagram och Facebook. Ja, det är i stort sett allt. Det vill säga inte särskilt mycket att skryta om. 

Delvis beror detta på att jag snabbt tappar intresset för bilder som jag har tagit. Det är inte så att jag finner det dödstråkigt att rota i fotoarkivet och att fixa med mina befintliga alster. Men det ger mig inte alls samma kick som att vara ute och ta nya bilder. 

I den här bloggposten kan ni i alla fall se några av mina personliga favoriter från 2023. Och det blev faktiskt ett förvånansvärt bra gatufotoår, trots att jag blev pappa på hösten året innan och därmed har en liten kille att ta hand om här hemma. Ändå hittade jag tid för gatufoto, vilket blev en positiv överraskning. 

Under förra året körde jag mycket gatufoto med blixt. Något som var både utmanande och kul. Inför 2024 tänker jag göra några små förändringar som jag hoppas ska ge ny inspiration. Det ska nämligen bli året då jag främst tänker plåta i svartvitt. Ni som har följt mig länge kommer säkert ihåg mitt fotoprojekt om Karlskrona där jag under drygt tre år enbart fotograferade analogt och med svartvit film. 

Något intressant som hände då var att jag tillslut började se i svartvitt när jag vandrade runt med kameran. Men inte bara det, min förmåga att observera ljus och kontraster förstärktes också och jag skulle gärna vilja hitta tillbaka till det där igen.

Frågan är väl bara om jag kommer att kunna hålla mig till detta? Vi får se! Min plan är i alla fall att göra ett tappert försök. Därför önskar jag er ett riktigt Gott Nytt Svartvitt 2024. 

Översta bilden: Från KTH:s studentkarneval i Stockholm i slutet av maj (läs blogginlägg här). 

En raggare med egen skön stil. Plåtad i Västerås under Summer Meet i början av juli (läs blogginlägg här).

Raggarträff på Sveavägen den 5 augusti. Samma dag som Prideparaden tågade genom Stockholm. Det var två skilda världar som möttes på stan under ett antal timmar (läs blogginlägg här). 

Den här mannen tog en rökpaus när paraden var slut. 

En man spanar ut över hamnen vid Cais das Colunas i Lissabon. Fotograferat under en familjeresa i slutet av augusti (läs blogginlägg här).

När kungen firade 50 år på tronen den 15 september gjorde jag som Henri Cartier-Bresson när han fotograferade George VI:s kröning i London 1937. Det vill säga vände kameran mot åskådarna (läs blogginlägg här).

Jag förföljde fotografen med hatten en stund och fick även till den här bilden.

På tal om hattar. Två Cowboyinspirerade unga killar på väg upp från pendeltågsplattformen vid centralen en lördagseftermiddag i november (läs blogginlägg här).  

Den sista bilden tog jag för övrigt under en runda på stan med min kompis Magnus Fröderberg. Han har också gjort en summering av sitt gatufotoår som du kan läsa här!

SE BILDEN: Är detta gatufoto?

I lördags åkte jag in till Stockholm city för att fotografera under Prideparaden. Så var det i alla fall tänkt. Men istället skulle det visa sig vara mycket roligare att plåta raggarna som höll till på Sveavägen. Förmodligen för att man inte behövde armbåga sig igenom ett hav av människor för att komma riktigt nära med kameran. Eller också har jag en dragning till just raggare som jag inte riktigt vill kännas vid.

Oavsett vad så slog mig en tanke efteråt som jag har haft tidigare. Nämligen om detta verkligen är att betrakta som gatufoto? Det jag är ute efter är att det kan kännas lite för enkelt att plåta under sådana här omständigheter. Nästan som att bilderna arrangeras åt en. Det är också lätt att bilderna blir förutsägbara och utan den där speciella "knorren" som ett bra gatufoto gärna får ha. Att det mer blir ren dokumentation av vad som pågår. 

Jag vet, en del tycker frågan är banal och ointressant. Vissa hävdar till och med att det inte går att ringa in vad gatufoto är och inte är, utan att typ allt är gatufoto bara fotografen i fråga tycker det. Något som givetvis är helt fel. 

I just det här fallet handlar det dock ganska mycket om känslor, tror jag. Det är min känsla av att det är för lätt som ställer till det. Så kanske borde jag göra det svårare för mig själv och inte falla för de där allt för simpla och förutsägbara motiven. Möjligen är det lösningen på dilemmat. 

SE BILDEN: Raggarna i färg - vikten av att vara konsekvent III

Det här har jag aldrig gjort i min blogg tidigare. Det vill säga att publicera exakt samma bilder i två inlägg efter varandra. Men jag gör det såklart av en anledning och ni som har läst mitt förra inlägg ser givetvis direkt vad som skiljer sig åt. De här bilderna är nämligen inte svartvita, utan i färg. Annars är det samma foton placerade i samma ordning.

Anledningen till att jag publicerar bilderna en gång till beror mina tidigare resonemang om detta med att vara konsekvent som fotograf. Alltså i grova drag om att hålla fast vid ett visst uttryck. Till exempel genom att enbart fota i svartvitt med småbildskamera och 35 mm. Detta för att över tid bemästra och förfina en viss stil. 

Själv har jag som tidigare nämnts brottats med detta genom åren. Jag har nämligen lite svårt för att hålla mig till samma grej hela tiden. Något som kanske kan ha varit en nackdel för mig. Samtidigt har jag trots allt upptäckt att oavsett om jag plåtar med vidvinkel eller normalen, i färg, i svartvitt, med eller utan blixt - så finns det något gemensamt i de flesta av mina bilder. 

Till exempel är jag väldigt människo- och situationsinriktad. Jag håller också ganska hårt fast vid klassiska kompositionsregler. Färger intresserar mig egentligen väldigt lite och därför skulle jag såklart likaväl kunna välja att enbart plåta i svartvitt. Men jag är tveksam till att det blir så. Utan istället lär jag nog fortsätta välja det jag tycker passar bäst utifrån vilka motiv eller vilket projekt det handlar om. 

Vilka bilder av raggarna är då bäst? De i färg eller de i svartvitt? Spelar det över huvud taget någon roll? Tja, vad tycker du som läser det här? Själv vet jag vad jag tycker. 

SE BILDEN: Raggarträffen i Västerås - vikten av att vara konsekvent II

I mitt förra blogginlägg skrev jag om vikten av att vara konsekvent. Det vill säga att jobba fram ett visst uttryck och sedan hålla fast vid det. Något som i stort sett alla framgångsrika fotografer gör, men som jag själv är lite dålig på av olika skäl. Inte minst för att jag tycker att det blir aningen tjatigt i längden att göra samma grej om och om igen.  

Sedan dess har jag och polaren Magnus Fröderberg besök raggarträffen Västerås Summer Meet. Vi åkte dit redan på fredagen, vilket visade sig vara lite av ett misstag. Vädret var nämligen inte det bästa med åskknallar och rejäla störtskurar om vartannat. Det var dessutom väldigt lite folk på flygfältet där själva träffen höll till. Om det berodde på det lynniga vädret, dagen i sig, eller andra orsaker är svårt att veta. 

Efteråt åkte vi till Hällas handelsområde där det arrangerades ett burnoutevent. Och där var det ett betydligt bättre tryck med mycket folk och skön feststämning. Trots det åkte vi därifrån rätt tidig, vilket kanske också det var ett misstag. För efteråt fick vi höra att det hade varit världens röj senare på kvällen. 

Vi pratade i alla fall en del om detta med att vara konsekvent och så vidare. Till skillnad från mig så känner Magnus att han har hittat en tydlig gatufotostil som han har hållit fast vid länge nu. Och jag kan väl bara instämma i det (läs hans blogginlägg här). 

Själv valde jag att köra med blixt och motsvarande 28 mm på min Fujifilm X-Pro2. Redan från början planerade jag också att bilderna skulle vara i svartvitt. Det är för övrigt ganska enkelt att använda blixt i sådan här sammanhang. I stort sett ingen bryr sig. Snarare börjar många skratta när man smäcker av en blixt utan förvarning. De tycker att det är lite kul. 

Också detta var något som jag och Magnus diskuterade efteråt. Det vill säga att många etablerade gatufotografer ser till att plåta under ganska gynnsamma förhållanden. De besöker evenemang, eller åker till platser, där chanserna att lyckas är så goda som möjligt. Och det är såklart rätt strategi. För varför ska man göra det onödigt svårt för sig?

SE BILDEN: Raggare i Västerås och att undvika det uppenbara

Att jobba sig ner under ytan tycker jag är något av det viktigaste för en fotograf. Alltså att åtminstone försöka se bortom det mest uppenbara och anstränga sig för att visa det som finns lite vid sidan av. Det som inte är fullt så tydligt men som ändå är intressant och bildmässigt. 

Detta var mitt ingångsvärde när jag besökte Power Big Meet i Västerås förra året och jag försökte ha med mig samma inställning även i år. Men precis som då kunde jag även den här gången konstatera att det är svårt att under en eftermiddag och kväll lyckas med det jag siktat på. Den här metoden kräver nämligen tid och närvaro. 

Dessutom är ett resultat av det här arbetssättet betydligt färre bilder att visa upp i efterhand. För det du väljer bort är dom där lättplockade skotten. Glada människor, höjda ölflaskor, det spektakulära, showen som pågår hela tiden. I stället väntar du ut, går åt sidan, tittar bredvid händelsernas centrum, vilar på hanen. 

Har jag lyckats då? Själv tycker jag att jag fick till det hyggligt bra. Men det kan bli betydligt bättre. Nu börjar jag i alla fall lära mig hur det funkar på Power Big Meet och vad som gäller. Insikter jag ska ta med mig till nästa år för att förbättra mina möjligheter att ta bilderna som jag är ute efter. 

Jag besökte för övrigt träffen tillsammans med min kompis Magnus Fröderberg. Läs hans blogginlägg här.