SE BILDEN: Palio di Siena - kanske världens mest spektakulära hästtävling

En sötaktig doft av hästurin och tobaksrök blandar sig i den varma luften. Jag står på torget Piazza del Campo mitt i den Italienska staden Siena och klockan är strax efter åtta på kvällen. Det är bara drygt en halvtimme sedan världens kanske mest spektakulära hästkapplöpning utspelade på platsen. Loppet kallas för Il Palio di Siena – eller rätt och slätt för Palio. 

Ett flera meter brett spår med hårt packad lera löper runt torget. Färska hovavtryck med skarpa kanter framträder tydligt i underlaget. Men hästarna är tillbaka i sina stall och istället blandas turister och firande Sienabor med stressade restaurangägare som släpar fram sina bord mitt på kapplöpningsbanan. Festen har redan börjat.
– Hästen är vacker, ryttaren är vacker! Ungefär så sjunger en grupp män samtidigt som de högtidligt viftar med stora färggranna flaggor. Några andra män slår rytmiskt på trummor som de bär på höften och tillsammans går männen sakta runt torget. Varv efter varv.

Två gånger varje sommar hålls denna intensiva festival som är väl värd att bevittna för den som vill se något annat av Italien än vingårdar, katedraler och badstränder. Det är en stolt tradition med anor ända tillbaka till medeltiden och Sienaborna deltar med liv och lust i festligheterna som varar drygt en vecka varje gång. Då bjuds det på uppvisningar, hästparader och utdragna middagar med mat, dryck och sång tills långt efter midnatt. Allt sker på gatorna och i gränderna som det så ofta gör i Italien. 

Festivalen skulle kunna beskrivas som en kamp mellan stadens 17 kvarter. Varje kvarter (contrada) har en egen häst, en egen ryttare och en egen flagga. Enligt några boende som jag pratar med finns historiskt sett en rivalitet mellan de olika contradorna som ibland har tagit sig våldsamma uttryck, men det ser jag inget av under mitt besök. Istället ser jag människor från olika contrador som glatt står och prata med varandra. Det är framförallt fest och glädje som genomsyrar staden.

Men Palio är mycket mer än festligheter och hästkapplöpning. Bakom kulisserna pågår köpslagningar och förhandlingar mellan de olika kvarteren. Till och med på startlinjen kan ryttarna förhandla med varandra om loppets utfall. Det är på sätt och vis ett fulspel.
– Många turister skulle nog bli lite besvikna om de visste vad Palio egentligen handlar om, säger en kvinna och ler brett. Hon bär sin kvartersflagga som en scarf runt halsen vilket många engagerade Sienabor gör.

När det gäller själva loppet så är det inte helt ofarligt. Både människor och hästar har gjort sig illa – ja, till och med dött. Ett år ramlade en häst rakt in i publikhavet med flera skadade som resultat. Samtidigt är säkerheten hög numera. Mängder med poliser och sjukvårdare finns på plats och som besökare märks det att säkerhetstänkandet är rigoröst. Trots detta är det dramatiskt när jag själv tittar på loppet. Några kvinnor svimmar och bärs snabbt ut på bår av tillskyndande sjukvårdspersonal.  

Det är därför viktigt att känna till sina begränsningar innan man ger sig i in på torget för att se kapplöpningen, får jag i förväg veta av en van besökare. När det väl sätter igång är du nämligen instängd tillsammans med tusentals andra. Banan sluter sig runt publiken och det går inte att lämna platsen vilket kan vara en skrämmande upplevelse för den som inte är förberedd. 

Samtidigt är det värt det eventuella obehaget när loppet väl har startat. Det är kort och intensivt. I 90 sekunder piskar ryttarna sina hästar runt det medeltida torget. Det knottrar sig på huden. Stämningen är hög, liksom ljudet från publiken. Och när det hela är över exploderar Siena i en fest som varar hela natten.

Nördfakta: Samtliga bilder är tagna med Fujifilm X100s.

Det går trögt nu - trots nyinköpt Fujifilm X100...

Ibland har man flow – ibland har man inte flow. Just nu har jag inte flow. Tiden räcker inte riktigt till och så har det varit lite halvsketet väder här i Karlskrona ett tag nu. På något sätt har det mera känts som höst än vår på grund av halvkyliga vindar och regnrusk.

Detta har varit lite frustrerande eftersom jag fick min nya Fujifilm X100 för ett par veckor sedan. Suget och motivationen finns där, men inte möjligheterna. Därför har det mest blivit sporadiska och halvhjärtade fotoförsök den senaste tiden.

Men idag bestämde jag mig för att göra ett ”bildreportage” i miniformat när vi grillade korv på bryggan utanför personalmatsalen under lunchen. Jag tänkte det kunde vara kul att dokumentera en vardagshändelse och samtidigt få lite minnesbilder på kollegorna.

Så här kommer mitt bildreportage om korvgrillning på Marinmuseums brygga en ganska vanlig fredag i Sverige den 27 maj 2011. Vid grillen stod 1: e intendent Hans Lineskär - historiker, expert på den seglande örlogsflottan och vår alldeles egna mysfarbror. 

Slutligen några bonusbilder. Tre snabba porträtt som jag tog på min kollega Helena Gustafsson.

Samtliga bilder är såklart tagna med Fujifilm X100.

Få ut max av din Fujifilm X100

Sedan Fujifilm X100 blev tillgänglig på marknaden har många haft synpunkter på kameran. Åtskilliga har hakat upp sig på det omständiga menysystemet, vissa knappars bristande användarvänlighet och att kameran har en tendens att bete sig på ett oförutsägbart sätt när man växlar mellan olika lägen.

Som ägare av en X100 kan jag hålla med om en del av den här kritiken. Menyerna kunde ha varit bättre, några av reglagen är väl fibbliga att använda och kameran har ibland för sig att ändra vissa inställningar utan att man riktigt begriper varför. Personligen tycker jag att det sistnämnda är det som irriterar mest.

Men samtidigt finns det ett sätt att jobba med Fujifilm X100 som enligt min mening innebär att kameran plötsligt visar upp sitt rätta jag. För så här är det. Om X100 används på samma sätt som alla andra moderna digitalkameror så riskerar man att bli frustrerad över dess speciella karaktär. Om man däremot tänker ”analogt” händer något.

Egentligen är det uppenbart när man läser Fujis tankar bakom kameran. Målet har varit att ta fram en digitalkamera med ett klassiskt analogt upplägg. Under utvecklingen fick erfarna professionella fotografer komma med synpunkter på olika funktioner. Och det märks.  Ja, det syns ju dessutom tydligt på kamerans utformning.

Mitt råd är därför att använda X100 som du hade använt en gammal hederlig mätsökarkamera. Ställ in ISO-talet som du föredrar, mät ljuset, justera tid och bländare. Du kan även köra med hyperfokalskärpa om du vill ta steget fullt ut. Planera ditt fotograferande, var förberedd och jobba aktivt med din kamera. Ta kontrollen över tekniken!

Detta gör dock X100 till en svår kamera. Den kräver inte bara erfarenheten och kunskapen om hur man fotograferar traditionellt. Den kräver också att du gillar det. Det handlar alltså om hela ditt förhållningssätt till det där med att ta bilder.

Så, återigen. Ta kontrollen. Tänk analogt. Låt X100 visa sitt rätta ansikte. 

Sju onödiga missuppfattningar om Fujifilm X100

Den obligatoriska spegelbilden...

Just nu florerar det en hel del konstiga åsikter om Fujifilm X100 lite varstans i mediebruset. Både bland diverse bloggare men också hos seriösa kameratestare och i tidningar. Jag tänkte här bemöta sju av dessa påståenden som upprepas om och om igen. Så om du äger en X100 eller funderar på att köpa en så rekommenderar jag att du läser detta.

Men allra först tänkte jag skriva några rader om syftet med kameran. Väldigt många tycks nämligen ha missförstått även det ganska ordentligt. Något som i sin tur har inneburit en massa krav på hur kameran ”egentligen” borde ha varit. Exempelvis att den borde ha haft mer avancerade filmfunktioner, fler knappar, bättre makroegenskaper, antiskak, och så vidare.

Om man tar sig tid att läsa hur Fuji har tänkt när de har utvecklat X100 så är det tydligt att de har haft som mål att ta fram en mätsökarliknande digitalkamera med ett traditionellt upplägg.  Målgruppen är enligt Fuji främst seriösa fotoentusiaster och proffs som uppskattar klassiska kameror och som mestadels ägnar sig åt gatufoto, reportagefoto och situationsfoto (snapshot).

Om man ser kameran i det här ljuset så behöver man inte bli besviken på allt som ”saknas”. Istället kan man glädja sig åt att Fuji vågade ta steget hyggligt fullt ut och tillverka en dedikerad stillbildskamera för erfarna fotografer med en specifik fotografisk inriktning.

Nog om detta. Här kommer alltså sju missuppfattningar om X100 som just nu sprids lite överallt på nätet.

1. Kameran låser sig när man försöker väcka den från viloläget.
Om man läser instruktionsmanualen så står det där att när man vill väcka kameran från viloläget så ska man trycka ner avtryckaren halvvägs. Gör man det så startar kameran utan problem.

Om man däremot desperat och i panik upprepade gånger trycker ner avtryckaren i botten eller håller den i nertryckt läge under flera sekunder så riskerar kameran uppenbarligen att hänga sig.

Så, när du vill väcka X100 från viloläget – tryck mjukt ner avtryckaren halvvägs ungefär som när du använder kamerans AF. Så gör jag och kameran har inte låst sig en endaste gång.

2. Närgränsen är kass och för att kunna gå nära måste man slå på makrofunktionen.
Återigen, om man läser manualen så står det där att du enbart behöver slå på den digitala sökaren för att kunna gå närmre än 0,8 meter. Då kan du gå så nära som 30 cm. Därunder måste du dock koppla in makrofunktionen.

Detta beror främst på kamerans parallaxfel som är ofrånkomligt med en sådan här konstruktion. Parallaxfelet blir helt enkelt så kraftigt när du kommer för nära att det blir svårt att veta vad som kommer med på bilden.

Som sagt. Slå på kamerans EFV när du behöver gå närmre. Att fibbla med makroinställningen är inte nödvändigt.

UPPDATERING: Om du väljer manuell fokus på kameran så kan du använda AEL knappen som automatisk hjälp för att ställa skärpan. Om du gör så kan du gå lika nära med den optiska sökaren som med den elektroniska. Dock innebär parallaxfelet att bilden inte riktigt motsvarar det du ser i sökaren.

Makrofunktionen är inte lika "bra" på X100 som på andra pocketkameror. Det närmsta du kan komma är 10 cm. Men ärligt talat - vem köper en gatufotokamera för att ta makrobilder?

3. Kameran är slö i uppstarten.
Om jag slår på kameran så fort jag tar den i handen så är den  igång lagom tills jag har hunnit sätta den vid ögat och komponerat klart min bild. Detta tar ungefär två sekunder. Att det skulle vara ett stort problem på fältet är jag väldigt tveksam till . Men så här blir det ofta när kameror inte testas i verkligheten utan enbart nagelfars tekniskt.

Om man ändå har extra bråttom så har kameran trots allt ett snabbstartläge. Då går den igång på en bra bit under sekunden. Fuji säger 0,7 sekunder.

Men faktum är att det går ännu fortare om du sätter i ett riktigt snabbt minneskort. Därför rekommenderar jag dig som funderar på att köpa en X100 att samtidigt beställa ett minneskort som klarar 45MB/s. Exempelvis detta.

4. Kameran har en långsam och dålig autofokus.
Om man tror att X100 är en systemkamera så kan man nog få den uppfattningen. Om man däremot inser att den använder samma teknik för sin fokusering som alla andra pocketkameror så förstår man att kameran har en både snabb, exakt och väldigt bra AF.

Kameran exponerar mycket bra i de flesta situationer och inte minst tycker jag att blixten imponerar. Den ger ett mjukt ljus som blandar sig med det befintliga ljuset på ett snyggt sätt. 

5. Kamerans manuella fokus är usel och alldeles för långsam.
Den manuella fokusfunktionen på X100 är ett komplement som främst är till för att använda i kamerans makroläge. Alltså när fotografen verkligen vill finjustera skärpan och sätta den på en exakt punkt. Det är därför den är ”långsam” och kräver att man ”rattar” mycket.

Men kameran har som sagt en mycket bra AF. Använd den.

6. Batteriet går att sätta i på fel håll.
Jag satte i batteriet på rätt håll vid första försöket. Om man tittar på batteriet (som dessutom har en pil för rätt riktning) och sedan tittar i kameran så ser man direkt hur det ska sitta. Så svårt är det faktiskt inte. Lite tankeverksamhet från fotografens sida är knappast att kräva för mycket. 

7. Det är dåligt att X100 inte har antiskakfunktion.
X100 har en så kallad bladslutare och ingen spegel som åker upp och ner. Det innebär att man kan ta bilder på frihand ända ner till 1/30-dels sekund och ändå få dom skarpa. Ja, somliga skickliga fotografer klarar till och med av ännu långsammare slutartider. Vissa ända ner till 1/8-dels sekund.

Att kameran är relativt kompakt och har vidvinkelobjektiv spelar också in. Fotografens egna rörelse påverkar helt enkelt inte på samma sätt och det är lättare att hålla kameran någorlunda stilla.

Det är inte omöjligt att antiskak hade kunnat göra en viss skillnad. Men i det stora hela är funktionen ganska meningslös i en kamera som X100. Förmodligen hade det bara gjort den större.

Slutligen. Detta innebär inte att kameran saknar brister och konstiga egenskaper. Men jag tycker dock att om man ska kritisera kameran så ska det ske på rätt grunder. Inte för att man har varit för lat för att läsa manualen eller tänka efter lite själv.

Hursomhelst. I ett annat blogginlägg tänker jag ta upp något av det som jag personligen tycker är mindre bra med kameran. 

TILLÄGG 1: I Steve Huffs blogg kan ni läsa en i mitt tycke väldigt bra och användarinriktad recension av X100. Han tar för övrigt upp några av de punkter som även jag har nämnt.

TILLÄGG 2: Här tar Steve Huff upp hur man jobbar sig runt de "konstigheter" som X100 har för sig.