En stressad gatufotograf, komplexa bilder och usel film

Mannen på bilden här ovanför hade inte bråttom. Men det har jag just nu. Lite för bråttom faktiskt då jag märker på mig själv att jag hastar igenom mina filmrullar. Jag vill helt enkelt alldeles för mycket vilket resulterar i att jag stressar när jag plåtar. Sedan är det ju så förbaskat kul att hålla på också. Det gör sitt till det med.

Jag är högst medveten om att det inte är bra. Man kan helt enkelt inte tvinga fram bra gatufoto. Det är nämligen en konst som kräver en stor portion tålamod och att man snarare är beredd och mottaglig när ”bilden” uppenbarar sig. Att jaga gata upp och gata ner som en desperado är helt enkelt ingen framgångsmetod. Jag vet.

För tillfället försöker jag också utveckla min gatufotostil. När jag tittar på mina bilder som jag har tagit så här långt känns mycket som upprepningar på samma tema (som första bilden). Det jag vill är att skapa en bättre närvaro, men jag testar mig också fram när det kommer till mer komplexa motiv. 

Bilden här under är ett sådant experiment. Det handlar om att försöka få in flera människor och händelser i en komposition. Men också att jobba med kontraster skuggor och högdagrar. Just den här bilden är visserligen långt ifrån en bild som jag är helt nöjd med. Jag visar mest upp den för att ni ska förstå vad jag menar.

Bilderna i det här blogginlägget är för övrigt tagna med Ilford Delta 400. Jag gillar verkligen inte den filmen. Negativen blir alldeles för grovkorniga och brutala för min smak. Jag har ett par rullar kvar. Så fort de är slut återgår jag till min absoluta favoritkombination. T-MAX 400 och XTOL.  

Slutligen en liten bonusbild. Bli inte rädda nu bara...

Idag gratulerar jag HCB – och mig själv!

Personligen vill jag gärna se det som ett tecken från högre makter. För någon slump kan det såklart inte vara. Det vill säga att lilla jag fyller år samma dag som den kanske störste fotografen genom tiderna. Det bara måste betyda något.

Självklart är det Henri Cartier-Bresson jag talar om. Född den 22 augusti liksom jag själv. Och det känns faktiskt lite häftigt på något sätt. Att vi har firat våra födelsedagar samtidigt. Så när jag har fått presenter har han fått presenter. Jag undrar vad han fick förresten? 

Jag tänker därför höja ett glas med lite franskt aperitifvin ikväll efter jobbet, ta en smutt och i tanken gratulera Henri. Sedan kommer jag att svepa resten av innehållet och gratulera mig själv på min trettionionde födelsedag. Efter det ska jag ge mig ut och gatufota – såklart.

Här kan ni förresten se en fransk dokumentär om HCB från 2001. Den gick på SVT för några år sedan och är något av det bättre i filmväg som man kan hitta på nätet om denna ikon. Dokumentären är cirka 30 minuter lång och textad på engelska. 

Jag tror min Canon 7 är för snygg för gatufoto

Kan en kamera vara för snygg och uppseendeväckande för att funka optimalt på gatan? Jag börjar misstänka det sedan jag köpte min Canon 7. Jag har nämligen märkt att folk stirrar på kameran betydligt mycket mer än när jag använder min Canonet.

Ja, det har till och med kommit fram folk och undrat om kameran, något jag aldrig har råkat ut för tidigare när jag gatufotograferat. Förmodligen har kameran den rätta och numera så trendiga retrolooken. Och det är fan inte bra när målet är att vara hemliga Arne på stan.

Förutom det har jag också märkt att sjuans ramar är otroligt mycket snävare. Det som kommer med på filmen är i praktiken det som syns i ramen. En stor skillnad gentemot min Canonet som tar med 20-30 procent mer. Jag har redan sumpat några bilder på grund av detta. Så nu måste jag vänja mig vid denna annorlunda karaktär. Fast det blir faktiskt enklare när man vill köra med råkant. 

Ett annat förbaskat aber som jag har råkat ut för är att filmen kärvar när jag ska rulla upp den på framkallningsspiralen. Något jag inte har varit med om på många år. Förmodligen beror det på att filmen rullas upp i motsatt riktning på kamerans spole. Den böjs alltså åt andra hållet jämfört när den befinner sig i filmkassetten.

Ja, det var mycket beklagan, gnöl och gnäll i det här blogginlägget. Här är i alla fall några bilder från idag. Jupiteråttan funkar bra. Så håll till godo! 

Som den observanta har märkt har jag för övrigt bytt namn på bloggen. Från och med nu heter den På gatan i Karlskrona och är en renodlad gatufotoblogg. Lika bra det så ingen blir besviken. 

Så ett sista klagomål. Damm. Förebannade damm!

Första testskotten med min Canon 7

När man precis har köpt sig en ny kamera vill man ju gärna testa den så fort som möjligt. Därför har undertecknad sedan igår eftermiddag i ljusets hastighet jagat en rulle film genom sin Canon 7. Allt för att kolla upp att kameran funkar som den ska. 

Jag kan därför meddela att utfallet är positivt. Min Canon fungerar kanon. Den gamla ljusmätaren som brukar balla ur på dessa modeller mäter faktiskt utmärkt. Slutartiderna verkar stämma och det hela ser alltså bra ut. Det enda felet som jag har upptäckt är att bildräknaren (eller vad fasiken den heter) inte rör på sig. 

Utöver kameran beställde jag två högkvalitativa ryska gluggar också. En Jupiter 12 och en Jupiter 8. Den förstnämnda har jag inte testat ännu utan det var den berömda åttan som fick sitta fastgängad på kameran hela rullen igenom. 

Turligt nog verkar det som de sovjetiska optiktillverkarna höll sig nyktra just den dagen mitt exemplar byggdes. För bilderna är väldigt skarpa och fina. Ja, jag skulle faktiskt vilja säga att jag blev imponerad till och med. Skål för det! 

Det enda smolket i glädjebägaren den här gången var filmen. En snäll kollega på jobbet gav mig nämligen några rullar Ilford Delta 400 från 2005. Men trots att han har förvarat filmerna i frysen verkar de inte ha klarat sig. För negativen blev onaturligt grådaskiga och grovkorninga trots att jag framkallade enligt konstens alla regler. 

Å så en liten bonusbild föreställande min tomatplanta. Jag vill bara visa hur det ser ut när man fotar med Jupiter 8 på full glugg - alltså bländare 2. Inte så dåligt faktiskt. 

Hur ska jag gestalta mitt gatufotoprojekt?

Ni som kollar in min blogg ibland vet att jag håller på med ett fotoprojekt just nu. Arbetsnamnet är ”På gatan i Karlskrona” och tanken är att det ska bli en utställning i första hand men också en bok i förlängningen. Ja, det är i alla fall vad jag siktar på.

Just nu funderar jag en del på hur jag ska gestalta det hela. Alltså vilka bilder som ska vara med i utställningen och boken. Själva grunden bygger som ni vet på gatufoto, men som det ser ut nu tar jag även uppställda porträtt och inte minst detaljer och miljöbilder helt utan människor.  

Min ursprungliga tanke har varit att blanda dessa till en berättelse om Karlskrona. Genom bilderna ska man få en känsla av det vardagliga livet på gatan, människorna som befolkar eller besöker staden och de urbana miljöerna som karaktäriserar just Karlskrona.

Men frågan är om det håller ihop ur ett narrativt perspektiv? Funkar mitt tänk, helt enkelt. I så fall behöver jag nog utveckla vissa bitar i berättelsen som handlar om miljöskildringarna och porträtten.  Och funkar det inte blir jag tvungen att skala bort en hel del motiv och fokusera på kärnan i projektet.

I det här blogginlägget har jag gjort ett litet försök att visa ungefär hur jag menar med några nya och några gamla bilder som exempel. Det är ett ganska snabbt och inte särskillt genomarbetat försök att gestalta mina tankar kring detta. Så betrakta det framförallt som en skiss – en ofärdig idé. 

En annan sak som jag klurar på är hur många av mina bilder jag ska visa i förväg till exempel här på fotosidan och andra ställen. Det finns ju en risk att de som kan tänkas vara intresserade känner att de redan har sett allt när jag väl är färdig.

Dessutom - om det finns för många bilder ute på nätet när projektet blir verklighet finns kanske risken att man tar död på nyfikenheten hos sin potentiella publik. Tja, det är mycket att tänka på när man gör en sådan här sak för första gången.