En stressad gatufotograf, komplexa bilder och usel film
Mannen på bilden här ovanför hade inte bråttom. Men det har jag just nu. Lite för bråttom faktiskt då jag märker på mig själv att jag hastar igenom mina filmrullar. Jag vill helt enkelt alldeles för mycket vilket resulterar i att jag stressar när jag plåtar. Sedan är det ju så förbaskat kul att hålla på också. Det gör sitt till det med.
Jag är högst medveten om att det inte är bra. Man kan helt enkelt inte tvinga fram bra gatufoto. Det är nämligen en konst som kräver en stor portion tålamod och att man snarare är beredd och mottaglig när ”bilden” uppenbarar sig. Att jaga gata upp och gata ner som en desperado är helt enkelt ingen framgångsmetod. Jag vet.
För tillfället försöker jag också utveckla min gatufotostil. När jag tittar på mina bilder som jag har tagit så här långt känns mycket som upprepningar på samma tema (som första bilden). Det jag vill är att skapa en bättre närvaro, men jag testar mig också fram när det kommer till mer komplexa motiv.
Bilden här under är ett sådant experiment. Det handlar om att försöka få in flera människor och händelser i en komposition. Men också att jobba med kontraster skuggor och högdagrar. Just den här bilden är visserligen långt ifrån en bild som jag är helt nöjd med. Jag visar mest upp den för att ni ska förstå vad jag menar.
Bilderna i det här blogginlägget är för övrigt tagna med Ilford Delta 400. Jag gillar verkligen inte den filmen. Negativen blir alldeles för grovkorniga och brutala för min smak. Jag har ett par rullar kvar. Så fort de är slut återgår jag till min absoluta favoritkombination. T-MAX 400 och XTOL.
Slutligen en liten bonusbild. Bli inte rädda nu bara...
Du vet vad problemet är, jobba på det! ;)
Simma lugnt alltså! :)
/B
Ps. Jag gillar också T-Max 400 och XTOL! :)
T-MAX 400 och XTOL - det är farliga grejer - som jag sa! ;-)
Bilden på gubben och tanten, och de randiga benen är väl inte så dumma :)
Men jag undrar lite hur du tänker dig att ditt sammanhang ser ut? Varför tar du bilderna och för vem? Vad vill du säga om Karlskrona idag, vad intresserar dig? Det är ju jättesvårt att veta om man uppfattat tonen rätt så här på distans, men jag får för mig att du kanske skulle vinna något på att förlora dig mer i din motivvärld och mindre i din egen process. Det är som att jonglera, så fort man tänker på vad man gör och hur så tappar man alla bollarna.
Fast det jag egentligen ville säga med den här kommentaren är att jag uppskattar att läsa din blogg.
Jag känner igen ditt resonemang från när du pratade med naturfotografer (som jag då trodde mig kunna vara) på Landsort för några år sedan, och förstår fortfarande bara delvis ditt resonemang. Räcker det inte att man gör bilder för att man tycker det är kul och visar bilderna för de som råkar vara intresserade?
Det var (och är) svårt för mig att göra bilder utan syfte och målgrupp, vilket var något jag hade när jag jobbade som fotograf, men just det kravet gjorde att jag inte kunde fotografera privat alls (i synnerhet om jag inte hade tillgång till rätt prylar). Hur tänker du att man vinner på att förlora sig i motivet i stället för själva fotograferingsprocessen?
Avslutar med att hålla med om att Joakims blogg är intressant - för mig framför allt för att Joakim verkar ha ett tänk som liknar mitt (men med ett bättre resultat) :)
Det jag försöker säga är att jag tror att det är svårt att nå bättre resultat utan att se bilderna i ett sammanhang. Jag följer ju Joakims blogg och vet att han slipar på sin metod, men jag tror inte att det är den som behöver mest uppmärksamhet, utan visionen.
Men text lämpar sig illa för att föra sådana här resonemang. Varje fotograf består naturligtvis av en alldeles egen mix av drivkrafter, visioner och metoder, och det är svårt att generalisera.
Vad vill jag med mitt plåtande i Karlskrona? I grunden är det ett fotografiskt projekt och jag riktar mig nog innerst inne mest mot andra bildmänniskor. Därför vill jag att det jag gör ska ha en hög nivå – en slags verkshöjd. Utgångspunkten är klassiskt gatufoto med allt vad det innebär. På så sätt är det en ganska smal målgrupp.
Det jag vill visa är den allmänmänskliga vardagen som egentligen finns i alla urbana miljöer. Livet på gatan, människorna, händelserna, miljöerna. Att det går att gatufota även i en svensk småstad. dessutom är det ett rent dokumentärt projekt också. Så här ser det ut i Karlskrona 2011. Därför hoppas jag också att bilderna ska kunna intressera boende i Karlskrona – den lokala publiken.
Jag förstår hur du menar med visionen. Den är oerhört viktig. Men jag tror jag har den klar. Kanske borde jag dock fokusera mer på den än på själva processen, som du skriver. Jag ska ta till mig av det rådet.
Verkligen roligt att du gillar min blogg förresten. Det gläder mig. Speciellt eftersom jag har dina böcker här hemma i bokhyllan. ”Konsten att ta vinnande bilder” har jag läst flera gånger och det var en bok som verkligen inspirerade mig att tänka i nya banor. En stor favorit helt enkelt.
Tack för din intressanta kommentar också.