SE BILDEN: Ett barn av sin tid - på gott och på ont

Paris, 2017.

Inte för att jag känner mig lastgammal redan, men ibland tänker jag på hur det var när jag var ung. Eller rättare sagt, vad som fick mig att börja gilla en viss typ av bilder när jag som fjunig tonåring förstod att detta med foto faktiskt var riktigt kul. Och att den bildsmaken präglar mig ännu idag.  

Vi snackar slutet av 80-talet och början av 90-talet nu. Detta var alltså innan internet och Fotosidan. Nästan på vikingatiden. Som lantis fick jag åka till kiosken på grannön och köpa tidningen Foto eller Aktuell fotografi för att hålla mig uppdaterad och få inspiration. Om jag hade råd. Annars var det stadsbiblioteket inne i Karlskrona som gällde. Där kunde man sitta och läsa de senaste fotoblaskorna om inte någon gammal gubbe satt och tjuvhöll på tidningarna i all evighet.  

Västerås, 2016.

Jag kommer i alla fall ihåg att det var traditionell dokumentärfotografi som imponerade mest på mig. Eller, kanske borde jag snarare säga berättande fotografi och helst då med människor som motiv. Sådant som naturfoto, stilleben och reklambilder tilltalade mig väldigt lite redan från början. Det var helt enkelt inte det som triggade igång min lust att själv ge mig ut och plåta. 

Självklart blev jag inspirerad av de stora fotograferna som Henri Cartier-Bresson, Josef Koudelka, Elliot Erwitt, Mary Ellen Mark och liknande. Liksom Alex Webb, Martin Parr och såklart Lars Tunbjörk. Plus några till. Det gemensamma var att det var fotografer som ofta hade starka kompositioner i sina bilder, och i regel tydliga avgörande ögonblick. 

Siena, 2013.

Ibland försöker jag frigöra mig från denna påverkan som sitter så hårt. Det sker inte sällan när jag känner trötthet inför mina egna bilder. Målet blir då att göra något "nytt" och att ändra min fotostil. Vilket på sitt sätt kan vara kul och utvecklande, men det känns aldrig äkta i det långa loppet. Det är ungefär som att klä ut sig i någon annans kläder. Festligt för en stund, men rätt snabbt blir det obekvämt.  

Så hur mycket jag än kämpar så landar jag förr eller senare alltid i samma sak. Det är de där klassiska dokumentära och berättande bilderna som utan jämförelse får mig att känna den största och mest genuina fotoglädjen. Det är den typen av fotografi som jag främst älskar att titta på, men också att ta själv. Jag får bara tugga i mig att jag präglades av vad som visades i de där fototidningarna på 80- och 90-talet. Som alla andra är även jag ett barn av min tid. På gott och på ont.

Paris, 2017.

SE BILDEN: 2018 blev ett klent fotoår

Fotografiskt blev inte 2018 något vidare bra år för min del. Det kan jag krasst konstatera efter att nu ha plöjt igenom mina hårddiskar. Framförallt gäller det mitt gatufotograferande som verkligen har gått på sparlåga, lindrigt sagt. Det blev tråkigt nog inte ens en gatufotoresa utomlands som det brukar bli på försommaren. 

Men det är ingen idé att klaga. Istället tror jag att detta var precis vad jag behövde för att sakta men säkert återigen få tillbaka inspirationen. För så är det. Efter att ha varit ganska mätt på mitt fotograferande i största allmänhet börjar jag nu få tillbaka lusten att plåta. 

Har därför suttit några kvällar och spanat in fotodokumentärer på YouTube. Hittade bland annat ett gäng filmer om Garry Winogrand. Visserligen har jag sett filmerna förut, men det är ändå kul att återupptäcka denna fotograf som på många sätt verkade ha ett ganska okomplicerat förhållningssätt till detta med foto. 

Han körde helt enkelt bara på och sköt till höger och vänster och verkade inte bry sig så mycket om det blev bra eller ej i själva fotograferingsögonblicket. För mig är det rätt befriande att lyssna på en sådan som Garry Winogrand eftersom jag ibland tänker för mycket kring mina bilder. Så mitt nyårslöfte blir därför att bara köra på, sedan får det bli vad det blir. 

SE BILDEN: Alla dessa kanskebilder

Vid den här tiden på året brukar jag sitta på kvällarna och plöja igenom de senaste tolv månadernas bildskörd. Då sållar, strukturera och säkerhetskopierar jag mitt bildarkiv. Jag spanar också efter bra bilder som har gått mig förbi av olika anledningar. Ibland dyker små guldkorn upp, men också bilder som är mer svårbedömda.

Bilden ovan är ett sådant exempel. En bild som jag tycker har något men som kanske inte räcker hela vägen fram. Den är också ett exempel på detta att gatufoto verkligen handlar om att trycka på avtryckaren i exakt rätt sekund. För precis innan jag tog den här bilden hade mannen i förgrunden sin högerarm utsträckt från kroppen och en telefon i handen. Det såg ut som om en huvudlös figur satt och tittade i en telefon. Absurt och knasigt.

Men jag missade som ni ser just det ögonblicket. Så detta får bli en bild som jag visserligen kommer att spara, men den hamnar i mappen med "kanskebilder". 

SE BILDEN: Motorcykelfolket satte fart på mitt avtryckarfinger

För drygt en vecka sedan intervjuade jag fotografen Malin Jochumsen för Fotosidan poddradio om detta med att fotografera på vintern. Något som undertecknad är ganska usel på. Ju mörkare och kallare det blir, desto mer sitter jag hemma och tjurar och drömmer mig bort till sommaren. Under den här perioden ligger mina kameragrunkor nerpackade i kameraväskan och de får sällan se dagens ljus.  

Malin däremot, hon älskar vinterhalvåret. Något som gjorde mig lite inspirerad. Så när min kompis Magnus Fröderberg hörde av sig och undrade om jag ville haka på och plåta Enduro så bestämde jag mig för att följa med. Därför spenderade vi söndagen fram till lunchtid på Högstabanan i Haninge. 

Jag har plåtat en hel del motorsport genom åren. Under en period jobbade jag som fotograf och filmare för ett antal STCC-team och jag är därför rätt van vid den här sortens miljöer, även om det nog är tio år sedan jag senast hängde på en motorbana. Så lite ringrostig var jag såklart. Men när motorerna började brumma och doften av tvåtaktsolja fyllde luften, då kom geisten tillbaka igen.  

Mitt enda lilla problem var att jag genom åren har gjort mig av med alla mina teleobjektiv och dessutom bytt från Canons spegelreflexsystem till Fujifilms spegellösa mätsökarsystem. Och hur fantastiska mina Fujikameror än är så kan jag tyvärr inte säga att de är optimerade för att plåta motorsport med. De är ju mer gjorda för gatufoto och liknande. 

Därför fick jag fundera ett tag på hur jag skulle angripa det hela. Fast rätt snabbt stod det klart för mig att det fick bli ett slags reportage med fokus på människorna och det som hände runtikring, snarare än motorcyklarna och själva tävlandet. Jag bestämde mig också för att köra svartvitt. Tack vare den nyfallna snön blev det grafiskt och snygg. 

Det blev en riktigt trevlig upplevelse i det stora hela. Samtidigt vet jag inte om jag egentligen blev särskilt sugen på att fota motorsport igen, mer än någon gång ibland. Jag har nog lagt den grejen bakom mig. Men det är alltid roligt att hänga med kompisarna. Så kom jag ut med kameran en vinterdag också, vilket inte är så dåligt för att vara mig. 

SE BILDEN: Jag är sämst på att plåta min vardag

Så här ser min arbetsvardag ut för det mesta. En stor del av dagen sitter jag parkerad framför skärmen med min kollega Elin mittemot. Hon håller på med sitt och jag med mitt. Väldigt många människor har det ungefär så här vecka ut och vecka in. Så det är på inget sätt unikt. 

Kanske är det därför jag så sällan tar några bilder på min arbetsplats eller på mina kollegor. För det känns ärligt talat inte särskilt intressant. De flesta kontorsmiljöer ser ju ändå likadana ut. Du skulle förmodligen kunna plåta ett antal slumpmässigt utvalda svenska kontor och sedan säga att bilderna var tagna på samma ställe. Få hade antagligen ifrågasatt ett sådant påstående. 

Samtidigt är det lite synd att tänka så. För saker förändras även på våra kontor. Allt från datorer och annan teknisk utrustning till inredningen och vad folk har för kläder och frisyrer. Det borde också finnas ett värde i att dokumentera en yrkesvardag som så många människor delar. Plus att bilder såklart är minnen för en själv. 

Fast det är inte bara på jobbet jag alldeles för sällan fotograferar. Samma sak gäller resor till och från jobbet. Vardagslunken hemma. En middag som äts en onsdag i oktober. Fikat med polarna. Veckans matinköp. Svampplockningen med kärestan. Och så vidare. Kanske är det dags att bli lite bättre på att knäppa bilder även i dessa sammanhang. Åtminstone ibland. För även vardagen förändras. Dock sker det ofta på ett nästan omärkligt sätt. Plötsligt inser du att något som bara fanns där är borta. För alltid. 

En kollega på min förra arbetsplats.