SE BILDEN: I Cartier-Bressons fotspår i Leningrad

Den som kan sin fotohistoria förstår direkt vad ovanstående bild handlar om. I alla fall om detta med gatufoto är av minsta intresse. Bilden är nämligen mitt simpla försök att återskapa ett känt fotografi av Henri Cartier-Bresson som han tog i Leningrad 1973. Alltså i den ryska stad som numera heter Sankt Petersburg. 

Originalet som jag syftar på (se det här) föreställer en flintskallig man som endast iklädd ett par tanga-liknande kalsonger står och solar med ansiktet vänt mot muren. Jag har fascinerats av detta foto ända sedan jag såg det första gången för många år sedan. Det är något väldigt bisarrt med mannens pose. Hur han vinklar fötterna, hur han håller händerna och hur han står lite snett för att så mycket som möjligt exponera baksidan av kroppen mot solen. Ja, och så är det såklart de där tangakalsongerna också... 

Platsen som bilden är tagen på heter Peter-Paulfästningen. Det är en försvarsanläggning från 1700-talet som ligger på en ö i floden Neva, mitt i centrala Sankt Petersburg. Här finns mängder med historiska sevärdheter, men också en promenadväg och en populär badstrand. Det var säkert av den enkla anledningen som Cartier-Bresson gick omkring just här under sitt besök i staden.

Cartier-Bresson är för övrigt känd för att han helst plåtade med 50-millimetersglugg på sin Leica. Något som sägs ha präglat hans fotografiska uttryck i hög utsträckning. Jag insåg dock snabbt att den här bilden absolut inte kunde ha varit tagen med den brännvidden. Till min förvåning gick det upp för mig att han måste ha använt ett 28-millimetersobjektiv, vilket kändes som väldigt mycket vidvinkel för att stämma överens med min uppfattning av Cartier-Bressons fotostil. Så bilden högst upp är därför tagen med motsvarande brännvidd på min Fujifilm X-Pro2.

Men, jag hade fel. När jag efteråt granskade min egen bild och jämförde den med Cartier-Bressons version insåg jag att det omöjligen kunde stämma. Han hade trots allt inte använt ett 28-millimetersobjektiv. Dessutom saknades ett brovalv till höger i min egen bild. Så inte bara hade jag misstagit mig angående brännvidden, jag hade också slarvat med både placering och komposition. Därför består bilden högst upp av två olika exponeringar som jag snabbt har monterat ihop för att få till något som åtminstone är i närheten av originalet. Så titta inte alltför noga, för då lär du upptäcka diverse konstigheter. 

Men det var mer som inte gick ihop. Ett par dagar senare återvände jag därför till strandpromenaden för göra ett nytt försök. Dagen till ära var det blåsigt och regnigt. Ett för staden inte helt ovanligt väder som i Sankt Petersburg kallas för Dostojevskijväder eftersom författaren Fjodor Dostojevskij beskrivit det så inlevelsefullt i sina böcker.  

Tyvärr var det inte bara vädret som var en besvikelse den dagen. På platsen hade några gubbar parkerat en mindre lastbil och börjat gräva upp några stenar. Jag svor ve och förbannelse över dessa satans marodörer men bestämde mig ändå för att försöka komponera bilden så nära Cartier-Bressons original som det bara var möjligt. Männen undrade säkert vad det var för en ensam galning som stod där insvept i en mintgrön och halvt genomskinlig engångsregnkappa. Ömsom stirrandes i sin kamera och ömsom på deras anskrämliga bil.  

Vid det här laget stod det i alla fall klart för mig att Cartier-Bresson hade kört med en 35:a när han tog sin bild. Tveklöst var det så. Men han hade gjort en sak till. Medan jag på mitt första försök reflexmässigt hade använt de horisontella skarvarna mellan murens stenar för att positionera horisontlinjen (se översta bilden), hade Cartier-Bresson gått efter murens fundament och bron i bakgrunden. Det säger en hel del om hans förmåga att se och hur han måste ha synat hela kompositionen och bildens olika lager innan han tryckte på avtryckaren.  

När jag insåg det föll allt på plats och jag satte bilden här ovanför som jag menar nästan är ett identiskt utsnitt jämfört med det som Cartier-Bresson tog den där majdagen 1973. 

Jag själv i egen hög person på samma plats som mannen stod. Får nog erkänna att min egen säckiga akterspegel inte riktigt kan mäta sig med den solandes mannens fasta och runda bakdel.

SE BILDEN: Workshop om gatufoto - utmanande och kul

Magnus Fröderberg har redan publicerat ett inlägg om vår workshop som vi höll nu i helgen på Fotografiska. Det var premiär för oss båda och visst var det lite pirrigt inledningsvis. Men samtidigt kändes det fantastiskt att få den här möjligheten. Det är ju både roligt och lärorikt att få dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter på det här sättet. Och så hade vi turen att det var ett skönt gäng som hade bokat upp sig på workshopen också. 

Under kursen fick deltagarna ge sig ut på stan och fotografera i några timmar, både på lördagen och på söndagen. Magnus och jag hade tänkt ut ett antal utmaningar som de fick välja mellan. Vi gav oss också ut i sommarvärmen för att plåta. Tanken var att vi skulle delta på ungefär samma villkor som de andra och därmed vara tvungna att visa upp ett antal nytagna bilder under helgen. 

Själv passade jag på att spänna bågen extra hårt genom att plåta à la Bruce Gilden style. Det blev därför en serie närgångna bilder fotograferade med blixt. Ni som känner mig vet att jag i vanliga fall är en ganska återhållsam och diskret fotograf som glider omkring och knäpper med målet att helst inte bli sedd. Så det här var något helt annat. Men det var faktiskt riktigt kul att göra tvärsemot det vanliga. Och jag tycker resultatet blev ganska bra.

Nu får vi se om det blir ytterligare en workshop här i sommar. Helt omöjligt är det inte. Stort tack i alla fall till den här omgångens deltagare som kämpade på gatorna i nästa 30-gradig värme. Bra jobbat!

SE BILDEN: Mitt stora fotoprojekt som inte blev klart...

Till sommaren är det redan fem år sedan jag slutade harva omkring på gatorna hemma i Karlskrona. Ni som har följt min blogg vet förmodligen vad jag snackar om. Nämligen det där gatufotoprojektet som jag höll på med innan jag flyttade till Stockholm. Den grandiosa planen var då att det i slutändan skulle bli en bok och en utställning. Pinsamt nog har inget av detta blivit av. Men visst, det är inte försent ännu. 

När jag fotograferade som intensivast klagade en del på att bilderna kändes alldeles för gammalmodiga. Det kan nog delvis ha berott på att jag körde analogt, svartvitt och med äldre objektiv som gav bilderna lite av en retrokaraktär. Men förmodligen också på att jag rent metodiskt plåtade väldigt traditionellt med 50-glugg på kameran, zonfokus och ett skott i taget. Något som resulterade i ett ganska klassiskt uttryck.

En annan tänkbar anledning är att livet i en småstad faktiskt skiljer sig från det i en storstad. Även om mina vänner och släktingar hemma i Karlskrona kan ta illa upp nu så är staden aningen sömnig och något efter i utvecklingen. Så när jag nu snart fem år senare plöjer igenom det jag presterade då kan jag på sätt och vis hålla med. Bilderna kan upplevas som äldre än vad de är. Fast man kan också lika gärna säga att de är tidlösa, vilket har en mer positiv klang. Så jag föredrar att se det så. 

Oavsett vad andra tycker så gillar jag själv många av bilderna väldigt mycket. Till och med ännu mer nu än när de var nytagna. De har växt på något sätt. Inbakat i detta ligger såklart även att jag hade riktigt roligt under tiden som jag höll på med projektet. Liksom att ämnet låg mig väldigt varmt om hjärtat. Och sådant ska inte underskattas. 

I den här bloggposten kan ni se några bilder som främst visar barn och ungdomar. Det är framförallt bland dessa motiv som jag hittar mina egna favoriter.

SE BILDEN: Gatufoto - inget för den stressade

För några år sedan läste jag en gammal intervju med Henri Cartier-Bresson där han nämnde en självklar sak som ofta glöms bort.  Nämligen att om du vill lyckas med ditt gatufotograferande kan du inte ha bråttom. I intervjun menade han specifikt att du bör gå långsamt, stanna upp med jämna mellanrum, observera en plats och låta saker och ting få ta sin tid. Det är helt enkelt svårt att få till bra gatufoton om du stormar fram längsmed trottoarerna som ett jehu.    

Det känns som att detta råd borde vara ännu mera aktuellt i vår stressade samtid. För nu har vi inte bara bråttom med att ta våra bilder, utan helst ska de visas upp så snabbt som möjligt också. Vissa skickar till och med sina foton direkt från kameran och rätt ut i cyberspace så fort de klämt av ett skott som de känner sig lite nöjda med. Något som jag själv har hållit på med, men ganska snabbt slutade med. Det blev inte bra, helt enkelt. 

Men det där med att hinna ta det långsamt är en knepig grej. För precis som många andra känner jag att tiden ofta saknas. Ibland blir det därför en gatufotorunda på stan direkt efter jobbet för att åtminstone komma ut med kameran någon gång mitt i veckan och inte bara på helgerna. Fast det är verkligen inte optimalt. Efter en hel dag på kontoret  är man ju ofta mosig i skallen samtidigt som kaggen skriker efter käk. I det läget vill jag helst fara raka vägen hem. Och då kan det ärligt talat gå för snabbt med gatufotograferandet. 

Men, i pingsthelgen är det några lediga dagar och då håller Magnus Fröderberg och jag passande nog en workshop om gatufoto på Fotografiska i Stockholm. Det finns ett par platser kvar för den som är intresserad.   

SE BILDEN: Gatufotografins utveckling oroar

Så var det vår i Stockholm. Eller, i alla fall så pass varmt att man inte behöver handskar och halsduk under dagtid.  Något som brukar väcka min lust att ge mig ut på stan med kameran. Gatufotosäsongen har alltså äntligen börjat för min del. Även om det som vanligt går lite trögt så här inledningsvis. Men det kommer att ta sig, det gör det alltid. 

För att kolla av läget i gatufotosvängen har jag den senaste tiden spanat runt på nätet efter duktiga gatufotografer och inspirerande bilder. Jag har bland annat tittat i diverse internationella grupper som ligger i framkant, men också kollat på vad som läggs upp av större fotosajter. Alltså där fotografin i stor utsträckning definieras. En del av det jag ser börjar ärlig talat göra mig riktigt förbryllad. Ja, nästan lite orolig. För oftare och oftare dyker bilder upp som inte ens är i närheten av gatufoto. 

Vi snackar bland annat om arrangerade situationer. Uppställda porträtt. Bildserier. Avsaknad av ett avgörande ögonblick. Konceptuell fotografi och pictoralism. Ändå kallas det för gatufoto. En annan sak är att det berömda gatufotokollektivet In-Public har splittrats på grund av interna meningsskiljaktigheter. En ny konstellation med några av deras fotografer har uppstått istället. De kallar sig för Un-Public och deras bilder visar tydligt på utvecklingen som jag nyss beskrev. 

Mina misstankar är att det delvis är en anpassning till sociala medier i kombination med ren lathet. För gatufoto är slitigt. Det tar tid och du ska vara glad om du lyckas prestera en handfull riktigt bra bilder om året. Men jag får känslan av att fler och fler som kallar sig för gatufotografer inte riktigt orkar lägga ner arbetet som krävs, eller helt enkelt saknar tålamodet. Beroendet av snabba kickar och uppmärksamhet i sociala medier har förmodligen blivit viktigare för vissa. 

Personligen tycker jag att detta är en extremt tråkig utveckling som urholkar kvalitén och gör gatufotot ointressant. Jag hoppas därför att min spaning är felaktig. Att det jag tycker mig se inte stämmer med verkligheten. Annars ser framtiden inte ljus ut för gatufotografin. 

För övrigt så ska Fotosidans chefredaktör, Magnus Fröderberg, och jag hålla i en workshop om gatufoto på Fotografiska i Stockholm. Den sker under pingsthelgen den 7-9 juni. Vi kommer i alla fall att hålla oss till gatufototraditionen. Den saken är säker.