Äger jag Lars Tunbjörks minst kända publikation?

I min löjligt lilla fotobokssamling finns ett tunt litet häfte. Det ser inte mycket ut för världen, men för mig är det väldigt speciellt. Häftet innehåller nämligen fotografier från min hemstad Karlskrona - tagna av mästaren Lars Tunbjörk.

Bilderna tillhör inte hans allra mest kända. Men de har hans signum och håller definitivt den nivå som går att förvänta sig när Tunbjörk har stått bakom kameran. Sedan är det inte minst väldigt kul att se hemstaden betraktad ur hans speciella perspektiv. Miljöer som jag själv besökt, och människor som jag känner igen.

En annan raritet i min samling. Lars Tunbjörks debutbok som gavs ut 1987 av tidningen Aktuell Fotografi.

Men hur kom det sig då att Tunbjörk gjorde denna lilla fotopublikation? Det var faktiskt Karlskrona kommuns kulturförvaltning som 2006 bjöd in honom under några vårveckor för att dokumentera staden. Efteråt visades bilderna bland annat upp på Konsthallen, men också på gigantiska vepor som hängdes upp runt om på olika platser i staden. Och så i häftet, såklart.

Jag vet inte hur många exemplar Tunbjörks Karlskronahäfte trycktes i, eller hur många fler som äger det. Men jag försöker vara rädd om mitt. Nu ska jag bara ta mig tid att spana in Tunbjörkutställning på Fotografiska också. Vem vet, kanske finns rent av några av hans bilder från Karlskrona med där.

I filmen här under bläddrar jag igenom häftet. 

SE BILDEN: "Åt helvete med SD"

I en sciencefictionfilm som jag har glömt namnet på ställs vår planet inför ett skrämmande scenario. Ett enormt svart intergalaktiskt objekt dyker plötsligt upp i solsystemet och det slukar precis allt i sin väg. I vild panik skjuter människorna iväg sina kraftfullaste bomber mot det ankommande hotet. Men det visar sig att inte ens kärnvapen hjälper. Istället blir det främmande objektet bara ännu större, ännu starkare och ännu farligare. Allt motstånd får motsatt effekt. 

Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde den där majdagen 2007 när Aftonbladet ringde. Men de behövde en fotograf i Karlskrona där jag bodde då. Sverigedemokraterna skulle nämligen hålla riksårsmöte i en av stans konferensanläggningar och det förväntades bli demonstrationer och allmänt rabalder i samband med detta. Eftersom jag försörjde mig som frilansfotograf på den tiden tackade jag självklart ja till uppdraget. Det hela lät dessutom rätt spännande. 

Det var ett helt okej vårväder någon dag senare när alltsammans skulle gå av stapeln. Jag tog mig in till Stortorget mitt i stan där det hade sagts att en demonstration var på gång. Ett gäng bestående av unga aktivister med banderoller och plakat hade slutit upp på platsen. Där fanns också ett antal poliser som höll koll på läget. Ändå blev stämningen smått hotfull när jag tog fram kameran. Det var uppenbart att vissa inte ville vara med på bild, vilket naivt nog förvånade mig.  

Efter ett tag började tåget vandra genom staden medan deltagarna högljutt skanderande slagord som ekade mellan husfasaderna. På behörigt avstånd från den ganska aggressiva och skräniga fronten gick några lokalpolitiker och ett antal vanliga stadsbor som ville visa sitt missnöje. Stämningen var spänd och poliserna var på sin vakt. Men förutom ett par mindre incidenter så urartade tack och lov inte demonstrationen med våld och skadegörelse. Så det blev inga smaskiga bilder för mig den dagen. 

Om inte minnet sviker mig så var det senare på eftermiddagen som det var dags för Sverigedemokraternas offentliga mötet. Alla större rikstäckande medier hade skickat folk vilket är ovanligt när det händer något i en liten stad som Karlskrona. Även om SD ännu inte hade kommit in i riksdagen så var det redan då ett parti som fick allt ljus på sig så fort de gjorde något. Resultatet blev att jag nästan fick armbåga mig fram mellan några av landets mest erfarna fotografer och journalister, vilket var en nyttig läxa. Det var också intressant att på nära håll få se hur de jobbade. 

Samtidigt fanns där en tydlig kontrast gentemot demonstrationen. Det ganska slätstrukna gänget från SD satt nämligen helt lugnt och höll sitt småtrista och formella politikermöte utan buller och bång. Det talades, röstades, applåderades och var helt enkelt ganska ointressant ur mitt perspektiv. Så när jag tyckte att jag hade satt ett antal bilder som höll måttet drog jag snabbt därifrån. Det fanns inga skäl för mig att stanna kvar.  

Fast jag minns också en sak som jag kände starkt redan då, trots att jag vid den här tiden hade dålig koll på SD och i förväg inte ens visste vem Jimmie Åkesson var. Nämligen att protesterna som hade hållits nog var fel väg att gå. Inte minst för att vissa av demonstranterna framstod som väldigt obehagliga själva. Men också för att jag aldrig har trott på idén att det går att skrika in vett i huvudet på andra människor.  

De mest högljudda demonstranterna var i huvudsak unga svartklädda personer som verkade ingå i antirasistiska och antifascistiska organisationer. Andra som deltog uppträdde mera återhållsamt. 

Socialdemokratiska politiker var också med och protesterade. I mitten med bister min syns Mats Johansson. Året innan hade han avgått som kommunstyrelsens ordföranden i Karlskrona. Till höger om honom går Björn Fries och hans fru Yvonne Sandberg-Fries. 

Det var en hel del poliser som bevakade demonstrationen. Betydligt fler än vad som kan anas på den här bilden.

På byggnaden där Sverigedemokraterna skulle hålla sitt möte hade någon klottrat ovanstående budskap. 

Först flera år senare förstod jag vilka personerna på den här bilden är. Närmast kameran syns Björn Söder. De två personerna efter honom känner jag inte riktigt till, men de två längst bort är Erik Almqvist och Ted Ekeroth. 

Åhörarna den dagen. Jag kan inte avgöra om alla på bilden är Sverigedemokrater. Det var av naturliga skäl en hel del journalister närvarande, liksom några som bara verkade vara allmänt nyfikna. 

Jimmie Åkesson till vänster och Richard Jomshof till höger. Åkesson har som ni ser förändrat både stilen och utseendet sedan den här bilden togs. Jomshof är sig däremot ganska lik.  

SE BILDEN: Konsten att vara en introvert gatufotograf

Jag är en introvert person. Att omges för mycket av människor och flänga runt som en tok dränerar mig fullständigt på energi. Som alla andra introverta uppskattar jag lugnet och ett lagom tempo. För medan extroverta i regel stimuleras allra mest av det som händer runtomkring, stimuleras vi introverta oftast mer av den inre resan. 

Därför är det på sätt och vis lite av ett självplågeri att jag just har anammat gatufoto som mitt stora intresse. En genre som kräver att du är ute bland folk så mycket som möjligt. Att du är snabb i dina beslut och i avtryckarfingret. Alltså tvärsemot den avvaktande försiktighet som ofta präglar oss introverta. 

Det går att se skillnad på bilder som är tagna av extroverta kontra introverta gatufotografer, vill jag hävda. Extroverta fotografer är i regel mera pang på. De går närmre folk. Interagerar gärna med människor. Söker sig till sociala sammanhang. Fotandet kan till och med bli en show - ett sätt att själv få uppmärksamhet. Fotografen William Klein skulle jag tro är en extrovert person. 

Vi introverta är mer av observatörer. Vi håller oss i regel lite på avstånd. Analyserar. Avvaktar det rätta ögonblicket. Vi vill helst inte bli sedda och ser inget större värde i att få kontakt. Det är bilden vi är ute efter, inte ett möte med andra människor. Jag tror att Henri Cartier-Bresson var en introvert person. 

Det jag har kommit fram till är att jag som introvert helt enkelt få acceptera den jag är. Att hänga på krogen och plåta, blixtra folk i nyllet och liknande - det kommer aldrig att vara min grej. Att däremot vara observatören som lufsar runt så osynlig som möjligt med målet att fånga det avgörande ögonblicket. Det är vad jag ska ägna mig åt. 

SE BILDEN: Gatufoto med extremvidvinkel - utmanande men kul

Gatufoto är en utmanande fotogenre på många sätt. Inte minst kan det vara svårt att komma tillräckligt nära. Att plåta med ett extremvidvinkel blir såklart därför ännu mera klurigt. Men skam den som ger sig. 

Själv har jag nyligen köpt en ny glugg. Ett Fujinon 14 mm, vilket motsvarar 21 mm i fullformat. Under några lediga vårdagar har jag gett mig ut för att testa denna brännvidd som jag är totalt ovan vid. Och hur blev då resultatet? Tja...

SE BILDEN: Så framkallar du svartvit film - quick and dirty!

Hur roligt det än är att plåta analogt så kan det vara ganska segt att framkalla sina filmer. Som tur är finns det en snabbmetod där både framkallning, fixering och sköljning sammanlagt inte tar mer än 10 till 15 minuter. Det är "quick and dirty" och alltså inget för den känslige. 

Ja, även om detta med att fotografera analogt på många sätt tilltalar mig så är jag väl i ärlighetens namn lite som den välkände fotoikonen Henri Cartier-Bresson. Han föredrog ju att ägna sin tid åt fotograferandet och lämnade bort framkallningsjobbet till någon annan. Personligen är jag alldeles för snål för det. 

Därför får jag soppa mina rullar själv. Dock har jag under årens lopp lärt mig en snabbmetod där det faktiskt inte tar mer än tio minuter en kvart att både framkalla, fixera och skölja - vilket måste anses vara hyggligt uthärdligt, trots allt. 

För skojs skull satte jag ihop en film som visar hur det går till. Och för den intresserade kan jag nämna att den som ett litet experiment är filmad med min mobiltelefon och appen Filmic Pro för Android.