SE BILDEN: Att vara intresserad av foto räcker inte

Ibland kommer man till insikter som kan vara lite småjobbiga. Själv råkade jag ut för detta i tjugoårsåldern när jag fullständigt och totalt hade kört fast i mitt fotograferande. All min lust var som bortblåst och det gick till och med så långt att jag sålde hela min fotoutrustning. Jag kunde inte se några som helst skäl till att behålla grunkorna när planen ändå var att sluta fota för gott. 

Först efteråt insåg jag på riktigt vad som hade hänt. Nämligen att jag hade nått en platå, vilket är ganska vanligt och helt normalt. Jag hade vid det laget testat alla möjliga saker utan och innan. Plåtat i studio, legat i spenaten med teleobjektiv, tagit vackra bilder av stad och miljö, knäppt gatufoton, med mera. Jag kände min kamera innan och utan, liksom alla prylarna runtikring. Jag hade testat och lärt mig allt, kändes det som. Men, det fanns ingen riktning i det jag gjorde.

Det var då insikten kom: Det räcker inte med att bara vara intresserad av foto. Något mer måste till.  Att ha sitt fotograferande som självändamål funkar inte i längden. Intresset för kameror och fotografi är mer att betrakta som fordonet som transporterar dig dit du ska.    

Det måste helt enkelt finnas något annat som du på djupet är intresserad av och som du kan rikta ditt fotointresse emot. Och det är här jag tror att många kör fast, undertecknad inräknad. Att hitta ett ämne och en story är därför det viktiga. Inte kameraonanerande, ständiga hopp mellan genrer och nya prylar.  

SE BILDEN: Din personlighet är viktigare än din kamera

Att prata om kameror är enkelt. En kamera är ett fysiskt objekt som går att mäta, väga och definiera utifrån form och funktion. Samma sak med tekniken. Den är specificerad och jämförbar. Olika värden kan ställas mot varandra. Elva bilder i sekunden är färre än 20 bilder i sekunden. 

Det är också enkelt att lära sig att fotografera. Att skaffa sig kunskap om hur komposition och ljus påverkar bilden är knappast hjärnkirurgi. Inte heller hur slutartid, bländare, ISO och blixt fungerar. Sådant kan du lära dig på några veckor om du är tillräckligt intresserad. 

Enkelt är det däremot inte att bli en skicklig fotograf, för det handlar om något helt annat. Det har framförallt med din personlighet att göra. Och då menar jag nödvändigtvis inte det som vissa kallar för talang. Att ha en medfödd förmåga är visserligen en fördel, men inte nödvändigt för att lyckas.

Hög motivation, skulle jag säga är en avgörande faktor hos duktiga fotografer. Det gör att du lägger ner tillräckligt med tid på ditt bildskapande. Även när det tar emot och går trögt. Den som är tillräckligt motiverad känner också skaparlust och engagemang.  

Nyfikenhet, är nästa sak som jag anser är otroligt viktigt i sammanhanget. Det är nyfikenheten som får dig att ge dig ut med din kamera för att upptäcka världen. Nyfikenheten kan handla om att söka nya motiv, men också om att lära sig ny teknik, testa nya bildlösningar och så vidare. 

Skickliga fotografer är i regel också kommunikativa och sociala. De har en förmåga att förmedla vad de gör och är duktiga på att interagera med andra människor. Lyhördhet är även det ett typiskt drag. Kritik är något som de drar nytta av för att utvecklas och bli bättre. 

Här är ett exempel på en fotograf som jag tycker uppfyller allt detta. Och även om det är en reklamfilm för Fujifilms senaste kamera så är den klart sevärd. 

Bilderna i inlägget har inget med texten att göra, utan är bara några gatufoton från året som har gått. 

SE BILDEN: På uppdrag i Rosenbad

Jag är inte bara gatufotograf, jag är även kommunikationsrådgivare på en institution under Nordiska ministerrådet. Det betyder att jag med jämna mellanrum reser runt i Norden och deltar i diverse möten och konferenser. I den här veckan har jag till exempel deltagit i Nordiska rådets session som hålls en gång om året. Då träffas höga ministrar och politiker från hela Norden för att diskutera gemensamma nordiska frågor. Evenemanget roterar mellan de olika ländernas parlament och i år hölls sessionen i Rosenbad. 

Mitt uppdrag var inte att fotografera, utan att informera om vår institution och vad vi gör. Men jag hade ändå med mig kameran ifall några intressanta fotomöjligheter skulle uppstå. Och det gjorde det faktiskt. Bland annat lyckades jag få till ovanstående bild på statsminister Stefan Löfven under en presskonferens. Men det blev en bild från lite avstånd eftersom jag inte hade lust att armbåga mig in bland alla journalister. Det var som sagt inte min roll att fotografera heller. 

Det är främst under den första dagen när sessionen öppnar som statsministrarna är på plats. Det är också då som de flesta journalisterna är där och rapporterar. På kvällen hålls sedan Nordiska rådets prisutdelning där det bland annat delas ut priser för litteratur, musik och miljö. Och ni som har hängt med i nyheterna vet säkert att miljöaktivisten Greta Thunberg fick miljöpriset, men tackade nej till att ta emot det. 

Hursomhelst så var det ändå intressant att höra statsministrarna från samtliga nordiska länder invigningstala under sessionens öppnande. Men plötsligt när jag satt där på åhörarläktaren noterade jag ett ljudligt smattrande nere ifrån plenisalen. FLAPPFLAPPFLAPPFLAPPFLAPPFLAPP! När jag spanade ut över rummet såg jag en välbekant figur huka mellan bänkraderna med två maffiga kameror i famnen. Det var Magnus Fröderberg, Fotosidans chefredaktör, som var på plats som frilansfotograf för att dokumentera sessionen åt Nordiska ministerrådet. Ett par dagar senare smög jag in i plenisalen och tog nedanstående bild på Magnus. 

Magnus har ett väldigt stort objektiv. 

SE BILDEN: Är alla bilder redan tagna?

På Fotografiskas hemsida finns en text som fångade mitt intresse. Det är en läsarfråga från en kvinna som upplever att alla bilder redan är tagna. Något som verkar ha fått henne att tappa fotolusten. Fotografiskas huvudlärare, Göran Segerholm, skriver ett intressant och klokt svar. Han menar ungefär att det i ett sådant läge är bra att ge näring åt kreativiteten. Bland annat genom att ta en paus från sitt eget bildskapande och istället förkovra sig i andra fotografers arbeten. Men också genom att försöka hitta ett projekt som väcker det personliga engagemanget. 

Även om jag sympatiserar med Göran Segerholms tankar så tycker jag inte riktigt att han svarar på själva grundfrågan. Snarare svarar han på frågan om hur du hittar tillbaka till din förlorade motivation. Så frågan kvarstår: är alla bilder redan tagna? 

Om vi gör oss lite dumma och tolkar frågan ordagrant så är svaret såklart nej. Det tas ju nya bilder hela tiden. Men det är såklart inte alls vad som menas. Utan det handlar om det går att hitta nya sätt att gestalta sina bilder på? Nya kompositioner. Nya vinklar. Nya motiv. Eller, om allt redan är gjort?

Personligen känner jag igen mig allt för väl i frågeställarens funderingar. Det ska nämligen extremt mycket till för att du ska lyckas sätta en bild som inte på flera avgörande sätt påminner om tidigare bilder som antingen du själv, eller någon annan, redan har tagit. Titta på bilderna i den här bloggposten, till exempel. De är fotograferade under Power Big Meet i Västerås för ett par år sedan. Googla nämnda evenemang, eller sök bland andra fotografer här på Fotosidan, och du lär se mängder med bilder som i allra högsta grad påminner om dessa. 

Detta är något som verkligen kan få mig att tappa fotosugen. Så mycket att jag exempelvis inte alls har varit intresserad av att fotografera några fler raggarträffar. För det kommer bara att bli tjatiga upprepningar hur jag än gör. Sedan är det väl ändå inte osannolikt att jag finner mig själv på ännu en raggarträff igen i framtiden. För samtidigt är det ju förbannat kul när jag väl är där.      

Och det är väl detta som egentligen är själva nyckeln. För om du tror att du kan gå ut och ta bilder som ingen har tagit tidigare så ställer du helt orimliga krav på dig själv. Då har du helt enkelt fel ingångsvärden. Det är skaparlusten du behöver hitta tillbaka till. Fotoglädjen. Kreativiteten. Så han har i grund och botten rätt, Göran Segerholm. 

SE BILDEN: I Ryssland är det vi som är konstiga

Även vackra människor dör i krig. Liksom välutbildade, företagsamma och hårt arbetande. Detta känner man väl till i Ryssland där andra världskriget mer eller mindre tömde landet på män i arbetsför och reproduktiv ålder. "Kom ihåg att vi förlorade de allra bästa männen som vi hade", kan man därför fortfarande höra folk säga i Ryssland. Inte minst kvinnor påminner gärna om detta. Ofta med tillägget att det fortfarande märks på det låga utbudet av dugliga män.   

Vissa påstår att detta är en av förklaringarna till varför män och maskulinitet värderas så högt i Ryssland. Att toleransen för ett överdrivet machobeteende därför är större här. Människorna har nämligen inte glömt lidandet som uppstår när det förutom flickor och kvinnor nästan bara finns småpojkar och gamla gubbar kvar i ett helt land. För saken är i grund och botten mycket enkel. Kvinnor vill ha män runt sig. Kvinnor behöver män. Samhällen fungerar inte utan män.

Jag tänker på detta under en taxiresa i Moskva. Anledningen är samtal som jag haft med ryssar som jag träffat. Funderingarna får mina tankar att vandra vidare till den svenska samhällsdebatten. Hur den dominerande synen på män i vårt land är som en motsats till den i Ryssland. Hos oss framställs pojkar, män och manlighet för det mesta som något problematiskt. Mycket sällan hör du positiva ord yttras om män som kollektiv. 

Om den överdrivna machokulturen i Ryssland har sina uppenbara nackdelar och idiotiska inslag, är den svenska synen på det manliga ofta ovärdig och imbecill. För det manliga och det kvinnliga är som yin och yang. Två krafter som behövs och som balanserar upp varandra. Utan den ena kan inte den andra fungera. Det är uråldrig kunskap.

Men att hävda sådana här självklarheter kan märkligt nog få vissa i Sverige att fullständigt balla ur. Alltså, att det maskulina huvudsakligen är något positivt och att det behövs lika mycket som det feminina. Liksom att det finns skillnader mellan könen som har ett värde i sig. När ryssar hör talas om detta tycker de att vi svenskar är väldigt konstiga. Jag är beredd att hålla med. 

Bilderna i den här bloggposten har inget särskilt med texten att göra. De är från Moskva och Sankt Petersburg som jag besökte nyligen.