SE BILDEN: Din personlighet är viktigare än din kamera
Att prata om kameror är enkelt. En kamera är ett fysiskt objekt som går att mäta, väga och definiera utifrån form och funktion. Samma sak med tekniken. Den är specificerad och jämförbar. Olika värden kan ställas mot varandra. Elva bilder i sekunden är färre än 20 bilder i sekunden.
Det är också enkelt att lära sig att fotografera. Att skaffa sig kunskap om hur komposition och ljus påverkar bilden är knappast hjärnkirurgi. Inte heller hur slutartid, bländare, ISO och blixt fungerar. Sådant kan du lära dig på några veckor om du är tillräckligt intresserad.
Enkelt är det däremot inte att bli en skicklig fotograf, för det handlar om något helt annat. Det har framförallt med din personlighet att göra. Och då menar jag nödvändigtvis inte det som vissa kallar för talang. Att ha en medfödd förmåga är visserligen en fördel, men inte nödvändigt för att lyckas.
Hög motivation, skulle jag säga är en avgörande faktor hos duktiga fotografer. Det gör att du lägger ner tillräckligt med tid på ditt bildskapande. Även när det tar emot och går trögt. Den som är tillräckligt motiverad känner också skaparlust och engagemang.
Nyfikenhet, är nästa sak som jag anser är otroligt viktigt i sammanhanget. Det är nyfikenheten som får dig att ge dig ut med din kamera för att upptäcka världen. Nyfikenheten kan handla om att söka nya motiv, men också om att lära sig ny teknik, testa nya bildlösningar och så vidare.
Skickliga fotografer är i regel också kommunikativa och sociala. De har en förmåga att förmedla vad de gör och är duktiga på att interagera med andra människor. Lyhördhet är även det ett typiskt drag. Kritik är något som de drar nytta av för att utvecklas och bli bättre.
Här är ett exempel på en fotograf som jag tycker uppfyller allt detta. Och även om det är en reklamfilm för Fujifilms senaste kamera så är den klart sevärd.
Bilderna i inlägget har inget med texten att göra, utan är bara några gatufoton från året som har gått.
Någon uttryckte det, i ett sammanhang som rörde något annat än bild, att samtidigt se på det man gör som helt oviktigt, och det viktigaste som finns. Det låter väldigt flummigt, men jag kan helt relatera till det. Alltså frigöra sig från låsningar genom att tänka att bilden inte spelar någon egentlig roll, men samtidigt agera som att bilden, eller egentligen mötet, är det viktigaste som finns, och fylla den plats som uppgiften kräver.
Men vad är attraktivt när det inte var det för andra och kommenterar "än inget märkvärdigt"
Så om majoriteten på Fotosidan avskyr skogsbilder så kommer jag såklart att förlora när det inte är på tal om fristående kriterier som bilden ska uppfylla. Det kvittar alltså vad för skogsmotiv.
Som gnällig gubbe idag märker jag sen att Joakim lite då och då exponeras med sin blogg på första sidan. Inget ont med det. Han kan skriva intressant. Men under mina år här på fotosidan när jag läser bloggar varje dag så ser jag ofta hyperintressanta blogginlägg med fantastiska bilder. Men de brukar negligeras fullständigt av fotosidan och får ingen plats på första sidan. Många fantastiskt duktiga och mycket aktiva bloggare har jag ALDRIG sett där. Varför är det så? Det är många bloggare som förtjänar en större publik, vilket det blir om man exponeras på första sidan. (OBS! Jag syftar INTE på mig själv i detta!) Men tack Joakim för ett gott inlägg, och fotosidan: Bättring!
För några år sedan la vi en länk i sidhuvudet på förstasidan. Då krävdes det mindre och fler kunde exponeras.
Nyckelbegreppet är " GRIT " på engelska eller " ha uthållighet " på ren svenska. Det trumfar i princip allt att inte ge upp - även begåvning.
Även s.k. särbegåvade barn kroknar i exv den svenska skolan utan rätt stimulans. Särskilt de som just saknar "grit".
Att vara yrkesfotograf kan nog vara väldigt mycket. En av mina barndomskompisar var anställd av försvaret och jobbade exv. med att fota vindtunnelförsök när de utvecklade JAS bl.a. Jag tänker hur kul kan det vara?Han fotade helt andra saker när han själv fick bestämma. De som bara fotar bröllop eller skolklasser kan jag tänka mig också riskerar att fastna i det repetitiva.
Man måste nog vara hyfsat nyfiken och ha en bra portion eget driv och stor uthållighet om man ska orka till pensionen även som fotograf. Det kan heller inte vara särskilt kul om man inte lyckats skapa någon egen nisch. Antalet som ville vara yrkesfotografer fördubblades enligt Stefan Ohlsson mellan jag tror det var 2008-2012 (5år) men de pengar som fanns i branschen var i princip de samma - resultatet blev en kraftig nivellering av lönerna och färre fast anställda.
Det borde öka stresspåslaget en hel del för det innebär att man måste bli allt effektivare om man ska kunna leva på sin fotografering. Det är inget idealt tillstånd för de som inte klarar av att höja tempot eller tycker att de tvingas tumma på kvaliteten och lider av det - om de värderar den.
Flera av de mest intressanta bloggar jag läst de senaste åren, som hittat till Magnus förstasida, har handlat om just problemen med att känna sig motiverad att gå ut i sin närmiljö och ta bilder - man har ju liksom sett den förut :-) Det var många som kände likadant och många som deltog i diskussionen.
Däremot håller jag med om allt det skrivna om det gäller "fritidsfoto".
Men, jag menar ändå att det jag skriver även gäller yrkesfotografer. De bästa har engagemang, de är nyfikna och kommunikativa. Att du sedan inte kan uppbåda detta exakt varje dag, det är en annan sak. Men i grunden måste du ha ett visst mindset för att lyckas och för att bli riktigt skicklig.
Kolla exempelvis in den här snubben som är professionell fotograf och filmare. Han fick flera miljoner följare på YouTube efter bara ett par år. Titta på hans filmer så ser du att engagemanget bara sprutar om honom: https://www.youtube.com/user/petermckinnon24
Jag kan ju tillägga att jag älskat foto som hobby och har tagit mina bilder i mer än 50 år idag men jag har ändå aldrig gjort mig illusionen att det var yrkesfotograf jag var ämnad till att bli. Jag är även rätt säker på att jag fick ett klart bättre liv ekonomiskt och mänskligt med det jag valde istället än om jag skulle valt att bli yrkesfotograf. Därmed inte sagt att det inte det skulle kunna ha blivit ännu roligare att välja fotografin för många andra :-)
Jag förstår verkligen lockelsen i att välja foto som yrke men idag är det nog precis som de sade till oss när jag började på universitetet: "Många känner sig kallade, men få äro utvalda". Jag måste säga att jag är verkligt imponerad av de som orkar att verka i yrket år från år ända in i kaklet till pensionen . Det måste kräva en helvetes karaktärsstyrka - eller hängivenhet som Magnus uttrycker det. Hatten av för det, för vi vet ju även att det är ett enormt viktigt yrke för demokratin. Utan fotograferna ingen omvärldsbevakning värd namnet.
/B
/Bengt H
. Några exempel som skrivs . Din sista bild.Cit: Jackan på på kvinnan i vit jacka käns närmast utfrätt ut uppe vid halsen.Bilden känns utlämnande ut när det gäller den fattiga kvinnan. Undra om den inte hade tjänat på om du beskar...Varför inte svartvitt, för att få mer dramtik
. Vem berättar om vad de såg i din bild???
/ Bengt H.
Jag har testat att göra bilden i svartvitt, liksom att beskära den lite. Och det funkade faktiskt bra.
Håller med dig till 100 procent. Jag tror också att de som verkligen lyckas har en slags besatthet. Något som gäller inom de flesta områden i livet. Och precis som du skriver så är det ju få som kan offra allt annat för att nå toppen.
Och tiden går!
Så vad göra om man har andra tankar på fotografi?
Gissa? ;)
/B
“God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte med att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv.” - Sune Jonsson
Jobba, jobba, jobba. Finns inga genvägar. Gäller det mesta du vill bli bra på.
Definitionen på genialitet är ju som bekant
5% inspiration
95% transpiration
och möjligen ett uns talang
Det fins ju en gammal historia om den unga damen som kommer ny till en fotoklubb, grabbarna står i ett hörn och talar teknik med sprudlande energi, när hon visar sina bilder så häpnar dom, tagna med enkel kamera, den tösen hade bildsinne minsann eller vad det nu var.
På skylten står det ungefär: hjälp mig med pengar till bröd och medicin.
Ja, vad har hon varit med om, det kan man fundera över. Bilden är tagen i Moskva och där ser man gamla kvinnor som står och tigger lite överallt på det här sättet. Har också sett samma sak i Sankt Petersburg, liksom i de baltiska huvudstäderna.
Hon bör ju ha levt större delen av sitt liv i Sovjetunionen under kommunistiskt förtryck, för att sedan uppleva diktaturens kollaps och då istället se korrupta politiker, oligarker och kriminella roffa åt sig det som tillhörde folket. Något som har resulterat i att många äldre i Ryssland lever i fattigdom och misär.