SE BILDEN: Mitt analoga äventyr har återuppstått

Ni som följer mig på Instagram vet redan att jag har börjat fotografera analogt igen. Något som jag inte har gjort på allvar sedan min flytt till Stockholm för i år exakt tio år sedan. Då la jag ner det analoga nästan helt och hållet, men nu är jag som sagt i farten igen och det känns skitkul. 

I ärlighetens namn så beror det här en hel del på Payman Hazheer som jag för ett tag sedan intervjuade för Gatufotopodden. Han plåtar nästan enbart med film och när vi tittade på hans bilder och pratade om vad som är charmen med det analoga så kom suget tillbaka med full kraft. 

Samtidigt är det lite besynnerligt faktiskt. För ända sedan jag slutade fotografera analogt har jag saknat allt det där som Payman så tydligt satte fingret på. Den där goa taktila känslan i analoga kameror, hur det manuella tvingar fram en större närvaro och medvetenhet, den organiska bildkvalitén som film ger och så vidare. Så det är på sätt och vis lustig att jag inte fortsatte att fotografera analogt. 

Samtidigt som det är väldigt roligt så har jag också återupptäckt utmaningarna med det analoga som jag delvis hade förträngt. Exempelvis hur svårt det kan vara att sätta skärpan med manuella gluggar. Speciellt när man som jag har lite taskig syn. Hur mjuka gamla objektiv är jämfört med nyare och att du egentligen inte kan få ordentlig skärpa under bländare fyra. Men också hur brutalt kornig film är i jämförelse med de släta och i det närmaste perfekta bildfilerna från moderna digitalkameror.  

Fast just nu känns dessa utmaningar enbart sporrande. För de innebär att jag som fotograf måste skärpa till mig och försöka överkomma svårigheterna så mycket som jag kan. Så jag lär fortsätta fotografera analogt för att ta bilder likt de ni kan se i den här bloggposten. Alltså mer slow photography åt det traditionella hållet. Samtidigt kommer jag parallellt att köra på med det digitala för att ta den typen av gatufoton som jag har gjort under de senaste tio åren.  

I det här inlägget bjuder jag på några bilder från mina två första rullar. De är plåtade med min Olympus OM-1n, 35mm f/2 och Kentmere Pan 400 framkallad i D-76. Jag har också köpt mig en Pentax LX som jag kommer att använda framöver. Och jag måste säga att dessa båda kameror är så otroligt sköna att använda. De genererar den renaste formen av fotoglädje som jag kan komma på. 

SE BILDEN: Gatufoto gör sig bäst i svartvitt

Det är väl lika bra att jag erkänner direkt. Rubriken till det är inlägget är medvetet tillspetsad med syftet att locka till läsning. Kanske kan den till och med reta upp någon. Kalla det clickbait om ni vill. Men häng med här så ska jag förklara vad jag menar. 

Jag har nämligen gjort en observation som jag tycker är lite småintressant. Det jag tycker mig se är att många fotografer av den äldre stammen blev sämre efter att det digitala kom. Speciellt om de i samma veva gick över till att främst plåta i färg. Det verkar finnas något som inte riktigt fungerade i den övergången.  

Det jag menar är att när man tittar på fotografer som formades under den analoga eran, framförallt de som mestadels fotograferade i svartvitt, så är deras äldre analoga bilder i regel bättre och intressantare än deras nutida alster. Speciellt om de som sagt också gick över till färg. Nu kan det såklart finnas många olika anledningar till detta. Eller också inbillar jag mig bara. Det är fullt möjligt. 

Men, för att återkoppla till rubriken så tror jag ändå att traditionellt situationsbaserat gatufoto med människan i centrum faktiskt ofta gör sig bättre i svartvitt. Om du inte medvetet använder färg som ett bärande inslag i bilden så tillför färgen sällan något. Det kan till och med vara så att en bild som är jättebra i svartvitt blir platt och lam i färg. 

Jag kan också tänka mig att de som i många år plåtade i svartvitt och formades av den erfarenheten utvecklade ett visst bildseende som inte rakt av går att överföra till färgbilder. Sedan är det nog så att det analoga frammanar ett speciellt arbetssätt som påverkar slutresultatet. Något som i sin tur gör att svartvita bilder plåtade med analoga kameror får ett visst stuk som lämpar sig extra bra för just situationsbaserade gatufoton av det här slaget. 

Nu är frågan om jag är något på spåren här, eller inte? Vad tror ni?

Slutligen ett tips på vad jag tycker är en riktigt jäkla bra analog svartvit fotograf: https://www.instagram.com/pavloskozalidis/

P.S. Jag vet inte riktigt varför bilderna kapas något på höger sida så att den svarta kanten försvinner (i alla fall blir det så på min dator). Men det verkar ha med Fotosidans nya breda layout att göra (EDIT: Fixat nu).

SE BILDEN: Gatufotopodden - Payman Hazheer

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Den här gången har jag träffat Payman Hazheer. Fotografen som helst fotograferar i svartvitt, med analog film och fasta gluggar på sin Leica MP. Men han tar inte typiska gatufoton, utan har specialiserat sig på närgångna gatuporträtt.

När han letar efter människor att fotografera så söker han framförallt efter den rätta blicken. Det måste finnas ett djup, förklarar han. Men han erkänner samtidigt att det är svårt. Inte minst kan det ta emot att gå fram och fråga om han får ta en bild.

I det här avsnittet pratar vi bland annat om vad det är han gillar så mycket med gatuporträtt, om varför han har gått över till analogt fotograferande och vilken brännvidd han just nu föredrar att använda.

Vi diskuterar också sex av Payman Hazheers bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

SE BILDEN: Jakten på den analoga svartvita känslan

Ovanstående bilder är fotograferade med 113 års mellanrum. Den till vänster tog jag nu i helgen framför Drottningholms slott i Stockholm. Medan den till höger är fotograferad 1905 och hämtad från Digitalt Museum. Platsen är Stortorget i Karlskrona (min hemstad) och i bakgrunden syns den karakteristiska Fredrikskyrkan.

Men det är inte tidsskillnaden eller platserna som just nu intresserar mig. Det är skillnaden mellan den digitala svartvita bilden och den analoga motsvarigheten. För enligt min mening vinner analoga svartvita bilder nästan alltid över digitala. Något som regelbundet leder mig in i en desperat jakt där jag försöker få till den där goa analoga känslan i mina digitala bilder. 

Vad menas då med den analoga känslan? Ja, det beror såklart på vad för slags kamera som har använts, vilket objektiv, filmformat, filmtyp och mycket mer. Men det skulle kanske kunna kokas ner till att analoga svartvita bilder har mjukare gråskalor, en mera levande organisk karaktär på grund av korn istället för pixlar - och att det analoga hanterar högdagrarna snyggare.

I just det här fallet är jämförelsen visserligen inte helt rättvis. Min bild är fotograferad med en Fujifilm X100F som har en APS-C sensor. Det andra fotografiet är taget med en storformatskamera och glasnegativ. Så jag borde såklart ha jämfört med åtminstone ett småbildsnegativ om det skulle ha varit någorlunda schyst. 

Hursomhelst, det jag tycker är svårast är att få bort den vassa karaktären som lätt uppstår i digitala bilder. De är helt enkelt så väldigt skarpa, kontrastrika, och detaljrika. Ja, lite för bra skulle man kunna säga. Att "fula till" och mjuka upp den digitala bilden så att den påminner om den analoga är därför vad som krävs. Men också att få högdagrarna att hålla ihop och inte fräta ut.

För att lyckas bättre med detta underexponerar jag mina bilder runt ett halvt steg eller till och med lite mer. Jag har också ställt ner vitheten i kamerans inställningar så att högdagrarna inte blir för ljusa. Tillsammans med efterarbete i Silver Efex Pro 2 och Photoshop för att bland annat lägga till korn och minska kontrasten kan jag komma ganska nära det analoga, anser jag själv. Men helt i mål har jag inte kommit - ännu!

P.S. Varför plåtar du inte bara analogt istället då, undrar kanske någon. Jo, det gör jag också. Men oftast är jag helt enkelt för lat.

SE BILDEN: Snälla - ge mig en "analog" digitalkamera

Det kan vara så att jag inte är något annat än en teknikfientlig gnällgubbe. Eller att jag helt enkelt har blivit frånåkt och inte hänger med längre. Men enligt mitt tycke är moderna digitalkameror för avancerade. Det är för många funktioner, för många knappar, för många valmöjligheter. 

Jag slogs återigen av detta när jag nyligen köpte en Fujifilm X100F. En i grunden fantastisk kamera som jag för all del är väldigt förtjust i, men som liksom alla andra digitalkameror är späckad med inställningsmöjligheter och diverse funktioner. 

Problemet enligt min mening är att den där "analoga" direktheten i handhavandet försvinner. Det är också för lätt att av misstag råka ändra någon av alla dessa miljoner inställningar och sedan inte ha en jävla aning om vad som har hänt. Plötsligt riskerar du att stå där som en fåntratt och inte ens kunna ta en korrekt exponerad bild. 

Min dröm är därför att Fujifilms kameror skulle ha ett "Classic Mode". Ett läge där det gick att stänga av allt utom det mest elementära. I CM skulle du förutom att kunna justera bländare, slutare, ISO och exponeringskompensation ha möjligheten att slå av och på blixten och manuellt ändra styrkan. That's it!

Samtliga knappar utom förhandsvisningsknappen och val av AF/MF borde vara avstängda i det här läget (eller att du själv kan välja vilka knappar som ska stängas av). Alla andra inställningar får göras innan man går in i CM. Som exempelvis frammatnings- och ljusmätningsmetod. Eller vilket format kameran ska spara bilderna i, och så vidare.

Det borde inte vara svårt att fixa en sådan här möjlighet som jag tror att många skulle uppskatta. Nu är bara frågan hur jag når fram till Fujifilm med det här otroligt viktiga budskapet?