SE BILDEN: Gatufoto gör sig bäst i svartvitt
Det är väl lika bra att jag erkänner direkt. Rubriken till det är inlägget är medvetet tillspetsad med syftet att locka till läsning. Kanske kan den till och med reta upp någon. Kalla det clickbait om ni vill. Men häng med här så ska jag förklara vad jag menar.
Jag har nämligen gjort en observation som jag tycker är lite småintressant. Det jag tycker mig se är att många fotografer av den äldre stammen blev sämre efter att det digitala kom. Speciellt om de i samma veva gick över till att främst plåta i färg. Det verkar finnas något som inte riktigt fungerade i den övergången.
Det jag menar är att när man tittar på fotografer som formades under den analoga eran, framförallt de som mestadels fotograferade i svartvitt, så är deras äldre analoga bilder i regel bättre och intressantare än deras nutida alster. Speciellt om de som sagt också gick över till färg. Nu kan det såklart finnas många olika anledningar till detta. Eller också inbillar jag mig bara. Det är fullt möjligt.
Men, för att återkoppla till rubriken så tror jag ändå att traditionellt situationsbaserat gatufoto med människan i centrum faktiskt ofta gör sig bättre i svartvitt. Om du inte medvetet använder färg som ett bärande inslag i bilden så tillför färgen sällan något. Det kan till och med vara så att en bild som är jättebra i svartvitt blir platt och lam i färg.
Jag kan också tänka mig att de som i många år plåtade i svartvitt och formades av den erfarenheten utvecklade ett visst bildseende som inte rakt av går att överföra till färgbilder. Sedan är det nog så att det analoga frammanar ett speciellt arbetssätt som påverkar slutresultatet. Något som i sin tur gör att svartvita bilder plåtade med analoga kameror får ett visst stuk som lämpar sig extra bra för just situationsbaserade gatufoton av det här slaget.
Nu är frågan om jag är något på spåren här, eller inte? Vad tror ni?
Slutligen ett tips på vad jag tycker är en riktigt jäkla bra analog svartvit fotograf: https://www.instagram.com/pavloskozalidis/
P.S. Jag vet inte riktigt varför bilderna kapas något på höger sida så att den svarta kanten försvinner (i alla fall blir det så på min dator). Men det verkar ha med Fotosidans nya breda layout att göra (EDIT: Fixat nu).
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/nar-svartvitt-galler-del-2.htm
Det där med att få bilderna kapade i högerkant är uppenbart ett tekniskt problem hos FS. Jag har vid behov lagt bilden i en ny bild i Microsoft Paint. På så vis får jag med en svart ram även i högerkanten av den nya bilden.
Håller med om din analys :-)
Jag trodde först att detta var analoga bilder (ser så ut), och att det var din skanner som "kapat" den svarta kanten till höger . Men det är tydligen något tekniskt problem hos FS? Annars ser bilderna bra ut. Kanske att den översta är lite ljus och "mjuk" (på min skärm), men inget som stör. Det är bra bilder, alla tre.
/B
Ps. I verkligheten kan nog färg vara bäst! Hjärnan klarar då av färger och djup!
Personligen håller jag inte med Joels team som vurmar för färg lika lite som det team som föredrar svartvitt. Jag gillar helt enkelt gatufoton ur bägge kategorierna – förutsatt att de är bra!
Jag tycker mig inte heller se att en tendens till att sämre gatufoton av samma fotograf skulle bero på val av film eller digitalt. Har nog att göra med många konstutövare verkar bli sämre med åren. De gör sina bästa konstverk under den första halvan av konstnärsskapet.
Mvh
Fredrik
Jag vurmar nog egentligen inte heller för det ena eller det andra. Fast när det kommer till klassiskt situationsbaserat gatufoto med människan i centrum så föredrar jag svartvitt i de flesta fall.
Däremot är färg grymt snyggt när det används på rätt sätt. Men då måste det vara ett medvetet val hos fotografen att använda färg som ett bärande element i bilderna.
Sedan ligger det nog mycket i det du skriver att många helt enkelt blir sämre med åren.
Jag har inte sett denna utvecklingen. Man kan bara nämna vår master Lars Tunbjörk. Hans första lilla bok med svartvita bilder är underbar. Sedan kan man fundera på hans bok om Landet utom sig. Den boken anses vara ett internationellt mästerverk, vilket jag också tycker.
Internationellt finns det många bra gatufotografer med färg.
Personligen föredrar jag färg just för den dokumentära stringensen som krävs för en beskrivning av gatan.
Det var en underlig boll i den sista bilden.
Ha det väl
Bob
Angående Tunbjörk så anser jag att han använde färg ytterst medvetet med blixt och allt. Det är inte riktigt den typen av gatufoto som jag syftar på. Tänk mer Ellitott Erwitt.
Angående de exempel på fotografer som kommentarskrivarna tar upp, så är det ju uteslutande fotografer som gått över till färg redan då de fotade analogt. De är inte riktigt de som jag syftade på, och förmodligen inte du Joakim heller, om jag förstod texten rätt. Utan mer övergången från analogt sv/v till digitalt färg.
Jag gissar att man bör fundera på vad tidens tand göra för ens uppskattning av äldre foton. I mina ögon blir det lätt så att de får en liten nostalgisk kick i positiv riktning.
Tack förresten för tipset om Pavlos Kozalidis fotografi. Klart bra. Han har nu ytterligare en följare i mig.
PS. Fina bilder, Joakim.
Alltså, som jag minns det så var det svartvita så dåligt i digitalkamerornas begynnelse, att nästan alla som skaffade sig en digitalkamera började fota i färg (oavsett om man fotade i svartvitt eller i färg, då man tidigare hade kört analogt).
Jo, du har en poäng att nostalgin nog kan spela in, vad gäller ens smak när det gäller svartvitt eller färg (precis som det gör när det gäller analogt vs digitalt). Och jag ska erkänna att jag tycker bättre om både färg och digitalt idag än vad jag gjorde för fem år sedan. Så smaken ändras nog lite i takt med tiden och att fotografin ändras (och den digitala tekniken utvecklas ju också).
Men det är lite som Joakim skriver i texten: Om du inte medvetet använder färg som ett bärande inslag i bilden så tillför färgen sällan något. Och t ex så kan ju en viss färg lätt bli dominant och ta uppmärksamheten från själva händelsen/ögonblicket/känslan man ville förmedla i bilden (detta slipper man i den svartvita fotografin). En fotograf som kan färglära, som kanske plåtat i färg väldigt länge, kanske inte riskerar göra dessa "misstag" lika ofta som någon som främst är van vid svartvitt. Och det innebär ju också att om du fotar i svartvitt så kan du helt koncentrera dig på komposition och på ögonblicket i bilden, så som jag tycker att Joakims bilder i detta blogginlägg visar.
Men visst, någon gång måste man ju lära sig detta med färgfoto, om man inte vill fortsätta att fota i svartvitt för evigt. Och du gör ju det bra, genom att fota i både färg och svartvitt när du kör din gatufotografi. Men om jag förstått rätt, så har du plåtat digitalt ändå från början? Du började inte plåta analogt i svartvitt? Och jag hoppas att du inte känner dig träffad, för du tillhör inte en av dem som jag syftade på :) Sen vet jag ju också, att när du väl plåtar i svartvitt så har du bestämt dig för det, då du oftast använder en monokrom Leica M till detta. Så du känner ju till det här jag försöker att förklara.
Förresten, så funderar jag på att beställa "A Question of Color", nästa gång jag gör en bokbeställning. Så tack för tipset, Fredrik!
Jag gick ju en workshop en gång för Alex Webb och hans hustru, Rebecca Norris-Webb. En av de saker jag minns är att om man ska fota i färg så ska färgen tillföra något eller kanske mer som du säger, vara ett bärande inslag i bilden. När jag inte fotograferar med min Leica M Monochrom så gör jag glatt om bilder i färg till svartvitt om jag tycker att färgen inte tillför nåt speciellt. Är säkert inte så stringent som Alex kanske skulle vilja att jag vore!
Och ja, jag har i stort sett bara fotograferat "på riktigt" i den digitala eran, och började därmed med färg också per automatik. När jag kör med min monokroma kamera så är det ofta när vädret är lite sämre och visst får man ett litet annorlunda seende eftersom man inte kan räkna med färg som en ingrediens. Men, jag vågar nog inte påstå att jag tänker i svartvitt – snarare "inte i färg".
Nä, det var ju Joakim ärlig från början med att rubriken var lite av ett "click bait". Och jag med tanke på de bilder som Joakim håller för att vara bland hans favoriter så vill jag minnas att flera är i färg. Kan inte tänka mig heller att han inte skulle uppskatta Alex Webb och Harry Gruyaert t ex. Vad beträffar smak så gillar jag att jag själv kan uppskatta både färg och svartvitt – har ingen preferens alls tror jag om jag ska vara ärlig. Jag har inte läst färdigt boken du nämner men om man funderar på sådana här saker är den nog läsvärd.
När diskussionen började, så var jag ganska säker på min sak, att det är svartvitt som gäller till gatufotografi. Vilket kanske har att göra med att jag gärna vill förenkla för mig själv (både i min foto-smak och i mitt eget fotograferande).
Men efter den här diskussionen så känner jag ganska starkt för gatufotografi i färg (och hur ska man INTE kunna göra det med namn som Harry Gruyaert och Alex Webb i diskussionen).
Kan inte påstå att jag heller "tänker i svartvitt" när jag fotograferar. Snarare, precis som du skriver, "inte i färg" (det var en väldigt bra formulering).
De få gånger jag provar att fota i färg, så känner jag mig obekväm med att jag då faktiskt måste "tänka i färg" - att färgen helst ska tillhöra något (som du skrev), men också att man inte råkar få med nån färg som tar all uppmärksamhet från de andra elementen i bilden.
Helt enkelt för mycket att tänka på för mig (som Anders Petersen brukar säga; att tänka får man göra innan - och efter man fotograferat, inte medan man fotograferar). Men jag är imponerad av såna som du, och andra, som klarar att göra det.
Joels bok blir isf den första fotobok jag införskaffar med färgbilder. Så då passar det ju bra att han presenterar både färg- och svartvita bilder från de olika situationerna :)
Om man nu inte räknar Lars Tunbjörks och Herman Lindqvists "Paris 200 efteråt", som en fotobok (på tal om bilder där färgen tillför något), för den införskaffade jag faktisk när den kom ut 1989 :) Annars är det bara böcker med svartvit fotografi i min bokhylla.
Det där med att nämna några namn på fotografer... det spar jag till en annan gång :)
När jag är ute och gatufotograferar så försöker jag ha mitt fotosinne öppet för allt möjligt. Ibland är det nån färgkombo som triggar en. Oftast är det nog gester och människors uttryck och/eller interaktioner. Om man har tur så ser man nåt humoristiskt eller nån intressant juxtaposition. Hemma vid datorn så väljer jag sedan ut de bilder som har nån sorts potential. Bidrar färgen mer än den förtar så behåller jag den – annars får det blir svartvitt. Skillnaden när jag fotar med min monokroma kamera är att man inte behöver hålla utkik efter eller reagera på färger. Om det i sig sedan förstärker fokus på övriga ting som triggar avtryckaren är osäkert. Ibland inbillar jag mig att jag understundom tänker "svartvitt" med den kameran när jag gatufotar men det kanske mer är en känsla.
Angående vad Anders Petersen sade så håller jag med. Man ska inte tänka så mycket utan mer reagera med känsla för vad som händer och vad man kan förutse på gatan. När man sen kommer hem och kollar på skörden har man tid att fundera. Sedan skadar det inte att ägna några tankar innan fotodagen börjar för att kanske försöka att testa en viss inriktning eller att försöka härma nån speciell fotograf man gillar. Jag brukar dock snabbt känna att jag tar samma typer av bilder hela tiden. Man har väl hittat nån personlig stil och tillvägagångssätt som är lite svårt att bryta.
Så med det kanske något för långrandiga utlägget ovan så menar jag att det inte är så mycket att bli imponerad av vad gäller att tänka både i färg eller svartvitt. För jag tänker ju inte så mycket alltså! 😀
Jag vill inte hänga ut några fotografer, men det finns ett antal exempel enligt mig. Fotografer som var som mest verksamma under 70- till 90-talet och som sedan inte riktigt verkade få det digitala att fungera.
Sedan tar inte Alex Webb (som jag för övrigt tycker är svinbra) riktigt den typen av bilder som jag syftar på. Han är ju extremt medveten när det kommer till färger.
Tänk mer foto à la Elliott Erwitt, som jag skrev till Bob.
Men Joakim. Jag skulle ändå vilja veta något om bilderna i ditt inlägg. Är det gamla analoga bilder du hittat i ditt arkiv? Kanske du publicerat dem tidigare (men att jag glömt bort dem). Men jag gillar dem, de håller hög klass alla tre.
Nu tar man beslut efter exponering om bilden ska vara färg eller sv-vit.
Enorm skillnad i arbetssätt som påverkar mer än man tror.
Svartvitt var det naturliga när jag började på 90-talet, eftersom filmen kostade 30 spänn rullen och framkallning och kopiering gjordes i badrummet. Jag är säker på att det formade vilka bilder jag letade efter och hur jag tänkte på bild. Det följde med in i det digitala. Några av mina tidiga digitalkameror var heller inte så kul i färg (Panasonics tidiga sensorer – hu) men i svartvitt blev det bra.
När man fotar digitalt blir det mera naturligt med färg, kan jag tycka. I alla fall blev det så för mig när jag gick lämnade det analoga.
Tack för din kommentar!
Färg å andra sidan kan lägga till en annan dimension till bilden och kan förmedla en känsla av realism och närvaro! Kanske mer åt det dokumentara hållet!
I slutändan kan både svartvitt och färg konkretisera en bild på olika sätt!
Det är upp till fotografen att bestämma vilken metod som fångar innehållet av scenen eller berättelsen bäst av det som man försöker förmedla via fotografi!
Så enkelt kanske det är, använd det som passar bäst för din speciella typ av bilder! Mao, att svartvitt även kan fungera på gatan i nutiden! :)
/B
Därmed inte sagt att färg per automatik är överflödigt om man inte aktivt komponerar med färg. De blir inte bättre i svartvitt utan kan bli sämre.
Nyligen har jag skannat en massa gamla svartvita bilder. Det är få av dem jag kan tänka mig skulle tjäna på att vara i färg. När jag kollar på mina nyare bilder är det få av dem som gör sig i svartvitt - oavsett om jag medvetet komponerat med färgen eller inte.
Det gör ofta dina nyare bilder också, men med skillnaden att du numera är väldigt medveten när det kommer till färger, fast du kanske inte alltid tänker på det själv. Det går på rutin, liksom.
jag kan inte förstå att detta väcker så mycken text och ord -
det är ju fotografens kvalitet som fotograf det hela hänger på - + betraktarens känslolivs utvecklingsnivå
som ger förmågan att tolka det som ögat uppfattar som bild
vissa bilder minns man och förundras över
jag tycker mig se en rädsla för förändring
en bildkonservatism
det blir alltid diskussioner om hur eller vilken film, kamera mm som använts
fotografen då, vem är det
vilka skäl ligger i fotografens själ
intressant detta med click-bait
här ser vi precis hur det fungerar
är du politiker eller reklamman undrar jag, ...
/inger