SE BILDEN: Svartvit film - Kentmere eller Tri-X?

I mitt förra blogginlägg skrev jag om glädjen och utmaningarna med det analoga. Detta eftersom jag nyligen har börjat plåta med film igen efter flera års uppehåll. Som jag också skrev senast känns det riktigt roligt och inspirerande. Lite som att hitta tillbaka till en kär gammal vän. 

Den här gången tänker jag avhandla detta med svartvit film. För första gången i livet har jag nämligen provat Kentmere Pan 400. En film som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till? Jag vill gilla den, men min initiala erfarenhet har varit dålig. Fast kanske kan den uppfattningen ändras? 

Kentmere Pan 400 är en av de billigaste filmerna som finns på marknaden, även om jag tycker att närmare hundra spänn för en rulle film är saftigt det också. Filmen är inte dålig, det vill jag inte påstå. Men jag upplever den som grådaskig, kontrastlös och framförallt känns bilderna väldigt mjuka och utan riktig skärpa.

Mitt problem är sannolik att förra gången som jag fotade analogt så använde jag mer eller mindre uteslutande Kodak T-Max. I mitt tycke den överlägset bästa svartvita filmen på marknaden. Sedan är jag såklart också påverkad av det digitala som ger superskarpa bildfiler. 

Samtidigt har jag läst på nätet att det går att få betydligt bättre resultat med Kentmere om man använder rätt sorts framkallare. Problemet är bara att jag inte har hittat några uppgifter om vilken den rätta framkallaren i så fall skulle vara. Kanske är det någon här på Fotosidan som vet?

Jag har i alla fall satt i en rulle Tri-X i kameran nu och det ska bli intressant att jämföra negativen från de båda filmerna när Tri-X-rullen är exponerad och framkallad. Hoppas därför att jag hinner ut på stan en sväng nu i helgen. För jag är bra sugen på att göra den här jämförelsen.

SE BILDEN: Mitt analoga äventyr har återuppstått

Ni som följer mig på Instagram vet redan att jag har börjat fotografera analogt igen. Något som jag inte har gjort på allvar sedan min flytt till Stockholm för i år exakt tio år sedan. Då la jag ner det analoga nästan helt och hållet, men nu är jag som sagt i farten igen och det känns skitkul. 

I ärlighetens namn så beror det här en hel del på Payman Hazheer som jag för ett tag sedan intervjuade för Gatufotopodden. Han plåtar nästan enbart med film och när vi tittade på hans bilder och pratade om vad som är charmen med det analoga så kom suget tillbaka med full kraft. 

Samtidigt är det lite besynnerligt faktiskt. För ända sedan jag slutade fotografera analogt har jag saknat allt det där som Payman så tydligt satte fingret på. Den där goa taktila känslan i analoga kameror, hur det manuella tvingar fram en större närvaro och medvetenhet, den organiska bildkvalitén som film ger och så vidare. Så det är på sätt och vis lustig att jag inte fortsatte att fotografera analogt. 

Samtidigt som det är väldigt roligt så har jag också återupptäckt utmaningarna med det analoga som jag delvis hade förträngt. Exempelvis hur svårt det kan vara att sätta skärpan med manuella gluggar. Speciellt när man som jag har lite taskig syn. Hur mjuka gamla objektiv är jämfört med nyare och att du egentligen inte kan få ordentlig skärpa under bländare fyra. Men också hur brutalt kornig film är i jämförelse med de släta och i det närmaste perfekta bildfilerna från moderna digitalkameror.  

Fast just nu känns dessa utmaningar enbart sporrande. För de innebär att jag som fotograf måste skärpa till mig och försöka överkomma svårigheterna så mycket som jag kan. Så jag lär fortsätta fotografera analogt för att ta bilder likt de ni kan se i den här bloggposten. Alltså mer slow photography åt det traditionella hållet. Samtidigt kommer jag parallellt att köra på med det digitala för att ta den typen av gatufoton som jag har gjort under de senaste tio åren.  

I det här inlägget bjuder jag på några bilder från mina två första rullar. De är plåtade med min Olympus OM-1n, 35mm f/2 och Kentmere Pan 400 framkallad i D-76. Jag har också köpt mig en Pentax LX som jag kommer att använda framöver. Och jag måste säga att dessa båda kameror är så otroligt sköna att använda. De genererar den renaste formen av fotoglädje som jag kan komma på. 

SE BILDEN: Gatufoto gör sig bäst i svartvitt

Det är väl lika bra att jag erkänner direkt. Rubriken till det är inlägget är medvetet tillspetsad med syftet att locka till läsning. Kanske kan den till och med reta upp någon. Kalla det clickbait om ni vill. Men häng med här så ska jag förklara vad jag menar. 

Jag har nämligen gjort en observation som jag tycker är lite småintressant. Det jag tycker mig se är att många fotografer av den äldre stammen blev sämre efter att det digitala kom. Speciellt om de i samma veva gick över till att främst plåta i färg. Det verkar finnas något som inte riktigt fungerade i den övergången.  

Det jag menar är att när man tittar på fotografer som formades under den analoga eran, framförallt de som mestadels fotograferade i svartvitt, så är deras äldre analoga bilder i regel bättre och intressantare än deras nutida alster. Speciellt om de som sagt också gick över till färg. Nu kan det såklart finnas många olika anledningar till detta. Eller också inbillar jag mig bara. Det är fullt möjligt. 

Men, för att återkoppla till rubriken så tror jag ändå att traditionellt situationsbaserat gatufoto med människan i centrum faktiskt ofta gör sig bättre i svartvitt. Om du inte medvetet använder färg som ett bärande inslag i bilden så tillför färgen sällan något. Det kan till och med vara så att en bild som är jättebra i svartvitt blir platt och lam i färg. 

Jag kan också tänka mig att de som i många år plåtade i svartvitt och formades av den erfarenheten utvecklade ett visst bildseende som inte rakt av går att överföra till färgbilder. Sedan är det nog så att det analoga frammanar ett speciellt arbetssätt som påverkar slutresultatet. Något som i sin tur gör att svartvita bilder plåtade med analoga kameror får ett visst stuk som lämpar sig extra bra för just situationsbaserade gatufoton av det här slaget. 

Nu är frågan om jag är något på spåren här, eller inte? Vad tror ni?

Slutligen ett tips på vad jag tycker är en riktigt jäkla bra analog svartvit fotograf: https://www.instagram.com/pavloskozalidis/

P.S. Jag vet inte riktigt varför bilderna kapas något på höger sida så att den svarta kanten försvinner (i alla fall blir det så på min dator). Men det verkar ha med Fotosidans nya breda layout att göra (EDIT: Fixat nu).

SE BILDEN: AI räddade mitt missade gatufoto

För ett par veckor sedan missade jag världens foto i tunnelbanan. Mitt bland alla människor kom en äldre flintskallig man med ansiktstäckande gasmask och gick förbi. Tyvärr hade jag checkat ut mentalt och tänkte på helt andra saker än gatufoto. Så trots att kameran hängde runt halsen fick jag inte för mig att knäppa en bild. Men, som tur är finns ju numera AI. 

När jag kom hem gick jag därför in i programmet Midjourney och beskrev vad jag hade sett så gott som jag kunde. Resultatet kan ni se ovan. I ärlighetens namn är det inte som jag såg det, men ändå förvånansvärt nära. Ja, det är rent av lite skrämmande att se. Förstår ni hur bra det kommer att bli om några år? 

Inspirerad av detta började jag fundera på vilka andra fotografier som jag önskar att jag hade tagit. Min fantasi skenade snabbt iväg. Tänk om jag kunde ta bilder som Garry Winogrand, Henri Cartier-Bresson eller Elliot Erwitt? Jag bad därför AI generera bilder i dessa giganters anda. Nedan kan ni själva avgöra om ni tycker att det blev tillräckligt bra. 

Här ville jag skapa en bild i Winogrands anda. I promten skrev jag att bilden skulle vara tagen på 60-talet, men som ni kan se är miljön mera nutida, vilket inte minst bilarna skvallrar om. I övrigt tycker jag att AI fick till ett ganska kul "gatufoto" . 

Visserligen var jag inte född på 50-talet. Men, varför bry sig om sådana petitesser? Med AI kan jag ta mina drömbilder från vilken epok som helst. Här försökte jag få till en bild a la Elliot Erwitt, men jag lyckades inte så bra. Istället påminner bilden om det klassiska fotografiet "An American Girl in Italy" av Ninalee Craig. Det var nog egentligen den bilden jag såg framför mig när jag skrev instruktionerna till Midjourney. 

Här försökte jag få AI att imitera en känd bild av Henri Cartier-Bresson. Ni som kan er fotohistoria vet vilken. Det här blev den sämsta bilden. Men, det beror nog mest på mig själv. Jag orkade helt enkelt inte sitta och formulera om promten så länge som det hade behövts för att få ett bättre resultat. 

En bild på mig själv av hur jag egentligen skulle vilja se ut när jag är ute och gatufotograferar. Fast jag undrar vad det är för en kamera? Jag skrev Leica och visst påminner det om en sådan. Dock stämmer inte modellen med tidsepoken som jag skrev skulle vara 40-talet. Annat med kameran är också fel, som alla insatta redan har noterat. 

SE BILDEN: Hellre få bra bilder än många mediokra - eller?

Jag har länge haft inställningen att det är bra att hålla igen med vad man visar. Det vill säga att inte vara för snabb med att slänga upp en massa halvdana bilder bara för att synas och få uppmärksamhet. Men, jag har på senare tid börjat omvärdera den uppfattningen. 

Förr i tiden, det vill säga innan internet och sociala medier, var det nog så att den här filosofin fungerade bra. Du jobbade fram ett antal bilder över tid som du sedan visade upp i en utställning, en bok - eller rent av i båda delar. Ingen fick se dina mediokra och misslyckade bilder. De höll du för dig själv. 

Fast numera lever vi i sociala mediertider och andra spelregler gäller. Syns du inte på nätet så finns du inte. Helst bör du dela innehåll varje dag. Kanske flera gånger om dagen, rent av. Kvalitet verkar inte vara lika viktigt längre, istället gäller kvantitet. 

Visserligen vill jag fortfarande kunna stå för mina bilder som jag publicerar. Känna att de ligger på en hygglig nivå. Samtidigt inser jag att många fotografer som syns, hörs och gör avtryck är ganska ohämmade när det kommer till vad de delar med sig av. Högt och lågt blandas i en konstant bildström.

Så jag har delvis börjat anamma den attityden. Fast det är med blandade känslor. Å ena sidan är det rätt befriande. Å andra sidan kan jag erkänna att det tar emot en del. Jag får verkligen tvinga mig själv och det går lite långsamt. Old habits die hard, som det heter. 

För övrigt kan jag berätta att nästa avsnitt av Gatufotopodden kommer om en vecka. Alltså fredagen den 8 mars. Gäst den här gången är Payman Hazheer. En fotograf som tar spännande svartvita gatuporträtt. Vi hade ett kul och intressant samtal som jag tror många kommer att gilla. 

Om du vill få tillgång till avsnittet direkt när det publiceras och helt utan reklam rekommenderar jag att du går in och prenumerera på Gatufotopoddens Substack. Där delar jag också med mig av delvis annat material än här på Fotosidan.