SE BILDEN: Måste ett fotoprojekt ha en tydlig berättelse?

När jag en gång i tiden pluggade till journalist fick jag lära mig en mycket viktig läxa. Nämligen hur avgörande det är att i förväg veta vad det är som ska berättas innan man samlar på sig en massa information. För om du inte vet det lär du för det första inte ha en aning om vad du letar efter. Och för det andra så kommer du med största sannolikhet att samla på dig fel information som du sedan får sitta och försöka vaska fram något vettigt ifrån - vilket nästan aldrig blir bra. 

Det låter säkert självklart men kan vara väldigt lätt att missa. Trots denna lärdom i bagaget tänker jag att när det gäller just fotoprojekt så måste det kanske inte vara lika viktigt att i förväg veta vad man vill berätta. Kanske funkar det faktiskt att bara ge sig ut och samla på sig en massa information i form av bilder och sedan i efterhand se om där finns något intressant.

Däremot tror jag att det behövs en avgränsning. I alla fall är det så jag just nu jobbar med mitt eget fotoprojekt. Jag vet inte vad det är jag egentligen vill berätta eller tala om, däremot har jag avgränsat mitt fotograferande till Akalla där jag bor. Och där går jag nu omkring på helgerna och samlar på mig bilder så mycket jag kan. 

Möjligen skulle jag kunna säga att jag kan se en vag idé framför mig när jag blundar riktigt hårt. Eller kanske mer en känsla. Att bilderna ska upplevas som lite mystiska, på något sätt. Som om en person utifrån betraktar och undersöker en främmande miljö. Vilket också är helt sant. 

SE BILDEN: Kvinnorna blir min räddning

När jag flyttade till Akalla för drygt ett år sedan upptäckte jag en oväntad sak. Nämligen att det i området bor ovanligt många äldre kvinnor som konstant verkar vara ute och rasta sina hundar. Varje gång jag tog mig en promenad stötte jag på någon eller några av dessa hundtanter med sina husdjur i släp. Eller det var i alla fall så det kändes.  

Men det gjorde verkligen inget. Istället upplevde jag det som både trevligt och tryggt att se kvinnorna stå lite överallt och prata med sina väninnor medan deras hundar gläfsade på varandra. Efterhand fick jag veta att flera av dem hade flyttat till Akalla när området precis var nybyggt på 70-talet. Några verkade till och med ha känt varandra sedan dess. 

Detta faktum har jag nu försökt att dra nytta av i mitt pågående fotoprojekt. Ni som läser min blogg vet ju att jag har som mål att ta uppställda porträtt på människor som jag möter. Ett självpåtaget uppdrag som i ärlighetens namn genererar lätt ångest. För jag inser såklart att det kan bli ganska svårt. 

Ett par viktiga saker har jag dock lärt mig här i livet när det kommer till att ge sig i kast med något utmanande. För det första: dela upp alltsammans i små bitar som känns genomförbara. För det andra: identifiera vad som trots allt verkar lättast och börja där. Och det är här hundtanterna kommer in i bilden. 

Jag har nämligen insett att dessa personer är de allra enklaste att börja med. De är tillgängliga och lätta att få kontakt med. Så med deras hjälp tänker jag komma igång med att ta uppställda porträtt. Därefter är planen att sakta och steg för steg närma mig andra människor som bor här i Akalla. 

Men precis som jag skrev i ett tidigare inlägg så vet jag inte om det är just så här som slutresultatet sedan kommer att se ut. Det kan bli ett helt annat uttryck, format, och så vidare. Men jag tror att ju mer jag fotograferar så lär det som känns bäst antagligen växa fram av sig självt. De här bilderna ser jag som mest de första stapplande stegen på vägen.  

Förresten, kanske kan hundtanterna bli ett eget litet miniprojekt. Vem vet!

SE BILDEN: Förortens själadödande estestik

Det finns forskning som pekar på att människors hälsa försämras av fula omgivningar. Att monoton arkitektur, brutala betongmiljöer och avsaknaden av det vackra gör något med både kroppen och hjärnan. Förmodligen även med själen, kan man anta.

Insikten om detta är knappast ny. Antikens filosofer talade om skönhetens stora betydelse för välmåendet. Hur vackra miljöer verkar främja hälsan och stimulera intelligenta tankar. Ja, till och med att en estetiskt tilltalande arkitektur gör att människor blir mer civiliserade och vänligare mot varandra.

Detta är något som jag ofta funderar på när jag rör mig i vissa urbana miljöer. Ibland undrar jag hur arkitekterna och stadsplanerarna tänkte när de bestämde hur en ny stadsdel skulle se ut. Reflekterade de över vår sårbarhet inför det fula? Eller var det bara pengarna och det praktiska som styrde?

Bilderna är för övrigt från mitt pågående fotoprojekt om Akalla. Precis som i alla andra svenska förorter finns det fula även här. Samtidigt är det bara en av alla sidor. Det vackra existerar också, men av någon anledning är det inte lika intressant att fotografera. Visst är det lite märkligt?

SE BILDEN: Att fota människorna i förorten ger mig ångest

Mitt projekt här i Akalla rullar vidare. Det känns väldigt roligt att ha kommit igång och jag upplever ett växande sug efter att fotografera. Målet är därför att vara ute med kameran och plåta minst en gång i veckan så länge motivationen håller i sig. Men det kan säker bli oftare än så om det vill sig väl.

Framförallt nu när ljuset sakta börjar återvända om kvällarna igen och det snart kan bli mildare väder och vårkänning också. Något som innebär att människor lever upp och börjar aktivera sig mer utomhus efter den långa vinterdvalan. Så det är en bra tid för att starta upp ett fotoprojektet. Energin finns i luften.

Samtidigt har jag redan en viss ångest över en del saker. Fast det har jag kallt räknat med eftersom min erfarenhet är att det alltid uppstår jobbiga känslor när man tar på sig en ny utmaning. I det här fallet handlar det om hur jag ska närma mig människorna. För min plan är nämligen att ta en del uppställda porträtt.

Det som känns svårt är hur jag ska få okända personer att på ett avslappnat sätt ställa upp framför kameran. Inte minst eftersom många här har helt andra kulturella bakgrunder än undertecknad och kanske inte ens pratar svenska i vissa fall. Men förmodligen är det väl bara att köra på med lagom mycket envishet och samtidigt acceptera att det inte blir helt lätt. 

Här kan ni förresten se en kort film om fotografen Laura Pannack som tar just uppställda porträtt på okända människor och som dessutom gör det väldigt bra. 

Bokupplägg, japansk mätsökare och "from russia with love"!

När man ska göra något för första gången är det aldrig fel att spana in hur andra har gjort tidigare. Just därför håller jag för tillfället på och kollar hur andra fotografer har lagt upp sina fotoböcker. Det är både lärorikt, inspirerande och kul.

I nuläget tittar jag främst på fyra fotoböcker som jag har här hemma. Ni kan se vilka de är på bilden ovan.  Här under delar jag med mig av några reflektioner kring hur dessa böcker är gjorda. Det jag funderar på är alltså hur jag ska utfoma min egen bok som jag håller på med. 

The Americans är en av fotohistoriens allra mest berömda fotoböcker. Upplägget består av en bild per uppslag. Det är avskalat, rent och väldigt bildmässigt. På bildens motsatta sida finns en kort beskrivning av var bilden är tagen. Förutom inledningen är det den enda texten i boken.

Apartures bok med Henri Cartier-Bressons bilder påminner mycket om The Americans. Men Bresson körde med det man kallar för råkant – alltså en svart kant runt bilderna som visar att de inte är beskurna. Även om flera bilder faktiskt är beskurna och har fejkad råkant så är det trots allt väldigt snyggt. Enda texten i boken är för övrigt den mycket korta inledningen.

Sune Jonssons bok Byn med det blå huset är en svensk klassiker. Här är det bilder på uppslagens båda sidor och de skiljer sig väldigt mycket i storlek och format. Bilderna är beskurna på många olika sätt och placerade i överflöd på vissa sidor. Boken innehåller också mycket text. 

Boken Retro av Micke Berg är som ett mellanting mellan Henri Cartier-Bressons bok och Byn med det blå huset. Precis som Bresson kör Micke Berg här med råkant. Bilderna är också placerade på ett liknande sätt. Däremot är det precis som i Byn med det blå huset bilder på uppslagens båda sidor, även om Micke Berg bara kör med en bild per sida. Boken innehåller också flera sidor text. 

För min egen del lutar det åt en slags kombination mellan Micke Bergs bok och The Americans. Jag kommer nog att köra med bilder på uppslagens båda sidor, men utan råkant och bara en bild per sida. Textmässigt blir det förmodligen bara en inledning och inget mer. Sedan får bilderna tala för sig. 

Men, jag ska såklart kolla upp fler fotoböcker. Inget är på långa vägar spikat ännu. 

Så var det ju det där med mitt planerade inköp av en analog mätsökare också. Ja, det blev en Canon 7 som ni ser på bilden. Jag hittade nämligen ett synnerligen välskött exemplar som är i fånigt fint skick. Kameran kan i ärlighetens namn inte ha använts särskilt mycket under årens lopp. 

Utöver det beställde jag ett Jupiter 8 och ett Jupiter 12. Den sistnämnda gluggen går utan problem att skruva fast i huset även om det inte riktigt ska gå. Men jag ska se om jag hittar ett Canon originalobjektiv också. För hur balla dessa ryska linser än är så kan man knappast påstå att finishen är den ultimata.

Jag tackar förresten för alla råd och tips som jag har fått när det gäller detta. Men någonstans hade jag redan bestämt mig för en Canon 7 från allra första början. Fast Leica är definitivt inte ute ur bilden. Hitttar jag ett prisvärt exemplar så slår jag till utan tvekan.