SE BILDEN: Vad kan filosofin lära en fotograf?

Den senaste tiden har jag läst en del filosofi. Skämtsamt har jag sagt till mina vänner att det förmodligen är ett tecken på att jag befinner mig i en fyrtioårskris. Men eftersom jag inte har råd att köpa en sportbil får jag läsa böcker om filosofi istället. 

Samtidigt finns ett allvar i botten. Det är svårt att vifta bort dessa tänkares slutsatser och om man backar bandet till antikens filosofer så har dessa på många sätt påverkat våra moderna religioner. Något som sedan förts in i nuvarande värdesystem och hur vi tänker kring livet. 

En tragikomisk sak i sammanhanget är att de flesta riktigt stora filosofer levde sina liv i olycka och själslig misär i ett slags utanförskap. Många av dem dog också under tragiska omständigheter. Antingen genom beordrade självmord eller på grund av djupa depressioner och mentalsjukdom.

Den naturliga frågan som uppstår är därför om dessa personer egentligen har något att säga oss vanliga människor. Personligen tror jag det. För kanske är det trots allt så att de som står bredvid oss övriga är de som allra bäst kan urskilja livets mekanismer. De har skäl att på djupet begrunda tillvaron, så att säga. 

Kan då filosofin lära oss något om fotografins ädla konst? Tveklöst är det så. Ta till exempel Friedrich Nietzsche. En av hans grundfilosofier var att inget av värde i livet kommer utan rejäla ansträngningar och rent av ett visst lidande. För att må bra eller för att nå ett livsmål måste du helt enkelt kämpa och stå ut med djupa svackor. 

Detta är något som vi i vår tid nog på många sätt har glömt bort. Vi vill gärna ha allt det goda utan att behöva anstränga oss särskilt mycket. Livet ska vara ett flow av ständig lycka och framgång. Vi tror att det finns genvägar och snabba lösningar. Varför inte en app som fixar livet? 

För att koppla resonemanget ännu tydligare till den fotografiska sfären så kan man säga att om du verkligen vill utvecklas som fotograf eller prestera något riktigt bra – ja, då måste du förstå att det krävs en uppoffring. Du lär få slita, gå genom ångest, tvekan och även motgångar. 

De största fotograferna känner till detta. Christer Strömholm talade exempelvis om att ”utsätta sig”. Jag tror han menade ungefär samma sak som Nietzsche. Du måste stångas med livet och fotografin. Ibland gör det ont. Ibland spottar du blod. Men utan ansträngningen kommer du aldrig att nå bergets topp och där få njuta av utsikten för att använda en liknelse i Nietzsches anda. 

SE BILDEN: Är det omodernt att föredra den klassiska stilen?

Nästan alltid när jag hittar bilder som jag verkligen gillar tillhör de den klassiska skolan. Med det menar jag bilder tagna i den anda som uppstod under dokumentärfotografins storhetstid från ungefär 1930-talet och några årtionden framåt.

Ibland blir jag lite bekymrad över mig själv eftersom jag har så förbaskat svårt att finna inspiration i mycket av det som anses vara modernt just nu. Antingen är det för mycket yta över det hela, eller också handlar det mest om att plockas lätta bildmässiga poänger. Jag saknar ofta den riktiga genuiniteten.

Ibland funderar jag seriöst på om det helt enkelt är så att den tidens fotografer faktiskt var mycket bättre. Eller om det är jag som drivs av någon slags nostalgisk och romantisk syn på det hela. Det kan mycket väl vara det sistnämnda.

Oavsett vad så är det lika bra att bara gilla läget. Jag föredrar den klassiska stilen även om den kan verka omodern i vissa lägen. Stay true to yourself, som det heter. Håll dig till det du gillar och tycker om, då blir det i regel som bäst.  

SE BILDEN: Så får du ditt analoga fotograferande att funka

Fler och fler fotograferar återigen analogt, det är nog ingen överdrift att påstå. För en del handlar det om en återgång till en välbekant teknik, för andra är det något nytt och obeprövat vilket inte minst märks i de diskussioner som uppstår i kölvattnen av detta ökande intresse.

Framförallt är det den sistnämnda gruppen som stöter på vissa problem. För oerfarna som är inkörda på den digitala tekniken är fallgroparna många. Inte minst hör man ofta talas om nyblivna analogfotografer som sitter och pustar framför gigantiska berg av oframkallade rullar som måste soppas och skannas in.

Men för att det analoga ska funka på ett smidigt sätt krävs delvis ett annat tänk, liksom struktur och rutiner. Att på det digitala viset ösa på med tusentals bilder är inte att rekommendera. Inte heller att vänta med framkallning och skanning allt för länge. Du kan inte låta din dator sköta jobbet medan du själv surplar i dig en kopp kaffe.

Själv framkallar jag därför i regel en film i taget, ibland två. När en rulle är färdigexponerad ser jag helt enkelt till att soppa den relativt omgående. Fördelarna med detta är många. Bland annat så tar det inte mer än en halvtimma ungefär, sedan har jag bra koll på hur färska vätskorna är varje gång jag behöver framkalla.

För att det ska gå så smidigt som möjligt förvarar jag alla nödvändiga prylar i en spann i badrummet. Jag använder också samma sorts film och kemikalier hela tiden för att vara inkörd på framkallningstider och annat. Allt för att jobbet ska gå snabbt och så mycket som möjligt på ren rutin.

För mig är det sedan viktigt att få negativen digitaliserade på direkten. Jag låter därför aldrig färdigframkallade filmer samlas på hög. Att skanna in de bästa bilderna från en rulle tar också en halvtimma i runda slängar. 

I genomsnitt förbrukar jag två filmrullar i månaden vilket förvisso kan vara ganska lite i mångas ögon. Det betyder i alla fall en arbetsinsats på lika många timmar vilket aldrig har känts jobbigt. Jag tror detta är ett av huvudskälen till varför jag har fått det analoga att fungera så bra.

Alltså:

Ös inte på med exponeringar på det digitala sättet

Samla inte exponerade filmer på hög

Framkalla så ofta som möjligt

Skanna in de bästa bilderna på direkten

Ha kemikalier och framkallningsprylar lättåtkomligt

Blanda helst inte olika typer av filmer och kemi

Bilderna i det här inlägget har inget direkt med texten att göra. De är tagna i måndags när jag var på avdelningsmöte i Stockholm och föreställer ett par av mina jobbkollegor - två härliga och begåvade skäggiga män :-) 

Jag tog bilderna som  en test av min Canon Canonet QL17 GIII som jag har tappat så många gånger att jag inte längre var säker på om kameran fungerade som den skulle. Men av resultatet att döma sitter skärpan där den ska och exponeringen är också korrekt. Tycker det ser fint ut för att vara taget på 1/60-dels sekund och bländare 2,8.

Glädjande nog kan jag alltså fortsätta använda denna suveräna lilla kamera.

EDIT: Efter att ha fått en del synpunkter bland kommentarerna vill jag förtydliga att det jag beskriver såklart är mitt sätt att se på saken. Det finns olika metoder och som vanligt gäller det att göra vad som funkar bäst för en själv.

Alla dessa usla filmer om foto

Jag sitter framför burken och spanar in ett gäng filmer om foto på tuben. Tveklöst finns det en hel del riktigt bra grejer därute, men väldigt mycket är förvånansvärt dåligt om man ska vara ärlig. Det babblas i evigheter om ingenting och det saknas riktning och känsla för vad som är väsentligt.

Nu menar jag inte när den gemene fotonörden lägger ut ett klipp om sin kamera eller något sådant. Nej, jag snackar om diverse kanaler där seriösa fotogurus sitter och tuggar sönder sig själva timmar i sträck. Vem fan orkar se skiten?

På något sätt känns detta som en ny slags internetkultur som har vuxit fram de senaste åren. Alla kan numera skaffa prylarna för att börja spela in sig själva på gott och ont. Att bara sätta kameran på rec och sedan tjöta igång verkar helt enkelt vara tidens melodi.

Jag gillar inte detta. För precis som när det gäller all annan kommunikation bör det finnas en klar tanke kring VAD det är man vill förmedla. Sedan är det inte helt fel att tänka på de personer som uppenbarligen är menade att vara mottagare. HUR budskapet kan göras tydligt och intressant för dessa människor borde rimligtvis vara en viktig fråga i sammanhanget.

Jag menar, var tog det genomtänkta vägen? Det planerade? Det seriösa? Det professionella? Uppenbarligen verkar det ha glömts bort i dessa tider där det går att slänga upp sin ifååån eller padda och spela in en ”ball” film utan vare sig tanke eller mening. Redigera och begränsa är mitt ödmjuka förslag.

Over and out från kvällens gnällgubbe.

Just det ja. Jag skulle behöva en liten och smidig ljusmätare i fickformat. Har du något tips så tar jag gärna emot det. Den ska vara modern och funka för gatufoto.

Att ge hård kritik är en svår balansgång

”Om du ska ge kritik, ge först rejält med beröm och avsluta sedan med ännu mera beröm”. Så sa en gång en konsult som jag lyssnade till under en föreläsningsdag på jobbet. 

Det är svårt att säga emot eftersom påståendet låter så godhjärtat på många sätt och vis. Samtidigt går det att ha synpunkter på ett sådant förhållningssätt också hur snällt och trevligt det än verkar vara. 

Ibland behöver man helt enkelt höra den osminkade sanningen även om den känns tuff och orättvis i ögonblicket. Själv har jag mer än en gång insett att de där åsikterna som jag egentligen inte ville veta av var de som verkligen gjorde skillnad i slutändan. De tände en eld av revanschlusta och en stark vilja att göra bättre ifrån mig. 

Men det är tveklöst en svår balansgång. För tuff kritik handlar inte enbart om att panga på hur som helst. Den måste samtidigt vara konstruktiv och innehålla genomtänkta åsikter. Kanske är det där den hårda kritiken oftast misslyckas. Det vill säga när den bara blir ett fult påhopp och inget annat. 

Det man inte ska glömma är ju att det finns en annan människa på andra sidan. En person som faktiskt kan gå sönder av det du säger. Och vad är din kritik värd i det läget. Ingenting, skulle jag vilja påstå. 

Slutligen ett citat till: ”ge beröm inför många – men kritik inför få”.  

P.S. Inlägget är en spontan reflektion kring diverse diskussioner bland annat här på fotosidan om vem gör bra respektive dåliga saker.