Yashica T3 - min nya fulkamera!

I höstas fick jag av en slump nys om en kamera som jag aldrig hade hört talas om tidigare. En i mina ögon ganska ful och bullig historia i svart plast av märket Yashica och modellen T3 Super. Till synes en typisk kompaktkamera från slutet av 80-talet.

Häromveckan slog jag till och köpte en på tyska eBay för 700 spänn. Jag hämtade ut den igår kväll och brände ivrigt av en rulle på en halvtimma för att testa så den funkade ordentligt, vilket den gjorde. 

I ärlighetens namn är detta ur många perspektiv en ganska ordinär point and shoot-kamera. Exponeringen sköts helt och hållet av automatik. Du kan inte kompensera på något sätt. Den har AF och automatisk framdragning och tillbakaspolning av filmen.

Det som gör kameran speciell är tre saker. För det första har den ett knivskarpt 35/2.8 Carl Zeiss-objektiv. För det andra har den ett så kallat N.A. SCOPE som är en sökare uppe på kamerahuset. Och för det tredje är kameran vädertätad. Ja, och så kan du stänga av och sätta på blixten också.

På ovansidan ser man kamerans N.A. SCOPE. Precis som på en gammal Rollieflex eller liknande är bilden spegelvänd. 

Den här kameran har jag inte köpt för att gatufota med först och främst. Min tanke med inköpet är istället att använda kameran för lite mer vardagligt dokumenterande och bildexperimenterande. Kanske också för enklare ”reportage” av olika slag.

Men självklart ska jag testa den på gatan också. Det där N.A. SCOPET måste ju helt klart utforskas. Ja, redan i helgen faktiskt. Här kommer förresten några bilder från testrullen...

Den obligatoriska spegelbilden.

Ett snapshot.

Och så ett fotoexperiment.

Bildbedömning med självaste redaktör’n på fotosidan

Den senaste tiden har jag fått mina gatufotobilder bedömda av olika personer och igår var det dags igen. Då träffade jag fotosidans redaktör Magnus Fröderberg för lite bildsnack. Efter en stadig måltid på E-Types nya vikingarestaurang i Gamla Stan slog vi oss stinna och belåtna ned på fotosidans redaktion som ligger precis i närheten.

Det är alltid spännande att höra vad andra tycker om ens bilder och samtidigt lite nervöst.  Man blottar ju sig själv på något sätt. För precis som så många fotografer säger är dina bilder i grunden speglingar av dig själv. Ta till exempel Anders Petersen. Han menar till och med att alla hans fotografier egentligen är självporträtt.

Det är också intressant att se hur olika utfallet kan bli. En bild som en person höjer till skyarna blir brutalt refuserad av någon annan, vilket kan vara en ganska omtumlande och förvirrande känsla. För vem ska man tro på? Vem har rätt? Är bilden bra eller dålig? Håller den för en bok och en utställning som jag planerar att göra?

Det jag ganska tydligt insåg efter att ha snackat med Magnus var därför att i slutändan är det jag själv som måste bestämma mig för vad jag vill visa och sedan tro på min egen förmåga att kunna göra urvalet. Att låta andra ge synpunkter är bra och nyttigt, men när allt ställs på sin spets är jobbet upp till mig.  

Magnus lyckades också röra om en del i grytan för mig genom att tydliggöra ett vägval som har legat och gnagt i bakhuvudet en tid. Det handlar i grunden om vilken målgrupp jag riktar mig till. Antingen gör jag en bok där jag siktar mot väldigt bildintresserade människor, eller också gör jag en bok som kan falla även ”vanliga människor” i smaken och framförallt funka för en allmän Karlskronapublik.

Detta kommer i allra högsta grad att påverka vilka bilder som blir aktuella. Jag måste helt enkelt fundera seriöst på den saken…

Den godkända högen blev förvånansvärt stor. Jag tror Magnus var lite snäll faktiskt.

Den refuserade högen. Här hamnade några av mina egna favoriter. Det kändes jobbigt.

Ett besök hos Corbijn på Fotografiska

I söndags var jag en repa på fotografiska för att kolla in Corbijn och de Lange. Det var löjligt mycket folk och för första gången fick jag stå i kö ända ut på planen för att komma in - vilket förmodligen var den långe holländarens förtjänst.

Det var kul att se Anton Corbijns porträtt igen. Han har alltid varit en av mina stora favoriter och förebilder. På sätt och vis har han inspirerat mig mycket i mitt eget fotograferande och då menar jag inte bara när det kommer till just porträtt, utan även andra slags bilder.

Tyvärr var de här porträtten inte lika lätta att fastna för som hans äldre kändisbilder. Det som slog mig var att när porträtt visar upp ganska okända människor måste fotografierna vara så mycket starkare i sig själva. Ett känt ansikte lyfter nästan alltid en bild.

Men, som vanligt när det gäller Corbijn är det omöjligt att inte bli imponerad. Några av porträtten var riktigt bra i mitt tycke. Jag blev dessutom sjukt sugen på att ta kvadratiska porträtt. 

Margaret M. de Lange har jag inte tittat på så mycket tidigare men jag gillar hennes stil. Det där ocensurerade, råa, utlämnande och ganska svarta tilltalar mig. Jag skulle vilja ta liknande bilder själv och kommer kanske att ge mig på ett sådant projekt förr eller senare. 

Däremot får jag nog hålla med en kvinnlig besökare som lite syrligt konstaterade ”att fotografera nakna kvinnor verkar vara hennes grej”. Jodå, det kan man lugnt säga. Personligen tyckte jag till och med att det blev lite för mycket av den varan.

I vissa bilder kändes det nakna inte helt befogat heller. Det blev mest som ett effektsökeri. De starkaste och bästa bilderna fanns heller inte bland hennes nakenbilder enligt min mening. 

Hursomhelst så var båda utställningarna riktigt bra och väl värda ett besök. 

P.S. Mina egna bilder i den här boggposten är tagna med min LX5 - återigen på gränsen av den klarar av. Därav de något ”spruckna” bilderna. 

Min guide har gjort mig till lokalkändis

Ibland händer saker som man inte riktigt förväntar sig. Som när Blekinge Läns Tidning ringde till mig i början av veckan. Någon på redaktionen hade nämligen sett min guide om gatufoto i en småstad här på fotosidan och tyckt att det var värt en artikel.

Att bli intervjuad är en konstig grej. Trots att jag själv i grunden är journalist och även i mitt nuvarande jobb intervjuar människor ibland känns det alltid lika konstigt när man själv hamnar på den "andra sidan" . Men förmodligt är det bara en nyttig erfarenhet för en sådan som mig.

Nåväl, artikeln blev riktigt bra och jag tycker att reportern fick fram essensen av vad jag håller på med. Och nu är jag ju en lokalkändis här i Karlskrona. Ja, det är i alla fall vad mina arbetskollegor skämtar om. Personligen har inte märkt någon skillnad. Ingen har velat ha min autograf – ännu.

P.S. Bilderna är tagna i mycket svagt ljus med min LX5. Det var mer eller mindre på gränsen av vad den klarade av. Så bildkvalitén är därefter.  

Att hitta sin kreativa kärna

Häromdagen skrev jag en text där jag raljerade lite kring hur vi människor så gärna gör vissa saker väldigt viktiga. Efteråt gjorde bland annat Magnus Fröderberg ett inlägg där han varnade mig för att sluta fotografera bara för att det är kul. Det blev en slags varningsklocka.

För i ärlighetens namn har jag nog på sätt och vis hamnat där. Självklart tycker jag det är kul att fotografera, men jag tar ogärna bilder om jag inte har ett syfte. Bilderna ska helst gå att använda på något betydelsefullt sätt - i ett projekt eller så. Att bara ta bilder för att det är roligt har jag inte gjort på ett bra tag.

Därför har jag gett mig ut med kameran i ett par dagar enbart för att helt kravlöst knäppa allt det där som jag bara känner för. Det var ganska befriande får jag nog erkänna. Även om bilderna knappast kommer att gå till fotohistorien.

En sak som jag också märkte var hur jag ständigt återkommer till den här sortens motiv som ni kan se i den här bloggposten. Det är som om detta är min kreativa kärna på något sätt. Alltså urmotiven som jag sedan bygger allt det andra på. Om någon nu förstår vad jag snackar om.

En annan sak. När jag var ute och promenerade idag såg jag killen här under. Han satt länge, länge och snurrade på den där gungan djupt insjunken i sina egna tankar med hörlurar i öronen. Jag knäppte ganska många bilder innan han tillslut stannade upp och tittade förundrat på mig (högra bilden).

När jag började snacka med honom verkade han lite deppig på något sätt. Eller i alla fall inåtvänd. Jag förklarade vad jag höll på med, gav honom mitt visitkort och sa att han kunde ringa eller mejla om han undrade något. Han sa att det var okej om jag ville lägga ut bilderna på nätet.

Efteråt funderade jag på det där med hur vi som gatufotograferar har ett ansvar att behandla människor schyst. Jag tror inte riktigt på den där stilen som så många propagerar för. Det vill säga att bara ta bilder och sticka, aldrig prata med människor, skita i om någon undrar vad vi håller på med. Jag tycker faktiskt sämre och sämre om den inställningen.

Ni har väl förresten inte missat min PDF-guide om gatufoto i en småstad. Det är 16 sidor med tips och råd om hur det är att gatufotografera i en mindre stad.