Hur ser en tillräckligt bra print ut?

Hur bra måste en print vara för att duga egentligen? Det har jag funderat på ett par kvällar nu när jag har suttit och skrivit ut mina utställningsbilder. Är de tillräckligt bra för att visa upp? 

Jo, jag tycker tveklöst det. Själv har jag nämligen anammat filosofin att jag nöjer mig med ”tillräckligt bra” printar. En ståndpunkt som jag vet kan reta gallfeber på vissa vilket jag har märkt när jag har nämnt det i några diskussioner på nätet. Så får man helt enkelt inte tänka. 

Vad menar jag då med ”tillräckligt bra”? Till att börja med menar jag inte att man ska nöja sig med något som är dåligt eller mediokert. Nej, det handlar istället om att ha en realistisk syn på saken och sedan göra det allra bästa utifrån sina egna förutsättningar. 

Om jag tar mitt nuvarande projekt som exempel så borde jag ha gjort riktiga mörkrumskopior för att få bästa kvalitet. Men eftersom jag av flera skäl inte har den möjligheten blev alternativet att skanna in negativen och sedan skriva ut bilderna. Det blir inte lika bra, men det blir som sagt tillräckligt bra. 

Visst, det är såklart en kompromiss. Men antingen nöjer jag mig med det jag får fram med mina ändå hyggligt bra prylar - eller också kan jag lika gärna kasta in handduken och lägga ner hela skiten. För mig är valet enkelt, jag gör det jag kan och har möjligheter till. 

Något annat som jag också tänker på är vilka det är som främst kommer att titta på mina bilder. I det här fallet ska de hänga på ett kafé där de flesta är helt vanliga fikagäster. Jag är övertygad om att en majoritet av dessa aldrig skulle kunna se skillnad på en mörkrumskopia och en utskrift. 

Så varför spränga sig för något som bara en ytterst liten minoritet tänker på? Det känns totalt onödigt i min värld. Återigen handlar det om att vara realist. Fast den dagen jag ska ställa ut på Fotografiska i Stockholm, då kommer jag såklart att sikta högre. 

Annars gick det förvånansvärt bra att skriva ut den här gången. Jag hade ju lite onda aningar i förväg eftersom det kan strula till sig något helt kopiöst. Det blev visserligen några sumpade printar inledningsvis, men sedan flöt det på. 

Att rama in är också lite meckigt och när man kör med Ikeas ramar får man både dammsuga, rengöra och putsa innan ramarna går att använda. De är sjukt skitiga. Men precis som när det gäller mina printar så är de tillräckligt bra. 

Att skriva ut och rama in 12 bilder tog mig två helkvällar, det var helt okej.

Jag signerade också varje bild på baksidan. Man vet ju aldrig, kanske blir någon såld eller bortskänkt. Då kan det vara trevligt med en kråka som talar om vem fotografen är. 

Dags att printa utställningsbilder - detta aber

Här sitter jag i mitt "ljusrum" - så att säga...

Så var det då dags att börja printa bilder för min kommande lilla utställning här i Karlskrona. Tolv bilder ska tas fram och sedan ställas ut på Café Tre G under hela maj månad. I kväll har jag förberett prylarna och ska väl förhoppningsvis hinna med att skriva ut ett par bilder också. 

I ärlighetens namn har jag aldrig varit särskilt förtjust i att printa. Det brukar nämligen alldeles för ofta sluta med att jag har använt ungefär alla svordomar som finns på svenska och några språk till. Att skriva ut kan helt enkelt vara ett förbannat aber. 

Tro nu inte att jag är okunnig bara därför, för det är jag inte. Jag har faktiskt koll på det mesta, men det är alltid någon diabolisk liten skitinställning som ser till att sätta käppar i hjulen. Efter ett par timmars fibblande och misslyckande är man sedan redo att åka till USA och pyngla upp första bästa datanörd (det är i regel där programvarorna brukar göras, tror jag). 

Men den här gången har jag förberett mig väl. Jag började med att äta ärtsoppa när jag kom hem från jobbet trots att det inte är torsdag. Ett par tusen kalorier bestående av ärtor, fläskött och fett håller energibalanserna på en stabil och säker nivå i flera timmar. 

Jag har dessutom gjort en spellista med klassisk musik att lyssna till. Först funderade jag på Ringen av Wagner, men den kändes inte riktigt passande. Sedan tänkte jag på Mozart och Trollflöjten, men den kändes inte heller rätt så det fick bli Beethoven. 

Nu ska jag sätta igång. Om ni inte ser fler blogginlägg om detta under veckan har jag väl åkt till USA ;-)  

Senast jag kalibrerade skärmen var i november 2008, så det var hög tid att göra det igen. 

Min skrivare har också några år på nacken. Men det gör inget eftersom den i mitt tycke fortfarande håller måttet - med råge!

Förpackningen till vänster är ett nytt fotopapper från Ilford som jag tänkte prova. Den röda förpackningen är det fotopapper jag kört med tidigare. 

Tolv stycken ramar à 40x50 cm från IKEA. Det får duga. 

Att vara betraktare eller deltagare – det är frågan

När man tittar på hur dokumentärfotografer arbetar kan man se två typiska arbetssätt. Det ena är det klassiska sättet - det vill säga att vara observatören, flugan på väggen, den som beskådar händelseförloppet men som aldrig deltar. 

Det andra sättet är inte lika vanligt som det förstämda men ändå inte särskilt ovanlig. Det går ut på att delta, lära känna människor, komma riktigt nära och i vissa fall till och med att bli en del av berättelsen. 

Det första arbetssättet är ganska typiskt för exempelvis gatufoto. För gatufotografen gäller det i allra högsta grad att vara en betraktare som med kameran mellan sig själv och verkligheten dokumenterar människor och händelser. 

Personligen börjar jag dock tycka att den andra metoden känns mer och mer lockande för varje dag som går. Alltså att komma nära människor på riktigt, att fördjupa sitt berättande och bli mera närvarande i det man gör på flera nivåer. 

Men den här metoden känns också väldigt mycket svårare. Som fotograf måste du utsätta dig på ett helt annat sätt, bjussa på dig själv, riskera något. Det krävs också ett stort tålamod, men jag tror samtidigt att belöningen kan bli avsevärt mycket större i slutändan. 

Bilderna i det här inlägget är för övrigt tagna med min mobiltelefon. Det är förvånansvärt hur bra bilder moderna mobiltelefoner klarar av att ta. Att ha en liten dedikerad pocketkamera känns mindre och mindre intressant när mobilen har 8 megapixlar och inbyggd blixt. 

Här kan ni också se en liten film där jag berättar om min Canon 7. Den analoga mätsökare som jag använder allra mest just nu och kameran som enligt min mening piskar skiten ur Leica M2 ;-)

Upprepning – en framgångsfaktor

Tänk på ett diskmedel som är ovanligt drygt och effektivt. Förmodligen tänker du på samma diskmedel som mig. Om inte säg No, annars säg Yes! 

Att Yes skulle vara drygare och effektivare än andra diskmedel finns det dock inget som tyder på. Enda skälet till att så många tror det beror snarare på dryg och effektiv reklam, det vill säga ett budskap som har hamrats in under årtionden. 

Vad har då detta med fotografi att göra undrar nu kanske någon. Jo, jag såg en intervju med Anders Petersen på nätet och i den får han en fråga om hur han själv har utvecklats som fotograf genom åren. Han svarar ungefär att han inte har utvecklats alls, istället har han tagit samma bilder om och om igen.

Det slår mig att detta gäller förvånansvärt många stora och berömda fotografer. De gör samma saker om, och om, och om, och om igen. De nöter in sina bilder, sina stilar och sina budskap i det kollektiva medvetandet – ungefär som en väl fungerande diskmedelsreklam. 

Men upprepningsmetoden fungerar också på ett annat plan som handlar om förväntningar. Vi människor vill ju ha vad vi förväntar oss annars blir vi helt enkelt besvikna. Om exempelvis IKEA plötsligt hade börjat sälja bildelar istället för möbler skulle nog många ha reagerat väldigt negativt.   

Samma sak när vi går på en utställning med Anders Petersen. Då vill vi inte att han ska ha bytt stil och börjat fotografera blommor i färg och med softfilter, eller HDR-bilder på övergivna hus. Ja, inte jag i alla fall. 

En sista grej man kan fundera över är vad det är för typ av personer som orkar göra samma sak år ut och år in utan att tröttna? Kan det vara människor som älskar att fördjupa sig och förfina sina tekniker i det oändliga? Jag tror att det kan vara så. 

Själv tillhör jag dock inte den skaran. Istället är jag en otålig typ som ständigt måste hitta nya vägar, testa andra uttryck, och så vidare. Kanske beror det på en slags osäkerhet eller något. Eller också är jag bara en rastlös själ.

Bilderna i det här inlägget är förresten tagna med min Yashica T3 och ingår på sätt och vis i mitt lilla utvecklingslaboratorium som jag startade upp i höstas. Fotograferandet har tagit lite olika riktningar och mer åt det här hållet kan ni se i mitt album En annan verklighet. 

Gatubarnen i Karlskrona - känsliga fotoobjekt

Ja, jag vet! Jag drog till med en kvällstidningsliknande rubrik här ovanför. Vad jag vet finns det nämligen inga barn som lever på gatorna i Karlskrona. Däremot finns det en väldig massa barn ute på gatorna, vilket jag har märkt under det här dryga året som jag regelbundet har fotat på stan. 

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg insåg jag häromdagen att jag har en hel del bilder som hänger ihop tematiskt utan att jag har tänkt på det tidigare. Den här gången visar jag några barnbilder. Jag har många fler, men dessa gillar jag själv allra mest.

Det där med att fotografera barn är förresten ganska knepigt. Väldigt ofta avstår jag från att ta bilder av rädsla för hur omgivningen ska uppfatta det jag håller på med. Man vill helt enkelt inte bli tagen för att vara någon slags snuskgubbe eller liknande.

Extra känsligt tycker jag det som man är att vända kameran mot småflickor och tonårstjejer, men även mot vuxna kvinnor faktiskt. När jag kollar på mina gatufotobilder ser jag att det bara därför är ett klart underskott på tjejer och kvinnor.

Kanske sitter den där känslan mest i mitt eget huvud, vad vet jag? Men det känns lite synd ibland att man hindrar sig själv på det här sättet i en slags rädsla för omgivningens reaktioner. Dessutom vill jag ju verkligen få med även tjejer och kvinnor i mina bilder. Det känns viktigt för helheten.