Det avgörande ögonblicket kom jag på själv

När jag i tonåren på allvar började intressera mig för foto gjorde jag en intressant upptäckt. Jag kom på att om jag ställde mig på ett bra ställe där det fanns en användbar komposition så behövde jag bara vänta på att något skulle hända framför kameran. Sedan räckte det med att trycka av vid rätt tillfälle för att få en schyst bild.

Något år senare läste jag om Henri Cartier-Bresson i en fototidning och insåg att han långt innan mig hade uppfunnit ”det avgörande ögonblicket”. Det vill säga det flyktiga tillfälle då bildens byggstenar finns på exakt rätt plats för att skapa något intressant.

Vart vill jag nu komma med denna lilla berättelse? Jo, jag tror nämligen att många av dessa metoder och begrepp som olika fotografer har tagit "patent" på egentligen inte har uppstått i hjärnan på något enskilt geni. Det mesta är helt enkelt ganska självklara saker som vi alla kan upptäcka om vi börjar använda en kamera.

Personligen är jag ganska intresserad av sådant här eftersom jag till vardags jobbar med kommunikation och varumärkesbyggnad. Det som slår mig är nämligen hur duktiga och framgångsrika fotografer inte bara är skickliga på att ta bilder utan också ganska ofta på att formulera sina tankar och bygga sina varumärken. Även om det såklart finns undantag.

Samtidigt finns det inte sällan en önskan hos omgivningen att kända fotografer ska sitta inne med värdefulla sanningar om fotografins ädla konst. Något som ibland kan resultera i ett visst motstånd hos fotografer när de blir intervjuade. Som exempelvis Eliott Erwitt som i flera intervjuer har sagt följande:

”Photography is not brain surgery. It’s not that complicated. It’s easier now than it was before, but before it wasn’t that hard.”

Ja, så är det faktiskt. För övrigt har bilderna i den här bloggposten inget med texten att göra. De är tagna under min Italienresa nyligen. 

Slutligen en fråga till er som soppar film: Hur gör ni för att slippa torkfläckar? Och hur gör ni för att få bort befintliga? Själv kör jag med Agfa Agepon på slutet, men ibland får jag ändå torkfläckar. 

Jag hatar krig, miljöförstöring och vykortsbilder

Någonting har i allra högsta grad hänt med min bildsyn sedan några år tillbaka. Det har jag inte minst märkt under mina utlandsresor som nu senast när jag tillbringade två veckor i Italien. Ett land som ni vet är fullproppat med helt fantastiska miljöer och världsberömda sevärdheter.

Förr om åren hade jag släpat med mig en hel klase kameror, gluggar med alla tänkbara brännvidder, filter, blixtar, stativ och diverse andra ”nödvändigheter” på en sådan resa. Sedan hade jag gjort allt för att ta så snygga och vykortsliknande bilder som möjligt.

Så är det inte längre. Istället känner jag ett totalt ointresse över att höja min kamera när jag hamnar framför en klassisk sevärdhet eller en vacker miljö. Bara tanken på att ta en ”vykortsbild” får mig att rysa av obehag och nästan må fysiskt illa. Om jag trots allt knäpper av en ruta så sker det för det mesta som en slags minnesanteckning – en bild som visar att jag varit där!

Det låter säkert både snobbigt och fånigt, men så är det. Nu för tiden försöker jag istället fånga människorna, händelserna och de intressanta detaljerna. Om någon känd byggnad eller miljö kommer med i bakgrunden på ett snyggt sätt så blir jag visserligen inte missnöjd över den saken, men jag betraktar omgivningarna mera som kulisser och beståndsdelar i något annat. 

Egentligen kan jag inte påstå att bilderna som jag tar numera skulle vara intressantare, bättre eller viktigare på något sätt. Det handlar bara om vad jag går igång på rent fotografiskt för tillfället. Men att jag skulle börja ta vykortsbilder igen känns ändå helt osannolikt.

För övrigt hade jag bara med mig min Fujifilm X100 och min Canon 7 med två gluggar på resan. Den förstnämnda använde jag nästan inte alls så den kunde jag likaväl ha lämnat hemma. Jag tog i alla fall sex rullar svartvit film med sjuan. Mer än så lyckades jag inte prestera under två veckor.

Men det räcker gott och väl. För i ärlighetens namn åkte jag inte till Italien för att fotografera. Ibland måste man helt enkelt hålla fotonörden inom sig i strypkoppel och bete sig som en normal människa. Annars riskerar man att bli outhärdlig för omgivningen. Dessutom kan man faktiskt missa själva upplevelsen om man permanent har en kamera monterad framför nyllet – vilket är ganska synd. 

Svaret - detta såg jag!

För att ni ska förstå det här blogginlägget fullt ut bör ni först läsa mitt förra med tillhörande kommentarer. Det handlar om bilden här ovanför och vad man kan tolka in den. Jag bad läsarna komma med förslag på hur de uppfattade bilden.

Så här skrev jag:

”Okej, vad ser ni? Vad läser ni in i bilden? Finns det en berättelse, tycker ni? Jag ställer frågan eftersom jag är nyfiken på om ni uppfattar bilden som jag uppfattade situationen när jag fotograferade. Når jag fram till er?”

Men vad såg jag själv nu då? Jo, här kommer den ganska simpla förklaringen:

Jag såg två tjejer på rullskridskor och tänkte att här kan det kanske bli en bra bild. Efter ett tag kom de andra tre tjejerna och gick förbi. Jag tog några exponeringar i följd och det var väl egentligen bara denna som blev någorlunda intressant även om den långt ifrån tillhör mina bästa gatufoton.

I själva verket såg jag inte mycket mer än en händelse och att det fanns en bildmöjlighet. Jag anade att det kanske skulle kunna uppstå någon slags dynamik mellan tjejerna. Men slutresultatet berodde också på slumpen. Jag hoppades att jag skulle få med något under exponeringsögonblicket - en min, en blick, eller något annat.

Vad vill jag nu med detta? Jo, allt som ni tolkar in i bilden kommer alltså allra mest från er själva. Men också att gatufotografi har väldigt mycket med slumpen att göra och ibland väldigt lite med verkligheten att göra. Det vill säga att fotografen råkar träffa rätt 500-dels sekund då något händer som vi annars inte hinner se.

Henri Cartier-Bresson gick till och med så långt i några intervjuer att han menade att allt handlar om slumpen. Här under kan ni förresten se bilden som jag tog direkt efter den översta. Det skiljer några få sekunder mellan bilderna. 

Kan ni se vad jag såg?

I det här blogginlägget tänkte jag be er titta lite närmre på bilden här ovanför. Förstora gärna så ni kan se ansiktsuttryck, kroppsspråk och andra detaljer riktigt ordentligt. Titta en stund och fundera kring motivet innan ni läser vidare.

Ha inte för bråttom nu…

Okej, vad ser ni? Vad läser ni in i bilden? Finns det en berättelse, tycker ni? Jag ställer frågan eftersom jag är nyfiken på om ni uppfattar bilden som jag uppfattade situationen när jag fotograferade. Når jag fram till er?

Sedan kan man också fråga sig om detta är en intressant bild? Är den något att ha? Det beror nog väldigt mycket på vad man finner i motivet. Det är en ganska enkel bild i det stora hela. Några tjejer på stan, taget rakt på, ingen utmärkande komposition, inget speciellt ljus eller något annat som sticker ut. Det är ett snaphot, inget mer.

Nåväl, det ska bli intressant att se om jag får några reflektioner från er som läser bloggen.

Så över till något helt annat. Kolla in bilden här under ett ögonblick...

Detta föreställer den nya trappan i Karlskrona. Den invigdes för några veckor sedan och kostade fyra miljoner att bygga. Egentligen heter den Ristorgstrappan, men eftersom den kallades för Spanska trappan i början så är det många som fortfarande använder det namnet. Inte sällan på ett hånfullt och raljerande sätt.

För trappan har orsakat häftiga diskussioner i lokalmedierna där inte så få har varit starkt kritiska till bygget. Det var för dyrt, menade många. Pengarna borde ha använts bättre, tyckte en del. Och så blev den ful, sa andra. Skitsnack, sa dom som bestämde. Trappan är till för att försköna staden och den ska vara en plats för boende och besökare att njuta av.

Vad hände? Jo, trappan togs genast över av skejtare och cykelungungdomar som inte har någonstans att vara. De har smetat ut vax på trappstegen för att deras brädor och cyklar ska glida bättre. Vanliga människor som ska röra sig ner för trappan måste kryssa mellan ungdomar som flyger fram i alla riktningar med filmkameror och skateboards.  

Varför berättar jag detta? Jo, som gatufotograf upplevde jag ändå en glädje när jag gjorde upptäckten. Det vill säga hur människor hela tiden tar staden i besittning som de själva vill. Inte ofta mot stadsplanerarnas intentioner. Som gatufotograf kan jag avbilda detta och dokumentera det äkta ”livet på gatan”.

På söndag drar vi till Italien och Toscana i två veckor. Ett par kameror åker såklart med och inte minst tänkte jag gatufota lite i Siena där även HCB var en gång i tiden och fotade loss. Det är för övrigt i närheten av Siena som vi kommer att bo förutom ett par dagar i Venedig.

I Siena finns förresten en kul fotoaffär som jag hittade förra året. Lokalen är fylld med analoga kameror vilket känns ganska märkligt när man tänker på hur svenska fotoaffärer ser ut numera. Det var nästan som att göra en tidsresa när man klev in i butiken. Vem vet, kanske går det att göra ett litet fynd.

Bloggen lär nog vara öde under tiden eftersom jag inte kommer att ha tillgång till dator och bredband på samma sätt som hemma. Men något litet inlägg kanske jag kan fixa. Vi får se...

En stressad gatufotograf, komplexa bilder och usel film

Mannen på bilden här ovanför hade inte bråttom. Men det har jag just nu. Lite för bråttom faktiskt då jag märker på mig själv att jag hastar igenom mina filmrullar. Jag vill helt enkelt alldeles för mycket vilket resulterar i att jag stressar när jag plåtar. Sedan är det ju så förbaskat kul att hålla på också. Det gör sitt till det med.

Jag är högst medveten om att det inte är bra. Man kan helt enkelt inte tvinga fram bra gatufoto. Det är nämligen en konst som kräver en stor portion tålamod och att man snarare är beredd och mottaglig när ”bilden” uppenbarar sig. Att jaga gata upp och gata ner som en desperado är helt enkelt ingen framgångsmetod. Jag vet.

För tillfället försöker jag också utveckla min gatufotostil. När jag tittar på mina bilder som jag har tagit så här långt känns mycket som upprepningar på samma tema (som första bilden). Det jag vill är att skapa en bättre närvaro, men jag testar mig också fram när det kommer till mer komplexa motiv. 

Bilden här under är ett sådant experiment. Det handlar om att försöka få in flera människor och händelser i en komposition. Men också att jobba med kontraster skuggor och högdagrar. Just den här bilden är visserligen långt ifrån en bild som jag är helt nöjd med. Jag visar mest upp den för att ni ska förstå vad jag menar.

Bilderna i det här blogginlägget är för övrigt tagna med Ilford Delta 400. Jag gillar verkligen inte den filmen. Negativen blir alldeles för grovkorniga och brutala för min smak. Jag har ett par rullar kvar. Så fort de är slut återgår jag till min absoluta favoritkombination. T-MAX 400 och XTOL.  

Slutligen en liten bonusbild. Bli inte rädda nu bara...