SE BILDEN: Charmen med det absurda gatufotot

Det här är inte ett perfekt gatufoto, det kan jag erkänna. Men, bilden illustrerar ändå hyggligt bra något som jag verkligen gillar. Nämligen när man fångar en situation som känns bisarr, surrealistisk - eller åtminstone ett ögonblick som inte omedelbart går att förstå. Alltså när följande fråga spontant uppstår i huvudet: vad är det egentligen som pågår i bilden? 

En del är väldigt skickliga på att se sådana situationer. Ja, rent av mästerliga. En av mina favoriter i sammanhanget är Magnumfotografen Richard Kalvar. Även om det såklart finns många andra som är duktiga i den här speciella grenen, så är han tveklöst en av de bästa (finns väl goda skäl till varför han är medlem i Magnum). 

För övrigt gatufotar jag oftast med min XPro2 och en glugg som motsvarar 28 mm i fullformat. Här har jag dock plåtat med min Fujifilm X100V. Och som bekant har den kameran ett fast objektiv som motsvarar 35 mm. Just nu brottas jag nämligen en del med vilken brännvidd som jag tycker funkar allra bäst utifrån hur jag fotograferar. 

I grund och botten anser jag att 28:an är helt suverän. Fast det jag har märkt är att jag ganska ofta beskär mina bilder efteråt när jag använder den brännvidden. Det är lite som att jag mentalt är inställd på 35 mm och därför trycker för tidigt på avtryckaren, det vill säga innan jag är tillräckligt nära motivet. 

Visserligen har moderna kameror så pass hög upplösning att det inte är några större problem att beskära i efterhand. Fast personligen vill jag helst att bilden ska göras så färdig som möjligt vid själva exponeringsögonblicket. Det är säkert osmart på många sätt, men jag är väl lite gammeldags ur det perspektivet.  

Samtidigt, när du väl behöver den där extra vidvinkeln så är du mer än glad att det är 28-gluggen som sitter på huset. Det går inte att komma ifrån. Därför lutar det mot 28:an, trots allt. 

SE BILDEN: Är detta gatufoto?

I lördags åkte jag in till Stockholm city för att fotografera under Prideparaden. Så var det i alla fall tänkt. Men istället skulle det visa sig vara mycket roligare att plåta raggarna som höll till på Sveavägen. Förmodligen för att man inte behövde armbåga sig igenom ett hav av människor för att komma riktigt nära med kameran. Eller också har jag en dragning till just raggare som jag inte riktigt vill kännas vid.

Oavsett vad så slog mig en tanke efteråt som jag har haft tidigare. Nämligen om detta verkligen är att betrakta som gatufoto? Det jag är ute efter är att det kan kännas lite för enkelt att plåta under sådana här omständigheter. Nästan som att bilderna arrangeras åt en. Det är också lätt att bilderna blir förutsägbara och utan den där speciella "knorren" som ett bra gatufoto gärna får ha. Att det mer blir ren dokumentation av vad som pågår. 

Jag vet, en del tycker frågan är banal och ointressant. Vissa hävdar till och med att det inte går att ringa in vad gatufoto är och inte är, utan att typ allt är gatufoto bara fotografen i fråga tycker det. Något som givetvis är helt fel. 

I just det här fallet handlar det dock ganska mycket om känslor, tror jag. Det är min känsla av att det är för lätt som ställer till det. Så kanske borde jag göra det svårare för mig själv och inte falla för de där allt för simpla och förutsägbara motiven. Möjligen är det lösningen på dilemmat. 

SE BILDEN: Raggarna i färg - vikten av att vara konsekvent III

Det här har jag aldrig gjort i min blogg tidigare. Det vill säga att publicera exakt samma bilder i två inlägg efter varandra. Men jag gör det såklart av en anledning och ni som har läst mitt förra inlägg ser givetvis direkt vad som skiljer sig åt. De här bilderna är nämligen inte svartvita, utan i färg. Annars är det samma foton placerade i samma ordning.

Anledningen till att jag publicerar bilderna en gång till beror mina tidigare resonemang om detta med att vara konsekvent som fotograf. Alltså i grova drag om att hålla fast vid ett visst uttryck. Till exempel genom att enbart fota i svartvitt med småbildskamera och 35 mm. Detta för att över tid bemästra och förfina en viss stil. 

Själv har jag som tidigare nämnts brottats med detta genom åren. Jag har nämligen lite svårt för att hålla mig till samma grej hela tiden. Något som kanske kan ha varit en nackdel för mig. Samtidigt har jag trots allt upptäckt att oavsett om jag plåtar med vidvinkel eller normalen, i färg, i svartvitt, med eller utan blixt - så finns det något gemensamt i de flesta av mina bilder. 

Till exempel är jag väldigt människo- och situationsinriktad. Jag håller också ganska hårt fast vid klassiska kompositionsregler. Färger intresserar mig egentligen väldigt lite och därför skulle jag såklart likaväl kunna välja att enbart plåta i svartvitt. Men jag är tveksam till att det blir så. Utan istället lär jag nog fortsätta välja det jag tycker passar bäst utifrån vilka motiv eller vilket projekt det handlar om. 

Vilka bilder av raggarna är då bäst? De i färg eller de i svartvitt? Spelar det över huvud taget någon roll? Tja, vad tycker du som läser det här? Själv vet jag vad jag tycker. 

SE BILDEN: Raggarträffen i Västerås - vikten av att vara konsekvent II

I mitt förra blogginlägg skrev jag om vikten av att vara konsekvent. Det vill säga att jobba fram ett visst uttryck och sedan hålla fast vid det. Något som i stort sett alla framgångsrika fotografer gör, men som jag själv är lite dålig på av olika skäl. Inte minst för att jag tycker att det blir aningen tjatigt i längden att göra samma grej om och om igen.  

Sedan dess har jag och polaren Magnus Fröderberg besök raggarträffen Västerås Summer Meet. Vi åkte dit redan på fredagen, vilket visade sig vara lite av ett misstag. Vädret var nämligen inte det bästa med åskknallar och rejäla störtskurar om vartannat. Det var dessutom väldigt lite folk på flygfältet där själva träffen höll till. Om det berodde på det lynniga vädret, dagen i sig, eller andra orsaker är svårt att veta. 

Efteråt åkte vi till Hällas handelsområde där det arrangerades ett burnoutevent. Och där var det ett betydligt bättre tryck med mycket folk och skön feststämning. Trots det åkte vi därifrån rätt tidig, vilket kanske också det var ett misstag. För efteråt fick vi höra att det hade varit världens röj senare på kvällen. 

Vi pratade i alla fall en del om detta med att vara konsekvent och så vidare. Till skillnad från mig så känner Magnus att han har hittat en tydlig gatufotostil som han har hållit fast vid länge nu. Och jag kan väl bara instämma i det (läs hans blogginlägg här). 

Själv valde jag att köra med blixt och motsvarande 28 mm på min Fujifilm X-Pro2. Redan från början planerade jag också att bilderna skulle vara i svartvitt. Det är för övrigt ganska enkelt att använda blixt i sådan här sammanhang. I stort sett ingen bryr sig. Snarare börjar många skratta när man smäcker av en blixt utan förvarning. De tycker att det är lite kul. 

Också detta var något som jag och Magnus diskuterade efteråt. Det vill säga att många etablerade gatufotografer ser till att plåta under ganska gynnsamma förhållanden. De besöker evenemang, eller åker till platser, där chanserna att lyckas är så goda som möjligt. Och det är såklart rätt strategi. För varför ska man göra det onödigt svårt för sig?

SE BILDEN: Vikten av att vara konsekvent I

En av de viktigaste sakerna du kan göra som fotograf är att vara konsekvent. I alla fall om din önskan är att utmärka dig bland andra, jobba fram en egen stil och så vidare. Titta bara på de fotografer som har gjort sig ett namn, så förstår ni vad jag menar. De har hittat ett uttryck som de medvetet jobbar in och håller fast vid över tid. 

Du ska definitivt inte göra som undertecknad. Det vill säga hoppa för mycket mellan olika metoder och stilar. Från färgbilder med blixt och kraftigt vidvinkel, till traditionella svartvita bilder med normalgluggen, och allt annat där emellan. 

Det är riktigt dumt. Men, jag har helt enkelt väldigt svårt för att köra på i ett och samma hjulspår hela tiden. Antingen blir jag grymt uttråkad, eller också ser jag bilder som andra fotografer har tagit och blir så inspirerad att jag bara måste testa själv. Och sådär håller jag på fram och tillbaka.

Om jag ändå skulle försöka ringa in vad jag oftast återkommer till, så blir det trots allt det klassiska gatufotot à la Elliot Erwitt, Henri Cartier-Bresson och andra från samma skola. Det vill säga svartvita foton där situationer och människor är i centrum. Jag tycker att den sortens bilder har en värme och en humanitet som tilltalar mig väldigt mycket.

Hursomhelst, i helgen ska jag bege mig till raggarträffen i Västerås. Vad det blir för metod och stil då vet jag inte riktigt ännu. Det lär ni säkert upptäcka i nästa blogginlägg. I det här kan ni i alla fall se ett gäng bilder där jag har försökt att vara ganska konsekvent.