SE BILDEN: Fotoprojekt - hur länge ska man hålla på?

Gatufoto i färg kontra i svartvitt är en intressant diskussion. Bland annat var det ett av ämnena som kom upp efter mitt förra inlägg och just därför postar jag om två av bilderna som då visades i färg. Bättre, sämre eller likvärdigt? Svårt att säga, avgör du. 

Fast det var egentligen inte detta bloggen skulle handla om den här gången så jag hoppar snabbt vidare. Istället har jag funderat på detta med projekt. Själv har jag hållit på med mitt i mer än två år nu och tanken är att köra året ut. Frågan är om det är för länge? 

Jag halkade nämligen in på Martin Parrs Facebooksida och den mannen är ju extremt produktiv med ständiga nya projekt. Visserligen är det ganska dumt att jämföra sig med en Magnumfotograf som inte gör något annat än fotograferar, men det går ju alltid att ta lärdom av hur de riktiga proffsen jobbar. 

Samtidigt har frågan inte uppkommit enbart på grund av Martin Parr. Snarare beror det på en känsla att det nog är dags att gå vidare med något nytt nu. Kanske är det därför det digitala återigen lockar och pockar på uppmärksamheten också. Alltså på grund av ett sug efter förändring och nya utmaningar. 

Samtidigt är det en lömsk känsla. För rent intellektuellt kan jag se på mitt material att det behövs mer. Därför ska jag trots allt köra på som det var tänkt från början och heller inte blanda in det digitala utan hålla mig till det analoga. Gatuplåtandet med min digitalkamera får helt enkelt bli ett sidospår som jag kör för skojs skull när andan faller på. 

Fast nästa projekt ska jag nog försöka genomföra under en betydligt kortare tidsperiod. Jag tror nämligen att kortare och intensivare projekt är tidens melodi. Rätta mig gärna om jag har fel  

SE BILDEN: Nu har jag satt mig själv i skiten

Förmodligen har ni redan sett att något är helt galet i det här inlägget. Ja, i alla fall ni som läser min blogg emellanåt. Det jag syftar på är såklart bilderna. De är i färg. Och som inte det var illa nog är de dessutom tagna med min digitala systemkamera.

Det kan bero på spirande vårkänslor att det blev så här. Eller min pågående fyrtioårskris. Oavsett vad har jag bestämt mig för att köra gatufoto på det här sättet ett tag framöver nu. Leican ska alltså få ta det lite lugnt hur otroligt det än låter. 

Kanske kommer jag rent av att slutföra hela mitt gatufotoprojekt digitalt. Det är faktiskt något jag har grubblat på fram och tillbaka. För mig handlar det om att ta det hela ett steg till, bryta av, skapa en slags kontrast, göra något oförväntat.

Samtidigt vet jag inte om det kommer att funka. Jag vrider och vänder på idén rätt mycket för tillfället. Det kan bli bra, det kan bli skit. Möjligen borde jag ta helt andra slags bilder om jag väljer att göra så här - typ  gatuporträtt med blixt eller något sådant.

Som sagt, jag har satt mig själv lite i skiten med detta. Men det kändes helt rätt och var dessutom förbaskat kul att plåta digitalt igen. Så jag måste i alla fall köra på ett tag till och känna efter ordentligt innan jag bestämmer mig.

Kolla slutligen på de tre sista bilderna. Jag har märkt att jag alldeles för ofta bygger mina gatufoton på det här sättet. Ärligt talat måste jag försöka bryta mig loss från de här överkomponerade bilderna och frigöra bildspråket mera. Alltså ännu en grej att kämpa med. Men vem har sagt att det ska vara enkelt? :-) 

SE BILDEN: Ibland är jag en feg gatufotograf

Häromdagen när jag var ute och gatufotade såg jag en klockren bild som jag inte vågade ta. Detta är något som händer lite nu och då fast jag har hållit på med mitt projekt i mer än två år vid det här laget. Att våga ta bilder av okända människor på stan är helt enkelt inte alltid så lätt.

Jag har märkt att det är svårare under vintern och våren också eftersom det blir färre fotorundor på stan då. Ångan och rutinen är inte igång på samma sätt som under sommaren. Då vågar jag nämligen betydligt mera och i slutet av sommaren kan jag nästan uppnå en känsla av total gränslöshet. 

Men som sagt, håller jag inte på tillräckligt ofta kommer tvekan krypande tillbaka. Något som gör att jag i vissa lägen väntar för länge, tvivlar, grubblar och missar bra möjligheter.  Sedan går jag alltid omkring i efterhand och har lite småångest över en förlorad bild och förbannar min egen feghet. Det tar temporärt på självförtroendet att misslyckas, helt enkelt.

Samtidigt vet jag innerst inne att detta är högst normalt. Jag är ganska övertygad om att de allra flesta gatufotografer tvekar regelbundet. Vi är ju nämligen inte mer än människor och det är en ganska onaturlig handling för oss att på nära håll fotografera helt okända personer på stan. Det är ett slags inkräktande i andras personliga sfär - en risk till och med. 

Annars har jag periodvis försökt närma mig genom att använda andra metoder. Främst genom att fråga om lov. I dessa situationer går det att arbeta med motivet på ett helt annat sätt och jobba fram en bra exponering där allt sitter. Något jag verkligen kan sakna och länga efter ibland eftersom mycket av gatufotograferandet handlar om hastiga snapshots på ren reflex.

Ta exempelvis en titt på filmen här under. Jag tycker den väldigt bra illustrerar det där med att vänta ut, eller jobba sig fram till en riktigt bra bild. 

SE BILDEN: Stockholm = dåliga gatufoton

I flera år nu har jag regelbundet försökt gatufotografera i vår förtjusande huvudstad. Resultatet av mina ansträngningar kan beskrivas med ett enda ord: misslyckat. Hur mycket jag än försöker får jag liksom inte till det. Bilderna blir förutsägbara, mediokra och ospännande.

Felet ligger såklart allra mest hos mig själv. Jag har ingen riktig plan med mitt gatufotograferande i Stockholm. Här hemma i Karlskrona har jag ett projekt som jag håller på med, en tydlig idé och ett mål. Det inspirerar, motiverar och gör det lätt för mig att hålla fast vid den inslagna banan.

I Stockholm vet jag inte riktigt vad jag letar efter, eller vad det är jag vill säga. Det blir en ytlig jakt på lustiga situationer och sådant som bara råkar dyka upp. Utöver det försöker jag ta bilder som egentligen inte är jag. Gatufoton utanför min stil och vid sidan av det jag faktiskt är bra på.

Sedan finns det en sak till som nog inte alla kommer att hålla med mig om. Jag tycker Stockholm är svårjobbat ur ett gatufotoperspektiv. Detta säger jag utan att egentligen kunna förklara varför. Men det är något ogreppbart över alltsammans. Jag lyckas liksom inte bryta ut de där motiven som funkar på bild.

Självklart kan det bero på att jag är en småstadsbo som har vant mig vid hur det funkar i min lilla glesbefolkade hemstad. Liksom att jag är så fokuserad vid mitt pågående projekt att jag just nu har svårt finna riktig mening med något annat. Ja, kanske är det så. Hursomhelst så tänker jag fortsätta gatuplåta i Stockholm när jag är där. Det har nämligen blivit lite av en personlig utmaning att lyckas. Förr eller senare ska jag helt enkelt få till det.

Slutligen - om du är intresserad av gatufoto är du varmt välkommen till min sida på facebook: Joakim K E Johansson Street Photography

SE BILDEN: Gatufoton med bokeh – inget för mig

Kalla mig gärna gammalmodig och mossig, men gatufoton med bokeh är något jag har väldigt svårt för. Tyvärr har detta otyg bara blivit vanligare och vanligare känns det som. Förmodligen på grund av moderna digitalkameror som snabbt klarar av att sätta fokus på rörliga motiv - och fega fotografer som använder tele.

Att köra med hyperfokal och långt skärpedjup har helt enkelt blivit omodernt för många. Men för mig handlar gatufoto om konsten att balansera motivets alla delar till en delikat och fungerande helhet. Det är en väldigt stor del av hela grejen och det långa skärpedjupet tillhör helt enkelt gatufototraditionen.

Att använda kort skärpedjup blir också en fuskmetod för att slippa ta hänsyn till bakgrunden, liksom en effekt som imponerar på många okunniga. I mina ögon är det inget annat än en genväg som vissa tar till för att slippa anstränga sig på riktig. Ungefär som att använda socker i sin matlagning.

Enda gången bokeh funkar är när det gäller gatufotoporträtt eller bilder tagna i svagt ljus – annars nej! Följande ska därför bli ett av mina dogmalöften framöver: ingen bokeh!

I fredags hivade jag upp min senaste gatufotoutställning på restaurangen Sjörök Spis & Bar här i Karlskrona. Visserligen inget stort och flashigt men ändå tolv bilder i en lokal som besöks av tusentals personer i veckan.

Jag var där idag för att ta bilden här ovanför och passade samtidigt på att prata med personalen. Glädjande nog hade många gäster uppskattat utställningen, gått fram och tittat och diskuterat innehållet. Att höra det triggade mig ordentligt.

Annars kan jag känna en ganska kraftig desperation ibland.En småstad erbjuder tyvärr väldigt få möjligheter för en gatufotograf. Framförallt finns inga likasinnade att träffa och diskutera med. Den yttre stimulansens som bara går att få bland andra människor saknas.

Men tack och lov finns ju fotosidan. Tur för mig.