SE BILDEN: Gatufotopodden - Payman Hazheer

Så var det dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Den här gången har jag träffat Payman Hazheer. Fotografen som helst fotograferar i svartvitt, med analog film och fasta gluggar på sin Leica MP. Men han tar inte typiska gatufoton, utan har specialiserat sig på närgångna gatuporträtt.

När han letar efter människor att fotografera så söker han framförallt efter den rätta blicken. Det måste finnas ett djup, förklarar han. Men han erkänner samtidigt att det är svårt. Inte minst kan det ta emot att gå fram och fråga om han får ta en bild.

I det här avsnittet pratar vi bland annat om vad det är han gillar så mycket med gatuporträtt, om varför han har gått över till analogt fotograferande och vilken brännvidd han just nu föredrar att använda.

Vi diskuterar också sex av Payman Hazheers bilder som ni kan ni se nedan.

Gatufotopodden finns på Spotify, iTunes, Google Podcasts och YouTube.

Trevlig lyssning!

SE BILDEN: Hellre få bra bilder än många mediokra - eller?

Jag har länge haft inställningen att det är bra att hålla igen med vad man visar. Det vill säga att inte vara för snabb med att slänga upp en massa halvdana bilder bara för att synas och få uppmärksamhet. Men, jag har på senare tid börjat omvärdera den uppfattningen. 

Förr i tiden, det vill säga innan internet och sociala medier, var det nog så att den här filosofin fungerade bra. Du jobbade fram ett antal bilder över tid som du sedan visade upp i en utställning, en bok - eller rent av i båda delar. Ingen fick se dina mediokra och misslyckade bilder. De höll du för dig själv. 

Fast numera lever vi i sociala mediertider och andra spelregler gäller. Syns du inte på nätet så finns du inte. Helst bör du dela innehåll varje dag. Kanske flera gånger om dagen, rent av. Kvalitet verkar inte vara lika viktigt längre, istället gäller kvantitet. 

Visserligen vill jag fortfarande kunna stå för mina bilder som jag publicerar. Känna att de ligger på en hygglig nivå. Samtidigt inser jag att många fotografer som syns, hörs och gör avtryck är ganska ohämmade när det kommer till vad de delar med sig av. Högt och lågt blandas i en konstant bildström.

Så jag har delvis börjat anamma den attityden. Fast det är med blandade känslor. Å ena sidan är det rätt befriande. Å andra sidan kan jag erkänna att det tar emot en del. Jag får verkligen tvinga mig själv och det går lite långsamt. Old habits die hard, som det heter. 

För övrigt kan jag berätta att nästa avsnitt av Gatufotopodden kommer om en vecka. Alltså fredagen den 8 mars. Gäst den här gången är Payman Hazheer. En fotograf som tar spännande svartvita gatuporträtt. Vi hade ett kul och intressant samtal som jag tror många kommer att gilla. 

Om du vill få tillgång till avsnittet direkt när det publiceras och helt utan reklam rekommenderar jag att du går in och prenumerera på Gatufotopoddens Substack. Där delar jag också med mig av delvis annat material än här på Fotosidan. 

SE BILDEN: Spontana gatuporträtt - flyt och oflyt

Det är jäkligt skönt att ha flyt när man är ute och gatufotograferar. Så kände jag igår när jag fick syn på den här mannen som stod och rökte cigarr vid Odenplans station. Ja, ni ser ju själva. Förutom cigarren så var han väldigt stiligt klädd i klassik stil som för tankarna till 40-talet med hatt och allt. Med andra ord en klockren bildmöjlighet. 

Först klämde jag av en vanlig gatubild när jag passerade, men den blev inte särskilt bra. Då slog mig tack och lov tanken att jag istället borde gå fram och fråga om jag fick ta ett porträtt, vilket mannen (som jag fick veta heter Oscar Mattsson) vänligt nog gick med på.

Det kan bli lite stressigt att ta gatuporträtt, tycker jag. Man vill helst att det ska gå snabbt eftersom det tar emot att ta för mycket av en främmande människas tid och engagemang i anspråk. Därför ökar också risken för retfulla små misstag. 

Eftersom jag ville ha kortast möjliga skärpedjup ställde jag gluggen på största bländaröppning 2.0. Men omedvetet råkade jag komma åt bländarringen så den ändrades till 4,5 (jag skyller på mina tjocka vintervantar och en alldeles för lös bländarring). Så den där sköna bokehn som jag hade tänkt mig uteblev tyvärr. Men, men - det var ingen jättegrej i slutändan. Bilderna blev ändå bra. 

Det hände också en intressant sak som man kan råka ut för som gatufotograf. En stund innan mötte jag en annan man i liknande klädsel, men han blev inte alls glad över att bli fotograferad. Istället blev han väldigt påstridig och krävde att jag skulle radera bilderna som jag hade tagit. Eftersom jag ändå inte var nöjd med resultatet gick jag honom till mötes. Det hade helt enkelt varit en totalt meningslös fight att ta. 

Visserligen är det väldigt ovanligt att någon protesterar när man gatufotograferar. I alla fall råkar jag nästan aldrig ut för det. Men de båda situationerna fick mig ändå att reflektera över detta med gatufoto. Inte minst hur viktigt det är att inte tappa sugen bara för att det råkar gå lite dåligt.   

Hursomhelst, som så ofta hade jag sällskap av min polare Magnus Fröderberg. Och som vanligt lyckades han sätta avsevärt fler bilder än mig. Ni kan spana in hans blogginlägg här. 

SE BILDEN: Urballade svartvita bilder med normalen

Nu har han fullständigt spårat ur, tänker kanske någon när de ser bilderna i det här inlägget. Jag menar, inte bara är det numera enbart svartvita gatufoton som gäller för min del, jag har också börjat ta sådana där estetiska bilder som ska försöka vara snygga. Något som jag dessutom lovade mig själv att aldrig göra.  

Fast det är betydligt värre än så, kan jag meddela herrskapet. Jag har nämligen gått över till normalen också. Alltså mitt 50 mm-objektiv. Och alla vet ju att de bästa och häftigaste gatufotograferna kör med vidvinkel. Minst 28 mm och helst 21 mm. Annars blir det bara skit av alltihopa. 

Men ni kan vara helt lugna. Just nu är jag bara glad över möjligheten att komma ut med kameran över huvud taget. Så jag lufsar mest runt och knäpper förstrött utan några större prestationskrav. Vilket för tillfället är rätt jäkla skönt, ärligt talat. Så småningom kommer jag ändå att börja tänja på gränserna. Jag funkar nämligen så.

Samtidigt får det mig att börja fundera. Varför är det enligt många något dåligt med bilder som är snygga? Det vill säga att "bra bilder" (vad det nu är) absolut inte får vara vackra. De ska vara intressanta, surrealistiska, ställa frågor, vara svårtolkade, normbrytande och så vidare - men absolut inte estetiskt tilltalande.

Jag tror jag vet svaret. Det är ungefär som med professionella vinprovare. De mest omtyckta vinerna på Systembolaget föraktas av de riktiga vinkonnässörerna. De skulle sannolikt hellre dricka toalettvatten än bolagets mest köpta rödtjut som i deras värld förmodligen är allt för enkelt och folkligt till sin karaktär.   

Så här blir det när man har fördjupat sig väldigt mycket i ett specifikt ämne. Tillslut utvecklar du en komplicerad smak och börjar notera sådant som andra inte lägger märke till. Om du håller på för länge riskerar du tillslut att betraktas som en idiot av omgivningen. Nästan ingen kommer nämligen att förstå vad du håller på med.   

Hursomhelst, just nu är i alla fall inte jag sugen på ett komplext vin från någon trendig vingård i Kalifornien. Jag vill bara ha ett glas prisvärt Zinfandel med smak av fat, mörka bär och choklad.

Tack, det blir bra! 

Jo, en sista sak. Normalen är helt klart underskattad i sammanhanget. Det finns skäl till varför Henri Cartier-Bresson föredrog 50 mm för gatufoto. Brännvidden är nämligen mycket trevlig att jobba med och den gör att man dras till motiv och kompositioner som skapar en skön harmoni i bilderna. 

SE BILDEN: Street i svartvitt - mitt nya projekt för 2024

Ibland får man ta det lite försiktigt och känna sig fram. Så tänker jag just nu efter att ha bestämt mig för att 2024 ska bli mitt svartvita år. Av den anledningen tog jag det ganska lugnt när jag och Magnus Fröderberg träffades i lördags för en gatufotovända på stan. Det blev bara "säkra kort", skulle man kunna säga. 

Eftersom det var trettondagen var det glest med folk inne i centrala Stockholm. Den bistra kylan bidrog säkert också. Väl påpälsade promenerade vi fram i sävligt takt utan någon brådska medan vi knäppte bilder och snackade om foto. En paus för mat och en för kaffe hanns också med. 

Det är väldigt trevligt att gå omkring så här med en fotokompis och det behöver inte alltid vara ett hetsigt jagande efter nästa fotografiska mästerverk. Den sociala biten, den friska luften och motionen räcker gott och väl. 

Det halvmulna vädret och snön gjorde det ganska tacksamt att fotografera i svartvitt. Att folk i Sverige älskar svarta kläder (vilket förbryllar mig. Dödens färg, liksom) kan nog också ses som en fördel i sammanhanget. Det gör det enklare att få till de där grafiska bilderna som lämpar sig så bra för svartvitt.

Men, om jag ska vara ärlig med er är det inte riktigt detta som jag vill åstadkomma under året. Planen är inte att fotografera mörka siluetter mot ljusa bakgrunder, vackra miljöer som gör sig bra i gråskala och ljus som faller snyggt (även om det säkert kan hända). Snarare vill jag få till intressanta gatufoton och gatuporträtt där det svartvita tillför något i bilderna som inte färg gör. 

Magnus frågade mig förresten varför jag har tagit det här beslutet. Han tyckte inte att det var helt tydligt. Svaret är ganska enkelt: Dels har jag alltid varit väldigt förtjust i svartvita bilder, men också i att fotografera i svartvitt eftersom det kräver en annan approach som jag gillar. Dels tycker jag det är bra att ibland ändra förutsättningarna för mitt fotograferande för att se vad som händer och vad jag kan prestera när jag måste tänka i andra banor. Något som är både utvecklande och kul. 

Det är inte helt ovanligt att Magnus och jag tar nästan identiska bilder när vi är ute på våra gemensamma gatufotorundor, vilket kan vara lite komiskt ibland. Om ni jämför bilden ovan med den i Magnus blogginlägg så förstår ni vad jag menar. Och ibland fotograferar vi samma motiv, fast ur olika vinklar. Det kan ni också se om ni jämför den första bilden (papporna med sina barnvagnar) med Magnus version av samma motiv i hans blogg.