SE BILDEN: Är du en framgångsrik fotograf? Då har du mest haft tur

Hur mycket kan vi som individer egentligen påverka framgångarna i våra liv? Det är en fråga som har intresserat åtskilliga genom historien. Just nu läser jag en intressant bok som tar upp ämnet. Den heter "Outliers" och är skriven av Malcolm Gladwell.

Ordet "outliers" betyder ungefär "utöver det vanliga". Alltså någon eller något som höjer sig över mängden. I boken handlar det framförallt om människor som har lyckats bli framstående på olika sätt. Allt från forskare och industrimagnater till idrottare och musiker. 

Det författaren genom att hänvisa till forskning, studier och egna undersökningar kommer fram till är att alla som lyckas exceptionellt väl i livet gör det tack vare framförallt två faktorer: turen och andra människors stöd och hjälp. Ingen som når riktigt långt gör det på egen hand. Ingen.

På sätt och viss går dessa slutsatser tvärs emot vår tids "sanningar". Inte minst den populära uppfattningen om att du är "din egen lyckas smed" och att den som anstränger sig och tror på sig själv kan lyckas med precis vad som helst i livet. På ytan kan det kanske verka så, men om man likt författaren gräver på djupet framstår den inställningen som lovligt naiv och okunnig.

För hur mycket vi än kämpar är vi nämligen fast i ett större sammanhang som vi inte kan påverka. Det handlar såklart om vilka våra föräldrar är, i vilket land vi är födda, om vi är fattiga eller rika, och så vidare. Men ännu intressantare är att det också handlar om betydligt större skeenden i världen. Alltså vilken tid vi lever i, det politiska läget, globala händelser, med mera. 

Ta exempelvis den världsberömda dokumentärfotografen Henri Cartier-Bresson. Född i en rik familj med enorma möjligheter att redan i början av 1900-talet kunna fotografera praktiskt taget hur mycket han ville. Han var verksam under fotografins storhetstid och innan teve slog igenom. Liksom under en period i historien när världen genomgick enorma och dramatiska förändringar. Det hade kanske räckt med att en av dessa parametrar saknats och vi hade aldrig hört talas om Henri Cartier-Bresson. 

Boken ger en intressant inblick i vilka mekanismer som styr en människas öde och att framgång inte minst beror på en rejäl dos med ren och skär tur. En bister lärdom blir också att en människa kan göra precis allting "rätt" och ändå misslyckas livet igenom. En tröst i sammanhanget är möjligen då att den som misslyckas inte behöver ta på sig hela skulden själv. Det är okej att säga: "jag gjorde mitt allra bästa men hade helt enkelt otur".

SE BILDEN: Mina sju fotosanningar

Alla har vi sanningar och riktmärken här i livet som vi tror på. En del är kanske inte fullt så bra som vi inbillar oss, medan andra är väl värda att hålla fast vid. Själv har jag sju fotosanningar som väldigt tydligt har utkristalliserat sig genom åren.

De baserar sig på mina egna erfarenheter, på sådant som jag har upplevt, läst, sett, hört och inte minst på sådant som jag har snappat upp från andra fotografer – men också från livet i stort.  Jag använder mina "sanningarna" för att påminna mig själv om vad som är viktigt när det gäller mitt fotograferande.

Här under kan du läsa mina sju fotosanningar. Vem vet, kanske kan dom funka för dig också.

1. Utrustningen är alltid underordnad din kreativitet
Det spelar ingen roll hur mycket pengar du än plöjer ner på dina fotoprylar om du inte övar upp din kreativitet. Försök därför så mycket som möjligt att ge näring åt din kreativa ådra. Kolla i fotoböcker, läs och skriv bloggar, träffa andra konstnärer, gå på museum, utställningar, res, diskutera och var nyfiken på livet i största allmänhet.

2. Öva, öva, öva
Ingen blir dock riktigt bra på något enbart genom att studera hur andra gör. För att växa måste du också använda kunskaperna på riktigt, liksom upptäcka egna vägar och lösningar. Något du enbart kan göra genom att öva upp dina färdigheter. Så använd kameran så ofta som möjligt. 

3. Less i better
Att begränsa sig är en framgångsväg. Ju mer oväsentligheter du kan skala bort, ju bättre blir du. För många prylar, för många valmöjligheter, för många projekt och för många spår gör dig splittrad, ofokuserad och konturlös. Bestäm dig för en grej och kör sedan på allt vad du kan i den riktningen.

4. Gör det du älskar, älska det du gör
Fundera på vad du gillar och håll dig till det. Det är ingen idé att vara opportunist eller att ständigt försöka tillfredställa andras behov och förväntningar. Det kan fungera på kort sikt men i slutändan blir du bara tvingad att göra sådant som du själv inte trivs med. Var ärlig mot dig själv, det är det enda som håller i längden.

5. Den gudomliga inspirationen handlar om hårt arbete
Det är lönlöst att vänta på den gudomliga inspirationen. Den där känslan av driv, hög motivation och lustfylld skaparglädje uppstår när du sätter igång och jobbar hårt mot ett medvetet mål. När du hittar mening med ditt arbete, när du ser resultatet av dina ansträngningar – då kommer den gudomliga inspirationen. Var proaktiv, med andra ord.

6. Utveckla dig tillsammans med andra
Ensam är aldrig stark. Vi utvecklas alltid som mest tillsammans med andra. Så lär av föregångarna. Hitta vänner som får dig att växa och se samtidigt till att få dina vänner att växa. På så sätt skapas en uppåtgående spiral som gynnar alla inblandade. Att tänka ”jag kan” är stort, att tänka ”vi kan” är större.

7. Skit i allt som har med foto att göra
Detta är kanske den mest kontroversiella av alla mina sju fotosanningar, men så är det. Ibland måste man helt enkelt bara släppa allt det där som har med foto att göra och tänka på annat. Livet är stort och fullt av spännande saker. Missa inte allt det andra bara för att du är en fotonörd. 

Att bilda fotogrupp och hylla varandra – en framgångsmetod

På fejjan gillar jag som många andra en hög med sidor som handlar om foto. Bland annat bildgruppen Magnum som nog de flesta känner till. Det är kul att se hur proffsigt de lyfter fram sina fotografer och projekt. Magnum har mycket spännande att titta på.

Fast en sak som jag har tänkt på emellanåt är att mycket av det som produceras inom Magnum egentligen inte är så himla exceptionellt vid en närmre granskning. Det jag menar är att det finns mängder med duktiga fotografer utanför Magnum som gör lika bra och ibland till och med betydligt bättre ifrån sig. Ändå hyllas i mångt och mycket det mesta Magnums fotografer gör reservationslöst.

Jag vet varför det funkar så här. Dels handlar det såklart om varumärket Magnum som är uppbyggt av storheter likt Robert Capa, Henri Cartier-Bresson, Josef Koudelka, med flera. Dels är Magnum så inflytelserika att de faktiskt kan definiera vad som är bra och vad som är dåligt.

Men en förklaring är också att genom att bilda en grupp och hylla sig själva talar Magnum om att de är bättre än alla andra. De drar varandra framåt och uppåt, skulle man kunna säga. Med en bra organisation runtikring blir det ännu effektivare.

Man kan faktiskt se detta i betydligt mindre skala på andra håll. Även här på fotosidan. Det är små sammanslutningar med fotografer som delar intresse och som boostar varandra på olika sätt. Signalerna till omvärlden blir att ”vi är lite bättre än er andra”. Även om det inte sägs rakt ut finns attityden där mellan raderna och tillslut förvandlas det osagda till en slags sanning.

Det är intressant att tänka kring detta och slutsatsen blir att det ur ett strategiskt perspektiv borde vara gynnsamt för fotografer att gå ihop och blida grupper. Så - vem vill bilda en fotogrupp med mig? ;-)

Fem saker som krävs för en framgångsrik grupp, enligt min mening:

1. Att fotograferna rör sig inom samma genre -  typ reportagefoto, naturfoto, reklamfoto, och så vidare.
2. Att fotograferna på riktigt beundrar och uppskattar det de andra medlemmarna gör.
3. Att fotograferna talar gott om varandra och lyfter fram varandra i olika sammanhang.
4. Att det finns krav på att medlemmarna måste hålla en viss nivå för att få ingå i gruppen.
5. Att det finns en struktur och en organisation som håller ihop gruppen. 

Martin Parr: Picturing the American South

Upprepning – en framgångsfaktor

Tänk på ett diskmedel som är ovanligt drygt och effektivt. Förmodligen tänker du på samma diskmedel som mig. Om inte säg No, annars säg Yes! 

Att Yes skulle vara drygare och effektivare än andra diskmedel finns det dock inget som tyder på. Enda skälet till att så många tror det beror snarare på dryg och effektiv reklam, det vill säga ett budskap som har hamrats in under årtionden. 

Vad har då detta med fotografi att göra undrar nu kanske någon. Jo, jag såg en intervju med Anders Petersen på nätet och i den får han en fråga om hur han själv har utvecklats som fotograf genom åren. Han svarar ungefär att han inte har utvecklats alls, istället har han tagit samma bilder om och om igen.

Det slår mig att detta gäller förvånansvärt många stora och berömda fotografer. De gör samma saker om, och om, och om, och om igen. De nöter in sina bilder, sina stilar och sina budskap i det kollektiva medvetandet – ungefär som en väl fungerande diskmedelsreklam. 

Men upprepningsmetoden fungerar också på ett annat plan som handlar om förväntningar. Vi människor vill ju ha vad vi förväntar oss annars blir vi helt enkelt besvikna. Om exempelvis IKEA plötsligt hade börjat sälja bildelar istället för möbler skulle nog många ha reagerat väldigt negativt.   

Samma sak när vi går på en utställning med Anders Petersen. Då vill vi inte att han ska ha bytt stil och börjat fotografera blommor i färg och med softfilter, eller HDR-bilder på övergivna hus. Ja, inte jag i alla fall. 

En sista grej man kan fundera över är vad det är för typ av personer som orkar göra samma sak år ut och år in utan att tröttna? Kan det vara människor som älskar att fördjupa sig och förfina sina tekniker i det oändliga? Jag tror att det kan vara så. 

Själv tillhör jag dock inte den skaran. Istället är jag en otålig typ som ständigt måste hitta nya vägar, testa andra uttryck, och så vidare. Kanske beror det på en slags osäkerhet eller något. Eller också är jag bara en rastlös själ.

Bilderna i det här inlägget är förresten tagna med min Yashica T3 och ingår på sätt och vis i mitt lilla utvecklingslaboratorium som jag startade upp i höstas. Fotograferandet har tagit lite olika riktningar och mer åt det här hållet kan ni se i mitt album En annan verklighet. 

Webb, bok eller utställning – vilken är bästa kanalen?

Att som fotograf försöka göra sig ett namn via diverse communities och sociala medier är väldigt populärt just nu. Det formligen dräller av bloggar och sajter som talar om hur enkelt och lätt det är att ta steget från okänd knäppare till beundrad och erkänd fotograf. Det går snabbt och är dessutom nästan helt gratis.

Men kan det vara så att nätet är överskattat för fotografer som på allvar vill etablera sig och bli uppmärksammade för sitt bildskapande? Kan det rent av vara så att de traditionella metoderna som handlar om att regelbundet göra genomtänkta böcker och utställningar är betydligt bättre?

Detta har jag funderat på en hel del den senaste tiden och jag tror mig dessutom veta svaret på min egen fråga: Ja, böcker och utställningar smäller högre. Nätet är faktiskt väldigt överskattat i sammanhanget.  Och med det menar jag inte att det är dåligt eller onödigt att synas på webben. Bara att det är överskattat, som sagt.

Vad har jag då för täckning för detta påstående?

Förutom att jag dagligen jobbar med webben och strategisk marknadsföring i sociala medier och tror mig kunna dess mekanismer ganska väl så handlar det främst om några enkla slutsatser.

Betänk följande:

1. När såg du senast en seriös recension av några bilder på nätet?

2. Vad känns mest på allvar – en bild i en bok eller på en utställning, kontra en på webben?

3. Vad kommer att finnas kvar om 25 år – en fotobok eller en fotoblogg?

4. Hur många av våra mest framgångsrika fotografer har ett bildflöde på exempelvis flickr?

5. Hur många av våra mest framgångsrika fotografer gör regelbundet böcker och utställningar?

6. Vilka är det främst som håller till på diverse fotocommunities?

Jag tänker återigen svara på mina egna frågor:

1. Jag har aldrig sett någon, har du?

2. Personligen föredrar jag bilder på papper.

3. Jag sätter en månadslön på fotoboken.

4. Väldigt få. Ja, försvinnande få. För att inte säga nästan inga alls.

5. Väldigt många. Ja, förvånansvärt många. För att inte säga nästan alla.

6. Andra fotointresserade – främst hobbyfotografer.

Den sista frågan är kanske den intressantaste egentligen eftersom den handlar om målgrupper. Klassiskt tänk inom marknadsföring. Om du vill bli uppmärksammad och etablerad, se till att vara synlig där din målgrupp kan se dig. Tyvärr är de flesta fotocommunities på nätet främst klubbar för inbördes beundran mellan fotografer. Inte minst flickr. Många skulle nog också bli väldigt  förvånade om de insåg hur okänt flickr är utanför fotonördkretsar.

Dessutom orkar få fotokonnässörer plöja igenom det enorma bildflödet på webben. Just dina alster riskerar därför att drunkna i en stormflod av bilder. För att vara någorlunda synlig måste du lägga ner ett enormt engagemang på att ständigt ladda upp bilder, sökordsoptimera och inte minst nätverka med andra. Ett evigt slit som ger mycket klen utdelning för de flesta. Tiden kan helt enkelt förvaltas avsevärt bättre.

Så om du verkligen vill etablera dig som fotograf, göra dig ett namn, förmedla något och sätta avtryck. Gör böcker och utställningar. Skicka ut pressmeddelande till medierna och berätta vad du håller på med. För det är faktiskt så att en artikel i lokalpressen fortfarande kommer att göra dig betydligt mera känd än flera hundra kommentarer på flickr. Men ha för all del gärna en blogg och några bilder på webben som folk kan söka på - när dom har sett dig i tidningen, tittat i din bok, eller varit på din utställning.

Ja, detta är i alla fall mina slutsatser. Håller du med?