SE BILDEN: Gatufotot begränsar mig
Jag har inställningen att begränsningar kan vara väldigt bra för oss fotografer. Att de kan gynna kreativiteten, liksom hjälpa oss att hitta en riktning och ett tydligt uttryck i vårt bildskapande. Men i det här blogginlägget kommer jag på sätt och vis att säga emot mig själv.
För när det gäller detta med gatufoto så känner jag mig ibland begränsad på ett dåligt sätt. Att jag helt enkelt utesluter delar av mitt personliga uttryckssätt när jag går in i gatufototänket. Men också att jag väljer bort hela motivområden som inte riktigt passar in i genren.
Ibland går därför tankarna om att istället börja köra mer dokumentärfoto. Eller typ reportagefoto. Möjligen skulle det kunna leda till bilder på en annan nivå. Jag vet såklart inte helt säkert, men det borde rimligen bli så.
Enda oron är väl att det intressanta skulle försvinna då. För det dräller ju av dokumentärfoto där ute. Det utmanande vore därför förmodligen att kombinera gatufotografins ögonblickssökande med dokumentärfotografins berättarskap - då kanske det skulle kunna bli riktigt bra.
/Mikael Good
"Att fånga ögonblicken i ett aktivt relationsskapande blir allt som oftast fotografisk dynamit". Väldigt bra beskrivet, tycker jag :-)
Kanske inte så bra alla gånger, men det samma gäller väl även dokumentärfoto.
Tror man på det man gör, har lite talang och ett sjujäkla självdriv, plus en gnutta sund självdistans och -kritiskt öga, så kan det bli såpass bra att det bubblar upp och igenom bruset.
Gå på magkänslan och gör det du mår bäst av. Jag tror nog du hittar rätt. :)
/p
Finns ingen anledning att vara orolig. Du har ju alltid kvar gatufotografin att gå tillbaka till.
Ingen hindrar dig, LO
Ta en tid och prova på något som arkitektur där människan kan ingå som en detalj i bilden.
Fotografera är ju en kul grej som inga begränsningar har!
Göran