Porträtt känns alltid rätt

Att fotografera människor är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det ofta både utmanande och svårt. Som fotograf måste du helt enkelt vara extra närvarande och fokuserad. Men förmodligen är det just det som är charmen med det hela.

Idag gjorde jag ett jobb åt min vän Morten Ravnbö som nyligen har startat en designbyrå tillsammans med tre kreativa kollegor. De ville ha typiska byråbilder för användning till deras hemsida, i presentationer, på visitkort och lite annat smått och gott.  

Jag hade tänkt lite i förväg och även rekat i deras lokal. Jag visualiserade svartvita bilder framför mig tagna i naturligt ljus utan blixt. Så fick det också bli under fotograferingen som avlöpte smidigt och bra. Jag kände mig nöjd efteråt och det gjorde även Morten och grabbarna.

I det här blogginlägget kan ni spana in några av bilderna. Samtliga är tagna med min Canonet QL17 G-III och TRi-X 400 pressad ett steg. Eller, nej! Nu ljuger jag! ;-)

Gatufoto kräver fokus - fast ibland är det inte läge

I lördags tog min käresta och jag en dagstur med tåget till Köpenhamn för att spendera en mysig vårdag tillsamman. Personligen hade jag två förhoppningar. Att äta och dricka något gott och att ägna mig åt lite tillbakalutad och förströdd gatufotografering med min Canonet.

Den första förhoppningen infriades utan problem. Mitt på dagen satt vi i den värmande vårsolen och njöt av en fiskrätt, ett glas svalt vitt vin och miljön i det pittoreska Nyhavn. Däremot gick det inte lika bra med mina gatufotoplaner. 

Och det är bara att konstatera. Det går inte att spatsera omkring lite halvt ofokuserat och tro att man ska få till några bra gatubilder. Gatufoto kräver engagemang, närvaro och att man medvetet söker händelser och motiv. Men det kräver också tålamod och uthållighet.

Det var naivt av mig att tro att jag skulle kunna ägna mig åt gatufoto utan den inställningen. Fast samtidigt var det lite nyttigt också. Ibland måste man helt enkelt tona ner den maniska fotonörden inom sig och istället njuta av stunden och sällskapet. Och det var precis vad jag gjorde.  

Dessa märkliga skulpturer vid Rådhuspladsen hade man lätt kunnat jobba vidare med.  Om det inte funnits andra planer, vill säga.

Om jag hade haft mer fokus på gatufoto så hade jag stannat kvar längre vid det här motivet för att invänta några intressanta personer som hade kommit mot kameran. Men istället lockade mat och vin i Nyhavn! ;-)

Det här snapshotet fick mig att vilja stanna kvar vid Havefruen för att se vad mer som kunde hända kring denna danska turistattraktion. Men vi valde att flanera vidare i solskenet.

Jag tog i alla fall den här ”fulbilden” för att visa på den inte så fina bakgrunden som man aldrig ser på vykorten! ;-)

För övrigt så körde jag med Fomapan 400 exponerad efter ISO 200 som sedan framkallades nio minuter i D 76 1+1. Tycker tyvärr negativen blev mycket kornigare och sämre än vad de brukar. Förmodligen behöver framkallningstiden justeras ner något.

Mitt första bröllopsjobb – en motvillig historia

Att fotografera bröllop kan vara en rejäl utmaning för den som är ovan. Rädslan för att misslyckas känns i hela kroppen och det sista man vill är att sabba en sådan grej. Därför tog det mig många år innan jag vågade mig på mitt första riktiga bröllopsjobb. 

Men för snart sex år sedan blev jag ändå övertalad av en kvinnlig bekant att fotografera hennes dotter som skulle gifta sig. Motvilligt och lite nervöst gick jag med på saken. Det skulle vara ett enkelt bröllop ute i naturen och jag kände att det passade en färsking som mig ganska bra.

Utöver det hade jag nyligen köpt min första digitala systemkamera då. Det var en Canon 20D med några olika zoomgluggar. På sätt och vis gav det mig en trygghet som jag inte hade känt tidigare. Jag kunde kontrollera bilderna på plats och säkra upp att de blev bra.

Efteråt var både jag och bröllopsparet Lina och Ola nöjda med resultatet vilket var en rejäl lättnad och glädje. En av bilderna (den till höger ovan) la jag sedan ut här på fotosidan. Den fick mycket uppskattning och många kommentarer. En bonus som gjorde det hela ännu roligare. 

Idag gillar jag att fota bröllop och jag gör det mer än gärna. Något som nog faktiskt beror på att det kändes så bra den där gången för snart sex år sedan. Man ska med andra ord inte underskatta en bra start och positiv feedback från fotosidans medlemmar! ;-)

Att jobba som fotograf utomlands - Jonas Peterson

Jag är förmodligen inte ensam om att ibland vilja lämna Sverige för en skönare plats. Speciellt efter en segdragen och bister vargavinter som denna. Ska man verkligen orka med en sådan till? Ja, den frågan ställer jag mig nästan varje år vid den här tiden när kroppen skriker efter sol och värme som aldrig tycks komma.

Fotografen Jonas Peterson är en person som har gjort det många av oss funderar på. Han drog till Brisbane i Australien och stannade där. Men inte bara det - sedan ett par år tillbaka har han etablerat sig som mycket framgångsrik bröllopsfotograf och numera reser han världen runt och plåtar par som gifter sig.

Innan Jonas flyttade till Australien jobbade han som copywriter inom reklambranschen. Han var alltså inte fotograf hemma i Sverige. Att han så snabbt lyckades slå igenom på andra sidan jordklotet är därför extra imponerande, tycker jag.

Så, tänk om man skulle göra något liknande? Ta steget, prova sina vingar och sikta på att jobba som fotograf i ett annat land. Jag mejlade Jonas och ställde några frågor. Han var schyst och svarade.

Jonas Petersons hemsida och fotoblogg.

Skulle du rekommendera svenska fotografer att våga söka lyckan utomlands?
Att jobba som svensk fotograf och ta internationella uppdrag, absolut. Att flytta utomlands är en annan typ av äventyr och har lite med fotografi att göra, men jag rekommenderar varmt en flytt. Det är lättare än folk tror.

Hur ser man på svenska fotografer utanför vårt lands gränser?
Man vet nog i princip ingenting om svenska fotografer här i Australien, speciellt inte inom bröllopsfoto som jag jobbar med.

Anser du att det finns en typisk ”svensk” bildstil?
Njae, egentligen inte. Det är klart att det stilrena och minimalistiska påverkar oss som skandinaver, men ett svenskt bildspråk vet jag inte.

Går det att använda det faktum att man kommer från Sverige till sin fördel?
Som bröllopsfotograf. Nej. Att ha ett bildspråk som skiljer sig från normen är viktigare än att VARA annorlunda.

Du jobbar i Australien. Vad har fotografer för status just där?
Jag kan enbart svara för min bransch som är bröllopsfotografi. Statusen är relativt hög här. Gemene man spenderar mycket, mycket mer pengar på bröllopsfoto här än jämfört med i Sverige.

Hur ser du på konkurrensen bland fotografer som jobbar internationellt?
Det handlar om att erbjuda något som sticker ut såpass att internationella kunder är villiga att betala för det. Konkurrensen är då inte så hög. I alla fall inte om det jag gör skiljer sig från mina konkurrenters.

Slutligen. Vilka är dina bästa framgångsknep?
Om du inte vill konkurrera med enbart pris måste du skilja dig från mängden kreativt. Det du erbjuder måste inte bara vara annorlunda, det måste attrahera potentiella kunder också.

Jag tackar Jonas för svaren. Nu tänkte jag se om jag kan hitta andra svenska fotografer som jobbar utomlands för att få svar på lite fler frågor. Känner du till någon? Tipsa gärna!

Bildbehandling à la Ansel Adams, LX5 och porträtt med Canonet

Det här blogginlägget kommer att innehålla en salig röra av än det ena och än det andra. En mix av lite bildbehandling, testande av Panasonic LX5 och de senaste porträtten med min Canonet QL17. Jag hoppas inte att det blir för mycket.

Jag börjar med min test av LX5. Eller test och test. Jag ska kanske inte överdriva det här. Jag har lånat en LX5 av min kompis Morgan eftersom jag funderar på att köpa en sådan lite rackare. Min gamla Ricoh GX200 börjar helt enkelt att kännas väl föråldrad ur vissa aspekter.

Och jag måste säga att jag är imponerad av LX5. För att vara en liten kamera i fickformat är den ju helt enkelt grym. Snabb, lättarbetad och finfina bildfiler. Inte minst så filmar den ju mer eller mindre som en videokamera vilket är riktigt kul. Speciellt när man är ute och reser.

Jag har också varit och klämt på Olympus nya XZ 1 som är jämförbar med LX5 i storlek och prestandard. Men den föll mig inte alls i smaken. Framförallt är bristen på exponeringslås en kraftig nackdel. Så tyckte jag inte att den hade något bra grepp. Det får helt enkelt bli en Panasonic.

Panasonic LX5, iso 400.

Fast på något sätt önskar man ju sig en mätsökarliknande digitalkamera. Men det lär förmodligen dröja innan en sådan dyker upp. Enligt min uppfattning når inte Fuji X100 riktigt ända fram. Personligen tror jag att det beror på en väldigt enkel sak - nämligen skärpedjupet.

En av grejerna med mätsökarna är litenheten och smidigtheten i kombination med det korta skärpedjupet som småbild har i förhållande till de digitala kompakterna. Det innebär att du kan jobba med skärpedjupet på ett helt annat sätt vilket bidrar väldigt mycket till känslan i bilderna. Tycker jag.

På tal om mätsökare så har jag framkallat ännu en rulle tagen med min Canonet QL17. Förra rullen råkade jag ju sabba genom att blanda fix i framkallaren. Jag fick därför helt enkelt ta om porträtten på min kollega Peter Rosengren som är historiker och intendent på Marinmuseum.

Här under kan ni se två bilder från den fotograferingen. De ingår i ett litet miniprojekt där jag fotograferar människor i min vardag. Jag vet inte vilken bild jag gillar mest. Har svårt för att bestämma mig.

Efter porträtten på Peter har jag lagt till de tidigare bilderna i serien eftersom jag tycker att de hör ihop. Så det blir en liten upprepning för er som har läst min blogg tidigare.

Peter Rosengren

Peter Rosengren

Mattias Olsson

Morgan Ramberg

Henrik Johansson

Mattias Åstrand

Fomapan 400
D 76 1+1
10 minuter.

Till sist. När vi nu ändå pratar om det analoga så såg jag en film här via fotosidan om Ansel Adams. Där fick man bland se hur han hade bildbehandlat ett av sina mest kända verk. Och det var en rejäl förändring han hade åstadkommit. Det slog mig att jag i praktiken aldrig förändrar mina bilder lika mycket i mitt digitala mörkrum som han gjorde i sitt analoga. Intressant på många sätt.