SE BILDEN: När andra kritiserar det man skriver

Att blogga är en inspirerande och rolig grej att hålla på med. Inte minst är det trevligt med responsen från alla som läser och engagerar sig. För det mesta är det positiva ord bland kommentarerna, men ibland dyker det upp en del kritik också.

Personligen tycker jag att det ingår i spelets regler. Placerar man sig själv i offentlighetens strålkastare får man acceptera att alla inte håller med om ens egna åsikter. Framförallt inte när man själv är en person som gillar att dra på växlarna och komma med tydiga ställningstaganden.

Alltså får exempelvis jag själv tåla att vissa blir förgrymmade på mig. Som man ropar får man svar, finns det ju ett gammalt uttryck som heter och det ligger en hel del sanning i det. Samtidigt får även den som läser ta ett visst ansvar över sina reaktioner, anser jag. Tar man åt sig och blir förbannad är det inte helt givet att det är texten det är fel på.

Nåväl, det är aldrig dumt med eftertanke och en gnutta självkritik (även om Ernst Billgren tydligen har sagt att man ska vara försiktig med det). Och det jag själv tänker bli bättre på är att vara tydligare med vem jag riktar mig mot i mina bloggposter, liksom ännu oftare påpeka att det jag torgför är mina egna högst personliga åsikter och reflektioner - inget annat.   

Nåväl, jag gör ett snabbt byte av ämne. Efter en konversation med Magnus Fröderberg blev jag sugen på att köra gatufoto med blixt här i stan. Eftersom jag först bara ville prova konceptet gjorde jag det så enkelt som möjligt för mig och monterade blixten på min Canonet. Bilderna är de ni ser i det här inlägget. 

Jag kan rakt av erkänna att detta över huvud taget inte är några höjdare. Det lär krävas en hel del övning och testande innan det förhoppningsvis blir något bra av detta. Men det kan i alla fall vara världens första bilder à la Bruce Gilden style – i Karlskrona. 

Nu är tanken att plocka ihop en blixt och en radiosändare som funkar med min Leica M6. För en sak insåg jag ganska snabbt. Den här sortens fotograferande gör sig nog bättre med vidvinkel och inte med en 40 mm-glugg som den på min Canonet.  Sedan insåg jag en grej till, det är sjukt kul att gatufota med blixt - och sjukt svårt.

SE BILDEN: Fotosidan urholkar den fotografiska kvalitén

Det är väl lika bra att jag omgående ber om ursäkt för min rubrik här ovanför. Som före detta journalist är det ibland svårt att inte spetsa till sina formuleringar i överkant. Hårdvinklandet och polariserandet sitter i ryggmärgen, liksom. Men vi kan alla trösta oss med att det bara handlar om något så harmlöst som fotografi. 

För i sanningens namn gäller inte det här inlägget specifikt Fotosidan, det rör sociala bildmedier i stort. Hur de tycks ha en förmåga att göra oss till sämre fotografer. Eller nej, vänta nu. Kanske inte till sämre fotografer utan snarare så tycks vi bli sämre på självkritik och att hålla våra usla bilder borta från offentligheten.

Enligt min mening beror detta på ett fenomen som sociala medier underblåser med full kraft. Nämligen den outtalade överenskommelsen som säger att om du gillar mig så gillar jag dig. Ett förhållningssätt som innebär att jag främst kommenterar och berömmer dina bilder för att vi har en ömsesidig relation, inte för att det du gjort alla gånger är särskilt bra.  

I allt detta finns ytterligare en intressant företeelse som skulle kunna beskrivas som ett medvetet självbedrägeri. Det är när vi får en kick av alla likes, kommentarer av typen ”bra fångat” och favoriserandet som egentligen inte säger något alls. Ja, detta trots att vi till och med inser innerst inne att uppmärksamheten inte alls beror på vår prestation. 

Tyvärr rimmar allt detta förbannat illa med fotografisk kvalitet vilket också märks. Mest uppenbart blir det när erkänt duktiga fotografer så tydligt släpper sitt kvalitetstänk i jakten på den där beroendeframkallande uppmärksamheten. Ja, det är nästan självplågeri att se hur vissa sänker ribban till bottennivå. 

Istället för att verkligen reflektera och på allvar försöka upprätthålla en hygglig nivå sprutar vi alltså ur oss bilder för att få den där snabba egoboosten som sorgligt nog går över alldeles för snabbt. Därför måste vi genast få ut något nytt – igen. Så hålls karusellen igång medan vi hivar upp de där bilderna som borde ha stannat på hårddisken för gott. 

I filosofiska kretsar är det här beteendet välkänt och genomlyst sedan urminnes tider. Alltså hur jakten på ständig uppmärksamhet och omedelbar bekräftelse får oss att förlora fokus på det som verkligen är viktigt. Att vara snabb och ösa på med bilder är därför inte alltid det ultimata. Få saker som görs i hast för att få beröm blir riktigt bra. Det gäller även fotografi. 

Kan slutligen tillägga att detta även gäller bloggar. Själv balanserar jag på gränsen ganska ofta och faller även i fällan nu och då. Kanske kan rent av det här inlägget tolkas som ett typiskt sökande efter snabb uppmärksamhet och bekräftelse.

SE BILDEN: Stockholm = dåliga gatufoton

I flera år nu har jag regelbundet försökt gatufotografera i vår förtjusande huvudstad. Resultatet av mina ansträngningar kan beskrivas med ett enda ord: misslyckat. Hur mycket jag än försöker får jag liksom inte till det. Bilderna blir förutsägbara, mediokra och ospännande.

Felet ligger såklart allra mest hos mig själv. Jag har ingen riktig plan med mitt gatufotograferande i Stockholm. Här hemma i Karlskrona har jag ett projekt som jag håller på med, en tydlig idé och ett mål. Det inspirerar, motiverar och gör det lätt för mig att hålla fast vid den inslagna banan.

I Stockholm vet jag inte riktigt vad jag letar efter, eller vad det är jag vill säga. Det blir en ytlig jakt på lustiga situationer och sådant som bara råkar dyka upp. Utöver det försöker jag ta bilder som egentligen inte är jag. Gatufoton utanför min stil och vid sidan av det jag faktiskt är bra på.

Sedan finns det en sak till som nog inte alla kommer att hålla med mig om. Jag tycker Stockholm är svårjobbat ur ett gatufotoperspektiv. Detta säger jag utan att egentligen kunna förklara varför. Men det är något ogreppbart över alltsammans. Jag lyckas liksom inte bryta ut de där motiven som funkar på bild.

Självklart kan det bero på att jag är en småstadsbo som har vant mig vid hur det funkar i min lilla glesbefolkade hemstad. Liksom att jag är så fokuserad vid mitt pågående projekt att jag just nu har svårt finna riktig mening med något annat. Ja, kanske är det så. Hursomhelst så tänker jag fortsätta gatuplåta i Stockholm när jag är där. Det har nämligen blivit lite av en personlig utmaning att lyckas. Förr eller senare ska jag helt enkelt få till det.

Slutligen - om du är intresserad av gatufoto är du varmt välkommen till min sida på facebook: Joakim K E Johansson Street Photography

SE BILDEN: Så får du ditt analoga fotograferande att funka

Fler och fler fotograferar återigen analogt, det är nog ingen överdrift att påstå. För en del handlar det om en återgång till en välbekant teknik, för andra är det något nytt och obeprövat vilket inte minst märks i de diskussioner som uppstår i kölvattnen av detta ökande intresse.

Framförallt är det den sistnämnda gruppen som stöter på vissa problem. För oerfarna som är inkörda på den digitala tekniken är fallgroparna många. Inte minst hör man ofta talas om nyblivna analogfotografer som sitter och pustar framför gigantiska berg av oframkallade rullar som måste soppas och skannas in.

Men för att det analoga ska funka på ett smidigt sätt krävs delvis ett annat tänk, liksom struktur och rutiner. Att på det digitala viset ösa på med tusentals bilder är inte att rekommendera. Inte heller att vänta med framkallning och skanning allt för länge. Du kan inte låta din dator sköta jobbet medan du själv surplar i dig en kopp kaffe.

Själv framkallar jag därför i regel en film i taget, ibland två. När en rulle är färdigexponerad ser jag helt enkelt till att soppa den relativt omgående. Fördelarna med detta är många. Bland annat så tar det inte mer än en halvtimma ungefär, sedan har jag bra koll på hur färska vätskorna är varje gång jag behöver framkalla.

För att det ska gå så smidigt som möjligt förvarar jag alla nödvändiga prylar i en spann i badrummet. Jag använder också samma sorts film och kemikalier hela tiden för att vara inkörd på framkallningstider och annat. Allt för att jobbet ska gå snabbt och så mycket som möjligt på ren rutin.

För mig är det sedan viktigt att få negativen digitaliserade på direkten. Jag låter därför aldrig färdigframkallade filmer samlas på hög. Att skanna in de bästa bilderna från en rulle tar också en halvtimma i runda slängar. 

I genomsnitt förbrukar jag två filmrullar i månaden vilket förvisso kan vara ganska lite i mångas ögon. Det betyder i alla fall en arbetsinsats på lika många timmar vilket aldrig har känts jobbigt. Jag tror detta är ett av huvudskälen till varför jag har fått det analoga att fungera så bra.

Alltså:

Ös inte på med exponeringar på det digitala sättet

Samla inte exponerade filmer på hög

Framkalla så ofta som möjligt

Skanna in de bästa bilderna på direkten

Ha kemikalier och framkallningsprylar lättåtkomligt

Blanda helst inte olika typer av filmer och kemi

Bilderna i det här inlägget har inget direkt med texten att göra. De är tagna i måndags när jag var på avdelningsmöte i Stockholm och föreställer ett par av mina jobbkollegor - två härliga och begåvade skäggiga män :-) 

Jag tog bilderna som  en test av min Canon Canonet QL17 GIII som jag har tappat så många gånger att jag inte längre var säker på om kameran fungerade som den skulle. Men av resultatet att döma sitter skärpan där den ska och exponeringen är också korrekt. Tycker det ser fint ut för att vara taget på 1/60-dels sekund och bländare 2,8.

Glädjande nog kan jag alltså fortsätta använda denna suveräna lilla kamera.

EDIT: Efter att ha fått en del synpunkter bland kommentarerna vill jag förtydliga att det jag beskriver såklart är mitt sätt att se på saken. Det finns olika metoder och som vanligt gäller det att göra vad som funkar bäst för en själv.

SE BILDEN: Gatufoton med bokeh – inget för mig

Kalla mig gärna gammalmodig och mossig, men gatufoton med bokeh är något jag har väldigt svårt för. Tyvärr har detta otyg bara blivit vanligare och vanligare känns det som. Förmodligen på grund av moderna digitalkameror som snabbt klarar av att sätta fokus på rörliga motiv - och fega fotografer som använder tele.

Att köra med hyperfokal och långt skärpedjup har helt enkelt blivit omodernt för många. Men för mig handlar gatufoto om konsten att balansera motivets alla delar till en delikat och fungerande helhet. Det är en väldigt stor del av hela grejen och det långa skärpedjupet tillhör helt enkelt gatufototraditionen.

Att använda kort skärpedjup blir också en fuskmetod för att slippa ta hänsyn till bakgrunden, liksom en effekt som imponerar på många okunniga. I mina ögon är det inget annat än en genväg som vissa tar till för att slippa anstränga sig på riktig. Ungefär som att använda socker i sin matlagning.

Enda gången bokeh funkar är när det gäller gatufotoporträtt eller bilder tagna i svagt ljus – annars nej! Följande ska därför bli ett av mina dogmalöften framöver: ingen bokeh!

I fredags hivade jag upp min senaste gatufotoutställning på restaurangen Sjörök Spis & Bar här i Karlskrona. Visserligen inget stort och flashigt men ändå tolv bilder i en lokal som besöks av tusentals personer i veckan.

Jag var där idag för att ta bilden här ovanför och passade samtidigt på att prata med personalen. Glädjande nog hade många gäster uppskattat utställningen, gått fram och tittat och diskuterat innehållet. Att höra det triggade mig ordentligt.

Annars kan jag känna en ganska kraftig desperation ibland.En småstad erbjuder tyvärr väldigt få möjligheter för en gatufotograf. Framförallt finns inga likasinnade att träffa och diskutera med. Den yttre stimulansens som bara går att få bland andra människor saknas.

Men tack och lov finns ju fotosidan. Tur för mig.