Få gatufotografer tycks förstå det avgörande ögonblicket

Idag är jag på bråkhumör och tänker därför vara lite käftig av mig. Jag har blivit det efter att ha surfat runt och spanat in diverse gatufotobloggar och communities med gatufotobilder de senaste dagarna. Något som ibland kan vara ganska deprimerande, faktiskt. 

Det som slår mig är nämligen att så många som ränner omkring på gatorna med sina kameror och fotar inte tycks ha begripit den kanske mest grundläggande principen inom gatufotografin – nämligen det avgörande ögonblicket. Alltså att en gatufotobild måste kunna stå på egna ben genom att fånga ett mänskligt tillstånd och/eller en slags berättelse i en enda exponering. 

Detta är såklart inte särskilt lätt. Vi talar om splittsekunden när alla de viktiga pusselbitarna faller samman för att sedan snabbt lösas upp igen. Man skulle kunna säga att det är när innehållet och kompositionen lirar med varandra. Det räcker inte med att det bara händer något framför kameran eller att det är människor med i bild. 

Själv misslyckas jag med detta hela tiden. Men jag försöker verkligen tänka på det. Trist bara att så få verkar ha orken att ens göra det. Istället är det slumpskott ut i massorna som gäller. Eller att man kör upp kameran i trynet på folk och trycker av. 

Jag är inte imponerad. 

Finns det proffsfirmor som skannar negativ?

Tänkte använda bloggen för att ställa en fråga till alla fotokunniga. Ni som följer mig vet att jag håller på med mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Tanken är som sagt att göra en utställning och en bok. Tyvärr håller inte min kontorsskanner från typ 1998 riktigt måttet (inte så konstigt kanske).

Jag har därför börjat fundera på om jag ska skicka in negativen till en professionell firma som kan skanna in bilderna åt mig i riktigt hög kvalitet. Men när jag googlade i ämnet hittade jag ingen som verkade hålla en bra nivå. Så min fråga till er fotovänner är: känner ni till något sådant företag?

Här kommer förresten ett litet tips om mitt senaste fynd:

Den funkar även på betydligt nyare kameror:

http://viewitem.eim.ebay.se/Brown-Leather-Camera-Hand-Strap-Nikon-D90-D7000-D3100-D700-D3000-D5000-D80-D300/330644013711/item

P.S. Förresten så har jag funderat ut ett nytt namn på mitt projekt. "Människorna i min stad - livet på gatan i Karlskona". Vad tror ni om det?

Hur blir man en modern och nyskapande fotograf?

Vi som kallar oss fotografer hamnar ofta i upprepningarnas ekorrhjul. Vi upprepar oss själva och vi upprepar det andra har gjort. Likt härmapor tar vi samma bilder om och om igen. Inget är egentligen särskilt märkligt med det. Det allra mesta som görs inom kreativa och konstärliga områden är trots allt upprepningar. Även stor konst.

Men – om något ska utvecklas och bli bättre måste ändå någon tillslut bryta ny mark, utmana det invanda och visa nya vägar. Ja, så säger vi ofta. Problemet är väl bara att komma på hur det ska gå till. För lätt är det sannerligen inte.

Jag har funderat en del på detta den senaste tiden efter att ha stött på några diskussioner här på fotosidan som främst har handlat om gatufoto. Det är för mycket nostalgi och HCB-komplex, menar några. Är det inte dags att bli lite moderna och komma med något nytt snart, undrar de? Jo, kanske det!

Ur ett sådant perspektiv är jag själv traditionalist och mina bilder kan nog betraktas som ganska klassiska till sin karaktär. Jag använder inte bara analoga mätsökarkameror från 60- och 70-talet, jag kör med svartvit film också. Som sagt. Mer traditionellt än så kan det knappast bli.

Den något delikata frågan som uppstår blir då; hur tar jag moderna och nyskapande bilder? Som ni själva förstår är den inte helt enkel att svara på. Men jag tänker försöka och för att göra det har jag satt tre rubriker på vad som påverkar hur vi uppfattar en bild. Den första rubriken är tekniken, den andra innehållet och den tredje gestaltandet. 

Tekniken handlar främst om vilka kameror vi använder, men också allt det där andra runtikring. Tekniken påverkar i allra högsta grad slutresultatet. När det gäller gatufoto så kan man till och med säga att den moderna varianten uppkom ur ett tekniksprång när filmen blev snabbare och kamerorna mindre. Något som gjorde att det helt plötsligt gick att ta snapshot av människor på gatan.

Innehållet är en viktig faktor för oss fotografer. Genom att vända kameran mot moderna företeelser kan vi ju helt klart signalera att vi själva är moderna. Men det räcker inte. För en bild på exempelvis en katt kan se både modern och gammal ut, även om innehållet är detsamma. 

Då kommer vi till det kanske mest spännande, nämligen gestaltandet. För det är här fotografens fantasi och kreativa ådra gör sitt största avtryck. Gestaltandet är en kombination av vilken teknik och vilket innehåll som väljs, tillsammans med hur man rent bildmässigt väljer att tolka och komponera motivet.

Som detta nu inte var krångligt nog finns ytterligare en viktig faktor att beakta. Och det är att bilder är ett slags språk. En kommunikation som precis som all annan mänsklig interaktion lyder under vissa regler för att vi ska kunna förstå och ta till oss budskapet. Därför går det inte att ignorera saker som exempelvis geometri och mönster, för då kommer ingen att kunna läsa våra bilder.

Men, hur ska man då kombinera dessa variabler för att bli en modern och nyskapande fotograf? Ja, det är här det börjar bli svårt på riktigt. Men förmodligen handlar det om kombinationen. Det vill säga hur du som fotograf kombinerar teknik, innehåll och gestaltning.  Det gäller helt enkelt att lyckas sätta en unik och egen prägel på sina bilder. Alltså likt en kock som uppfinner en ny maträtt mixa ingredienserna på ett sätt som ingen gjort tidigare.

Det är en enkel sak att skriva, men långt ifrån en enkel sak att lyckas med. Slutligen kan man också göra följande reflektioner: Är det per automatik något bra att vara modern och nyskapande? Leder det alltid till bättre resultat? Och måste alla vara nyskapande, eller räcker det med att förvalta och utveckla en god bildtradition?

P.S. Jag kom nyss på en fjärde rubrik som också påverkar hur vi uppfattar en bild. Det är presenterandet, hur bilden visas upp.

Gatufotografin har också solnedgångsbilder

Precis som alla andra fotogenrer har även gatufotografin sina typiska ”solnedgångsbilder". Det slog mig så tydligt efter en mejlväxling med fotografen Micke Berg förra helgen. Han hade schyst nog erbjudit sig att spana in några av mina gatufotobilder för att ge lite respons - ett tillfälle jag bara inte kunde missa.

Redan i förväg hade jag mina aningar om vilka bilder Micke inte skulle gilla, men jag lät dem ändå åka med eftersom jag trots allt ville få någon slags bekräftelse på mina egna tankegångar. Och min magkänsla hade rätt. Bilderna som jag själv tvekade inför var också de som enlig Micke inte höll måttet.

Det som blev uppenbart var att de där bilderna som man oftast snabbt får mycket beröm för egentligen är de som är allra svagast i längden. För de bygger i regel alltid på en punchline eller något som är lite roligt men saknar egentligt djup. När leendet har gått över är bilden i stort sett redan bortglömd.  

I det här blogginlägget kan ni se några av mina gatufotosolnedgångsbilder. Det är inga bilder som jag skäms över eller som jag tycker är direkt dåliga. Men de kommer inte att finnas med i min kommande utställning och bok. Även om jag tror att den inte lika fotointresserade allmänheten nog skulle ha lättare att uppskatta den här sortens bilder.

Vad är då typiska solnedgångsbilder inom gatufotografin. Ja, för mig är det bland annat detta:

-         När man använder reklamskyltar, klotter eller skyltfönster som bärande delar i en bild.
-         När det är alldeles för övertydliga upprepningar.
-         När bilden bara handlar om att något ska se kul eller löjligt ut.

Ja, det finns säkert mer...

På fotofronten intet nytt – men...

Det är lugnt nu. För lugnt. Dagarna går och jag fotar nästan inget alls. Det brukar bli såhär för mig under vinterhalvåret, så det är inget nytt. Däremot har jag funderat på en grej. Nämligen hur ens ambitioner ibland hamnar i vägen för en själv.

Missförstå mig inte nu. Att ha ambitioner är i grunden bra och något som kan leda till att saker och ting blir ordentligt gjorda. Men när man ställer för höga krav på sig själv kan det också leda till att slutmålet inte nås. Man blir liksom aldrig nöjd. Aldrig färdig. 

Detta slog mig när jag kollade igenom mina gatufotobilder härom dagen. Hur i helvete ska detta kunna bli en bok och en utställning som jag har planerat? Jag har massor kvar att göra. Det är för få bilder som är tillräckligt bra. Ja, så gick tankarna. 

Kanske är det därför det är så viktigt med tydliga milstolpar och en deadline när man gör ett projekt av det här slaget. Att man sätter ramen från början och sedan håller sig inom den. Förmodligen tvingar det fram nödvändiga beslut när överambitionen slår till. 

För övrigt så funderar jag återigen på detta med projektnamnet. Jag kände att det tidgare namnet ”På gatan i Karlskrona” kunde missuppfattas och tolkas som det handlade om utslagna människor, uteliggare eller rent av prostitution. Det kändes naivt på något sätt.

Men samtidigt gillar jag det också. Och så kan jag ärligt talat inte komma på något bättre. Svårt det här.

Det blev förresten ingen Rolleiflex. Min kollega ville ha lite för mycket betalt, tyckte jag. Så kanske köper jag en Yashica 124 MAT istället. En sådan kan man hitta för 1 500 spänn med lite tur. Det är ett lagom pris för en leksak.