Pentax MX och krigiska träfigurer från 1700-talet

Häromkvällen åkte min Pentax MX ner från bokhyllan i vardagsrummet. Där har den stått och samlat damm i flera år nu. Det är en skam på en så fin kamera, men nu ska jag faktiskt börja använda den igen hade jag tänkt. 

För ett tag sedan sparkade jag även igång min slitna och välanvända Pentax Z1-P. Jag köpte nytt batteri och brände av en rulle. Men det var inte alls kul. Med all sin automatik var den helt enkelt för lik min Canon 5D när man fotade. Så den får fortsätta vara en hyllvärmare.

Det som har fått mig att återigen gilla det analoga är just det långsamma hantverket. Att behöva tänka till mer innan man trycker på avtryckaren. Fundera över zonsystemet. Jaga fram filmrutorna manuellt. Det är grejen som gör mig glad just nu.

Nåväl. Jag var i alla fall tvungen att kolla ifall min MX fortfarande funkade som den skulle, så jag gick ner i Marinmuseums Galjonshall på lunchen och rev av en rulle. Jag jobbar ju på Marinmuseum som några av er känner till.

De är imponerande de där flera meter höga träfigurerna från 1700-talet. Nästan alla har varit med om våldsamma sjöslag mot ryska armador en gång i tiden. Och när jag stod där och fotade tyckte jag mig nästan höra röster - någon som viskade till mig. Eller också var det bara vattnet utanför museet som lät…

Pentax MX räknades till proffssegmentet när den kom ut på 70-talet. Idag kan man få tag på hus och glugg för en femhundring på blocket. Väl värt att kolla upp för den som vill ha en robust och kul analog kamera för en spottstyver.

Själv har jag ett 28/3,5 och ett 50/2 som jag har använt till bilderna här ovan. Jag funderar på att försöka få tag i en 35mm-glugg och en 100mm-glugg också. Jag har sett sådana för bara ett par hundralappar.

För övrigt så är det Fomapan 400 soppad 11 minuter i D 76 1+1.

Och så slutligen - kameran funkade perfekt. Så nu är det bara att köra på! :-)

Fotoprojekt - utvecklande men svårt att få till...

För ungefär nitton år sedan hade jag turen att få praktisera några månader på en av lokalblaskorna i Blekinge. Jag var 20 år och hade ganska nyligen insett att mitt fotointresse sträckte sig längre än till att bara ta festbilder på polarna. Så när Arbetsförmedlingen fixade en praktik på BLT:s redaktion i Karlskrona kändes det som en en vinstlott.

För att få lite övning skickades jag ut till ett daghem med uppdraget att göra ett fotoreportage om hur en vanlig dag såg ut för barnen och personalen. Det var förmodligen då jag för första gången insåg hur mycket lättare och roligare det blir när man har ett tydligt mål som fotograf - något att berätta. 

Jag minns att jag efteråt var väldigt nöjd med min prestation. Nöjdare än vad jag hade varit någonsin tidgare. Och även om jag idag kan se en del brister när jag tittar på bilderna så kan jag också konstatera att de är betydligt bättre än nästan allt annat jag åstadkom fotografiskt under denna period.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här med att hitta ett intressant uppdrag till mig själv. Ett fotoprojekt, helt enkelt. Jag känner ett enormt sug efter att fotografera målmedvetet under en tid och verkligen jobba fram bilder med en tydlig vinkel. Få saker är nämligen så utvecklande och stimulerande för en fotograf, anser jag.

Men att komma på ett lämpligt fotoprojekt är inte det allra lättaste tyvärr. Det gäller ju att hitta något som man verkligen tror på. Ett ämne som intresserar så mycket att det går att upprätthålla motivationen hela vägen. Samtidigt ska det vara möjligt att genomföra rent praktiskt.

Det sistnämnda är kanske det svåraste. Framförallt när man har ett vanligt dagtidsjobb som innebär att plåtandet bara kan ske på fritiden som dessutom ska räcka till mycket annat. Men jag hoppas fortfarande att jag ska hitta något som både är spännande och möjligt att genomföra. Vad det nu kan vara?

P.S. Undrar om någon smart person har funderat ut en checklista för fotoprojekt? Eller om det helt enkelt som vanligt bara handlar om att sätta igång?

Bilderna är tagna 1992 på daghemmet Blå Port. Barnen på bilderna är idag alltså i tjugoårsåldern. Vem vet, kanske är någon rent av medlem här på fotosidan? ;-)

Kameran jag använde var en Nikon FE2 med motor och diverse fasta gluggar. Flim TRI-X 400 - ibland pressad ett steg.

Till pocketkamerans ära

Att vara fotograf innebär ofta att släpa omkring på kilovis med tung utrustning som frestar både kropp och psyke. Det är väskor fullproppade med kamerahus, objektiv, blixtar, diverse andra nödvändigheter och kanske även ett blytungt stativ uppe på det.

Men hur vettigt är allt det där egentligen? Det kan man faktiskt fråga sig när det idag finns små pocketkameror som man kan trycka ner i ena byxfickan och som trots sin litenhet i nio fall av tio fixar bilden man vill ha. Och det utan några större problem faktiskt.

Jo, jag vet. Om man ska ta bilder som professionell fotograf kan man oftast inte komma med sin lilla fjöliga pocketkamera på magen som en japansk turist. Jag vet också att kameror i fickformat har sina klara brister – både ur ett tekniskt och ur ett kreativt perspektiv. Så är det ju!

Men samtidigt håller dagens proffskompakter så pass hög kvalitet att bilderna utan problem kan förstoras upp på en hel vägg eller täcka uppslaget i ett finare magasin. Och tänker man till lite som fotograf är det trots allt få motiv dessa små gynnare inte klarar av.

Och så har vi det där med att orka bära på alla prylar. Hellre en kamera i fickan än tio hemma i garderoben, som en smart fotograf uttryckte det. Nåväl, här kommer i alla fall några blandade bilder som jag har tagit med min Ricoh GX200. Se det som en liten hyllning till lättjan.

P.S. Gode Gud - se till att Ricoh gör en uppföljare till denna lilla juvel. Enlig min åsikt den ojämförligt bästa, smidigaste och smartaste pocketkameran ur ett handhavandeperspektiv.

Var tog helbilden vägen?

Den senaste tiden har jag suttit och läst i några fotoböcker. Det är alltid lika avkopplande och lärorikt. Bland annat har jag plöjt igenom boken om den svenska fotogruppen Tio fotografer. Sveriges svar på Magnum.

Tio fotograferna var främst aktiva mellan 1950- och 1980-talet. Den period som ju på många sätt var en guldålder för fotojournalistiken och bildberättandet. Mycket av det man ser från den här tiden är helt oöverträffat ännu idag – anser jag personligen.

Framförallt är det en sak som jag tycker saknas hos många av vår tids fotografer. Till och med hos väldigt duktiga fotografer som jobbar på några av våra främsta och finaste tidningar som i övrigt har hög standard på bildjournalistiken.

Det jag syftar på är det klassiska reportageupplägget med hel-, halv-, och närbilder. Det vill säga en genomarbetat fotojournalistisk berättelse som ger betraktaren en heltäckande känsla av det som fotografen vill förmedla.

Om det är något som dagens fotografer är extra dåliga på i detta sammanhang så är det enligt min mening just helbilden. Jag tycker ofta att det är en kombination av halv- och närbilder som dominerar. Ibland önskar man att fotografen hade backat några steg och visat helheten. 

Men inte bara det! Bildberättandet får inte sällan falla tillbaka till förmån för tekniken och estetiken. Det är extremt korta skärpedjup, konstnärliga bildlösningar och foto för fotots skull. Ärlig talat saknar jag det raka och genomtänkta berättandet. Direktheten. Och som sagt; helbilderna.

Foto: Sten Didrik Bellander. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Foto: Tore Johnsson. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Foto: Leif Engberg, DN. Ur boken Centennium.

Foto: René Burri. Ur boken In Our Time, Magnum.

Foto: Pål-Nils Nilsson. Ur boken Svart på vitt om Tio fotografer.

Att hitta fototillfället kan vara en svår konst

Ibland tycker jag att något av det bökigaste med att vara fotograf är att hitta tillfället då man kan ta sina bilder. Ja, jag vet! Det låter säkert rätt märkligt. En kreativ fotograf finner väl alltid fotomöjligheter? Nja, låt mig förklara...

Just nu håller jag på med ett par miniprojekt som bland annat handlar om att ta en serie porträtt på några människor i min närhet. Själv är jag både taggad och fotosugen och skulle mer än gärna dyka upp hos mina vänner med min kamera så fort som möjligt.

Men så enkelt är det såklart inte. Det är nämligen mycket som ska klaffa. Vi ska båda ha tid att träffas till att börja med. Sedan ska båda känna att det är rätt läge att ta några bilder. Och uppe på det måste jag som fotograf hitta en bra miljö, det rätta ljuset och allt det där andra.

Så tycker jag att det är oavsett vad man fotograferar. Att skapa de rätta förutsättningarna för att kunna ta sina bilder är helt enkelt ett gediget arbete som kräver planering, målmedvetenhet och en rejäl dos tålamod. Det är inget som kommer till en gratis med andra ord.

Inte sällan kan detta dessutom dra ut på tiden och skapa en mycket allvarlig form av  fotofrustration. Man sitter hemma och har bilden helt klar för sig i huvudet och det kliar plågsamt i avtryckarfingret. Men så finns inte tillfället där just nu.

Exakt i en sådan situation befinner jag mig i skrivande stund. Kameran är laddad. Jag är laddad. Bildidén finns där. Men inte fototillfället. Som sagt – frustrerande!

Här kommer ett gäng bilder tagna med min Ricoh GX200. De har inget med texten att göra.

Åhus Strand

Florens

Karlskrona

Siena

Stockholm