Här sket jag i att fråga om lov

Att fråga om lov eller att inte fråga om lov när man gatufotar – det är frågan! Ja, ni som följer min blogg vet att jag skrev om saken för ett par dagar sedan. Jag hävdade då att man förvånansvärt ofta kan fråga om lov utan att för den sakens skull förstöra det sanna som händer, eller sina bildmöjligheter som gatufotograf.

Men – bara för det var jag ju tvungen att ta ett gäng bilder utan att fråga. Det vill säga gatufotobilder à la den renläriga och strikta skolan. Alltså pang på! Utan att snacka! Street tuff! Helst utan att synas och märkas innan exponeringsögonblicket också.

Nu är jag inte ute efter att älta denna diskussion ännu en gång om ni tror det. Så vila på avtryckaren ett ögonblick! Istället tänkte kolla en grej med er som läser. Bland bilderna i detta inlägg har jag nämligen smygit in ett par jokrar. Två bilder där jag har frågat om lov i förväg. 

Vad säger ni? Går det att se vilka? 

Bilderna är för övrigt tagna med T-MAX 400 och jag måste säga att jag älskar den filmen. Finkornig, skarp, men ändå med den där sköna analoga känslan som bara film kan åstadkomma. Dessutom hanterar den hårda skuggor och skarpt solljus väldigt bra enligt min mening. Jag förstår inte dom som gnäller på T-MAX 400. Det är utan tvekan den bästa svartvita film jag har använt. 

Däremot har min för övrigt så sköna lilla Canonet sumpat ett par bra bilder för mig. Något som beror på att den snabbaste slutartiden bara är en 500-dels sekund. Och det är tyvärr inte tillräkligt snabbt för att frysa vissa rörelser. Ja, till och med människor som går kan bli oskarpa. Vilket var exakt vad som hände. 

Så min jakt på en lite mer användbar analog gatufotokamera fortsätter...

Just det ja, den här bilden skulle också vara med.

Ska jag ersätta min Canonet med en Canon 7s?

Ni som följer min blogg vet att jag köpte en Canon Canonet QL17 G III i vintras. En klassisk analog mätsökarkamera från 70-talet som man kan hitta för några hundralappar på eBay. En struntsumma för en så pass kompetent och rolig kamera, tycker jag.

Från början hade jag bara tänkt testa det där med mätsökare som jag egentligen inte trodde var min grej. Men resultatet blev istället att jag omgående gick ner mig i träsket. Mätsökarkameror har helt enkelt något som passar mig och min fotografiska stil som handen i handsken.

Men hur begeistrad jag än är i min Canonet QL17 så har den några begränsningar. Förutom att man inte kan byta glugg så är den snabbaste slutartiden bara en 500-dels sekund, vilket inte alltid räcker för att frysa rörelser när man gatufotar. Och ju mer jag håller på, ju mer känner jag att dessa faktorer begränsar mig.

Därför har jag nu tagit sikte på att försöka hitta en Canon 7s. Också det en klassisk mätsökare, fast från 60-talet. Jag tror en sådan skulle passa mig väldigt bra. Så om ni äger en som ni vill sälja, eller vet var jag kan hitta en. Hör av er! :-)

Ni får såklart gärna komma med synpunkter på mitt val också. Har jag tagit rätt beslut? ;-)

Kan en riktig gatufotograf fråga om lov?

Gatufotografin är omgärdad av diverse förhållningsregler och uppförandekoder som ofta debatteras bland utövarna. Inte minst är det ett hett ämne här på fotosidan där mängder med bloggposter och foruminlägg avhandlar saken.

Den kanske allra djupast rotade regeln inom gatufotografin är att man aldrig frågar om lov eller pratar med de människor som man fotograferar. Detta eftersom du då riskerar att förstöra situationen och därmed gå miste om bilden.  

Jag tillhör dom som inte håller med om det resonemanget. Tvärtom anser jag att det förvånansvärt ofta går att fråga om lov utan att man för den sakens skull sabbar sina möjligheter. Ja, att det till och med innebär att man kan ta bättre bilder i många fall.

För om du frågar om lov har du visat respekt för människorna du vill avbilda. Något som innebär att du kan gå närmre och att du kan jobba med motivet en längre stund än vad som annars hade varit möjligt. Det känns också betydligt bättre efteråt för dig själv som fotograf. Du lämnar inga undrande och irriterade medmänniskor efter dig. 

Jag har upptäckt att det är fullt möjligt att jobba så här utan att förstöra det som är äkta och oarrangerat. Så länge jag inte börjar regissera människor och styra upp en scen anser jag också att dessa bilder är lika mycket gatufoto som allt annat. Det jag har avbildat är ju något som har spontanuppstått på gatan och som är det verkliga offentliga livet.  

Att fråga om lov måste heller inte alltid betyda att man går fram och pratar med människor. Det kan räcka med ett tyst medgivande genom ögonkontakt, att situationen är sådan att ingen bryr sig om du fotograferar, eller att man pekar på sin kamera och får ett nickande ja som svar.

Självklart betyder inte detta att det alltid går att fråga om lov när man gatufotar, det är jag mycket väl medveten om. I vissa fall är den enda möjligheten att skjuta först och svara på eventuella frågor i efterhand. Men det är faktiskt möjligt betydligt oftare än vad säkert många tror.

Bilderna i detta inlägg har jag tagit idag med min Canonet QL17. Filmen som jag har använt är en TRI-X 400 exponerad enligt ISO 300, framkallad i 8 minuter och 30 sekunder i D 76 1+1. 

Personligen gillar jag inte riktigt TRI-X. Jag tycker resultatet blir för ruffigt och korning. Det kan bero på min skanner, men jag tycker jag får avsevärt bättre resultat med T-MAX 400. Så jag ska återgå till den filmen.

Jag skulle dessutom vilja hitta en annan framkallare än D 76, en som man kan blanda till precis när man behöver den. Jag tar tacksamt emot tips. 

Och så allra sist ett renodlad gatufotoportätt.

Just nu är jag en avslagen gatufotograf

Den senaste tiden har mitt gatuplåtande här i Karlskrona gått lite i stå. Jag får liksom inte till det enligt mig själv. Hur mycket jag än vankar gata upp och gata ner så blir det få bilder som jag är riktigt nöjd med.

Mycket beror på att jag försöker undvika att upprepa mig själv allt för mycket. Ändå är det just det jag gör – upprepar mig. Något som resulterar i en hel del bilder på folk som sitter på bänkar eller liknande och äter, läser, pratar i telefon, och så vidare.

Samtidigt måste jag bara acceptera att jag bor i en småstad. Så här ser det faktiskt ut i en mindre svensk stad. Storstädernas pulserande gatuliv, excentriska personligheter och föränderliga scenerier finns inte på samma sätt. Det händer inte alltid så mycket, i ärlighetens namn.

Men jag vill ändå att mina gatufotobilder ska vara mer än så. Att åtminstone några av dom ska innehålla ett fångat ögonblick som har det där lilla extra, alternativt en stark komposition som lyfter bilden. Eller båda delar. Ja, kryddan som gör en gatufotobild till just en gatufotobild och inte bara en dokumentärbild.

Det är också extremt lätt att tappa den fotografiska nerven när man ägnar sig åt gatufotograferandets ädla konst. Den kräver nämligen att man regelbundet är ute och rör sig i stadsmiljön med sinnena på helspänn. Och det är väl knappast där jag befinner mig just nu. Snarare är jag lite lagom avslagen och semesterledig. 

Här kommer i alla fall några bilder från den senaste rullen som har gått genom min Canonet QL17. En T-MAX 100 pressad ett och ett halvt steg. Av misstag.

Jakten på den rätta filmkänslan

Egentligen är det ganska fånigt på något sätt. Det vill säga att man tar bilder med sin digitalkamera och sedan gör allt för att de ska se analoga ut. Då kunde man ju lika gärna ha fotat med film från allra första början och sluppit denna omväg för att nå önskat resultat.

Ändå är detta något jag ägnar mig åt just nu och den främsta anledningen är mitt gatufotoprojekt som jag håller på med. De allra flesta av bilderna som jag har klämt av så här långt är nämligen plåtade med min analoga Canonet QL17, samtidigt har jag flera bilder som jag har tagit med min Fujifilm X100 som jag är riktigt nöjd med.

För att bilderna inte ska upplevas som allt för olika försöker jag därför få dom att likna varandra så mycket som möjligt till karaktären. Något jag tycker är ganska viktigt eftersom jag planerar att göra en bok och en mindre utställning om jag får ihop tillräckligt många bilder som jag är nöjd med.

I detta inlägg kan ni se några testraketer där jag har jobbat i Lightroom för att försöka skapa en analog känsla. Jag tycker dock inte att jag har nått riktigt ända fram. Det är inte minst lätt att man drar på med för mycket fejkkorn, har jag märkt. Dessutom är det alldeles för lätt att man sotar igen skuggpartierna i de digitala versionerna.  

För övrigt är bilderna från Gnistans årliga loppmarknad. En publikdragare här i Blekinge som också kan vara ett kul tillfälle för oss som gillar att fota människor.