SE BILDEN: Förortens själadödande estestik

Det finns forskning som pekar på att människors hälsa försämras av fula omgivningar. Att monoton arkitektur, brutala betongmiljöer och avsaknaden av det vackra gör något med både kroppen och hjärnan. Förmodligen även med själen, kan man anta.

Insikten om detta är knappast ny. Antikens filosofer talade om skönhetens stora betydelse för välmåendet. Hur vackra miljöer verkar främja hälsan och stimulera intelligenta tankar. Ja, till och med att en estetiskt tilltalande arkitektur gör att människor blir mer civiliserade och vänligare mot varandra.

Detta är något som jag ofta funderar på när jag rör mig i vissa urbana miljöer. Ibland undrar jag hur arkitekterna och stadsplanerarna tänkte när de bestämde hur en ny stadsdel skulle se ut. Reflekterade de över vår sårbarhet inför det fula? Eller var det bara pengarna och det praktiska som styrde?

Bilderna är för övrigt från mitt pågående fotoprojekt om Akalla. Precis som i alla andra svenska förorter finns det fula även här. Samtidigt är det bara en av alla sidor. Det vackra existerar också, men av någon anledning är det inte lika intressant att fotografera. Visst är det lite märkligt?

SE BILDEN: Att fota människorna i förorten ger mig ångest

Mitt projekt här i Akalla rullar vidare. Det känns väldigt roligt att ha kommit igång och jag upplever ett växande sug efter att fotografera. Målet är därför att vara ute med kameran och plåta minst en gång i veckan så länge motivationen håller i sig. Men det kan säker bli oftare än så om det vill sig väl.

Framförallt nu när ljuset sakta börjar återvända om kvällarna igen och det snart kan bli mildare väder och vårkänning också. Något som innebär att människor lever upp och börjar aktivera sig mer utomhus efter den långa vinterdvalan. Så det är en bra tid för att starta upp ett fotoprojektet. Energin finns i luften.

Samtidigt har jag redan en viss ångest över en del saker. Fast det har jag kallt räknat med eftersom min erfarenhet är att det alltid uppstår jobbiga känslor när man tar på sig en ny utmaning. I det här fallet handlar det om hur jag ska närma mig människorna. För min plan är nämligen att ta en del uppställda porträtt.

Det som känns svårt är hur jag ska få okända personer att på ett avslappnat sätt ställa upp framför kameran. Inte minst eftersom många här har helt andra kulturella bakgrunder än undertecknad och kanske inte ens pratar svenska i vissa fall. Men förmodligen är det väl bara att köra på med lagom mycket envishet och samtidigt acceptera att det inte blir helt lätt. 

Här kan ni förresten se en kort film om fotografen Laura Pannack som tar just uppställda porträtt på okända människor och som dessutom gör det väldigt bra. 

SE BILDEN: Att stanna på den förbannade bussen

Kanske har du hört talas om "The Helsinki Bus Station Theory". Om inte så går den i stort ut på att hålla fast vid det man gör och inte hoppa av eller byta riktning för snabbt. Även om du till en början mest gör sådant som liknar vad andra gör kommer du i längden att hitta din egen unika väg. Så "stanna på den förbannade bussen", uppmanar teorin.

Detta var något som slog mig väldigt tydligt när jag fick äran att träffa ett gäng gatufotografer här i Stockholm för lite samkväm och bildkritik nu i fredags kväll. Medan vi satt där och tittade på varandras bilder gick diskussionerna höga på ett både kul och konstruktivt sätt.

Själv visade jag upp några bilder som jag har tagit den senaste tiden med min X100s. Jag förklarade att jag har ändrat arbetssätt och gått från 50 mm, analogt och svartvitt till 35 mm, digitalt och färg. Något som resulterade i en plågsamt rak fråga från en av de andra:

Varför?

Mitt svar var att jag vill utvecklas och bli bättre, liksom att det är kul att prova något nytt. Fullt giltiga argument, såklart.  Men när jag sedan på vägen hem grubblade vidare på saken så ekade The Helsinki Bus Theory i mitt huvud. 

På något sätt handlar det om att det djupt mänskliga behovet av utveckling kolliderar med vinsten av att vara uthållig. Frågan är alltså hur man kan variera och utveckla sig samtidigt som man stannar kvar på den förbannade bussen.

Uppdatering: Här har Magnus Fröderberg skrivet ett inlägg om ungefär samma sak.

SE BILDEN: Stockholm har gjort mig till en sökare

Så var man Stockholmare igen då. I måndags satte jag mig nämligen bakom ratten och gav mig av mot huvudstaden. Efter 50 mil, ett matstopp och drygt fem timmars bilkörning nåddes slutdestinationen. I bilen var enbart det absolut nödvändigaste nerpackat – vilket inte minst betyder mina kameror.

Det känns både ovant och vant att vara här nu. Jag har ju trots allt jobbat i Stockholm regelbundet de senaste åren och så bodde jag här under knappt ett år i början av 2000-talet. Alltså är staden ganska bekant för mig. Men samtidigt är den också en främmande plats på många sätt.

Detta är något som inte minst märks när det gäller mitt gatufotograferande. Jag vet ännu inte hur jag ska angripa staden med min kamera (har försökt tidigare). Det blir därför ett sökande och experimenterande som handlar om att lista ut vad Stockholm är för ett väsen och hur jag ska kunna skildra miljöer och människor på mitt sätt.

En sak har jag dock bestämt mig för, och det är att jobba digitalt och framförallt i färg framöver. Det känns rätt och inte minst som att fotografiskt ta ett steg bort från det svartvita och analoga som har präglat projektet i Karlskrona de senaste tre och ett halvt åren.

I den här bloggposten kan ni se några nytagna bilder. Tiden får utvisa hur alltsammans utvecklar sig och om det kan bli ett projekt av detta också så småningom.

SE BILDEN: Londons gator satte mig på banan igen

Ibland behövs en rejäl paus från saker och ting. Därför har min blogg legat nere ett tag, liksom mitt gatufotograferande. Men nu är jag tillbaka igen eftersom skrivklådan och de okontrollerbara ryckningarna i avtryckarfingret blev för svåra att stå emot. Och kroppens signaler måste ju såklart tas på allvar.

Under valborgshelgen styrde jag dessutom kosan till London. En viss skillnad gentemot Karlskrona där jag bor, om man säger så. Men det är lika bra att gå ut stenhårt på direkten och det var förbaskat bra. I en storstad som London nöts det där lilla motståndet som kan uppstå mot att fotografera okända människor ner på direkten. Ingen bryr sig heller om ännu en fotograferande turist i mängden. Det blev en bra kick-start, med andra ord.

 
Självklart regnade det de två första dagarna. Men vad vore London utan regn? Inte detsamma.

Men jag ska inte ljuga. Jag kände mig ganska ringrostig och stundtals var det si så där med flytet. Delvis berodde det säkert på att jag körde heldigitalt med min Fujifilm X100s som ju har en glugg motsvarande 35-mm. Då blir det ett visst motstånd när man som jag framförallt är van vid att harva runt med en analog M-Leica och 50-glugg.

När vidvinkel och färg är utgångsläget blir det till att jobba på ett annat sätt. Jag fastnar lätt i mina femtiomillimeterskompositioner och mitt svartvita tänk eftersom jag är inkörd på det. Ibland var jag därför som en åsna mellan två hötappar – ska jag köra min vanliga grej eller försöka mig på något nytt. Jag tror det blev ett mellanting.

Tack och lov bjöd de två återstående dagarna på solsken och behagliga temperaturer. 

Hursomhelst så har ju trots allt Fujifilm kommit ut med en konverter till X100s som ger en brännvidd motsvarande 50-mm i fullformat. Jag tänkte testa den framöver och se om den lösningen kan funka för mig. Men samtidigt ska jag inte klaga på trettiofemman i det här läget, den funkade trots allt väldigt bra i en förtätad jättestad av Londons kaliber.

Annars var det riktigt kul att komma till London igen. Det är exakt tio år sedan jag var där senast. Måste också säga att av de stora städer jag gatufotograferat i under de senaste åren så ligger London i toppen på min lista. London är helt enkelt en fantastiskt kul stad för gatufoto, men också på många andra sätt såklart. De är en plats med massor att se och uppleva. 

Det är inte bara i Sverige som folk står likt förstenade statyer och stirrar ner i sina telefoner.

Det är väl ungefär så här man tänker sig att gamla Londonbor ser ut. 

Att åka till London utan att ta en bild i tunnelbanan är mer eller mindre omöjligt.

Fyra hårda snubbar på rad. Förresten - är inte den där sista filuren otäckt lik Fotosidans chefredaktör Magnus Fröderberg? Hmmmm...konstigt!