Mina Parisbilder blev en bok

I mitt förra blogginlägg beklagade jag mig över att jag är ganska dålig på att förvalta mina bilder. Bara för det bestämde jag mig för att göra en fotobok av bilderna som jag tog i Paris när jag var där förra helgen. 

Det är visserligen inte en bok som jag tänker sälja utan den är främst gjord för att ha som ett minne från resan. Det kan ju vara vettgt eftersom man varken tar fram papperskopior eller fotoalbum längre. Ja, inte jag i alla fall. 

Nåväl. Boken gjorde jag på Blurb och det är första gången jag testar att göra en bok på det här sättet. Det var lite meck med att ställa in rätt storlekar på bilderna och att justera färgerna. Jag drog ner deras färgprofil och softproofade bilderna. Förhoppningsvis blir det bra.

Boken kostade nästan 50 dollar och ska skeppas hela vägen från USA. Jag funderar redan på vad som finns närmre. Men många fotografer använder Blurb och det verkar bra. Om ett par veckor får jag se boken i verkligheten och då får jag avgöra om det var värt pengarna. Så länge kan jag ju alltid bläddra i den på Blurb.

För övrigt så åker jag på jobbresa till självaste Hufvudstaden i morgon. Tänkte desutom stanna över helgen, träffa gamla polare och förhoppningsvis se några fotoutställningar. Det ska bli kul!

Ja, och så ska vi dricka öl också...

På gatan i Paris med Fujifilm X100

Om man vill hårdtesta en helt ny digital reportage- och gatufotokamera som Fujifilm X100 - vad kan då passa bättre än att bege sig till Paris? Fotografins födelseplats och staden där fotografen och ikonen Henri Cartier-Bresson ”uppfann” den moderna gatufotografin. Ungefär så tänkte jag när jag besökte den franska huvudstaden nu i helgen som gick.

Utrustad med min Fujifilm X100, tre fulladdade batterier och ett supersnabbt minneskort på 16 gigabyte kände jag mig redo att ta mig an allt som både staden och kameran kastade åt mitt håll. Ja, man skulle kunna säga att åtskilliga gatufotografers heliga andar svävade över mig när jag vandrade på de parisiska trottoarerna.  

Resultatet blev två ganska intensiva dagar som varade från tidig morgon till sen kväll. Solen stekte och vi rörde oss mestadels till fots genom centrala Paris. Som tur var kunde vi emellanåt stanna till på något brasseri för att skölja ner stadens damm med lite kallt vitt vin. Söta franska bakverk gjorde också under för att upprätthålla energinivåerna. 

Hur var då Fujifilm X100 som reportage- och gatufotokamera? Ja, den klarade sig mycket bra. Kamerans suveräna bildkvalitet och goda brusegenskaper gör att den med lätthet hanterar det mesta från starkt solsken och hårda skuggor till nattscener utan stativ och  svagt ljus inomhus. Skärpan sitter också som en smäck i de flesta fall där man använder kameran på klassiskt gatufotovis. 

Handhavandemässigt har kameran sina speciella egenheter som det gäller att jobba sig runt. Men är man bara medveten om dessa så blir detta aldrig något stort problem. Kameran antar också till vissa delar en annan skepnad om man "tänker analogt". Då kommer den på sätt och vis till sin fulla rätt enligt min mening. 

Själv ställde jag vid några tillfälen in kameran på bländare 11, slutartd 1/1000-dels sekund, hyperfokalavstånd och auto-ISO (bland annat när jag tog bilden på killen med sparkcykeln nedan).  Det var ett utmärkt sätt att jobba med kameran när man ville ta riktigt snabba snapshots. 

Hur är det då att gatufota i Paris? Personligen märkte jag att de som jobbade kring de vanligaste turiststråken var ordentligt trötta på att bli fotograferade. Jag märkte också att när jag antingen muntligt eller genom att peka på min kamera frågade om lov blev många väldigt glada och jag kunde ta mina bilder i lugn och ro. Ja, de till och med tackade mig efteråt. 

Det uppstod också många spontana fotomöjligheter när vänliga parisare kom fram och pratade, gav råd eller visade vägen. Det var ett mycket trevligt inslag. Frågan är nu bara hur jag ska kunna återuppta mitt gatufotande hemma i lilla Karlskrona med bibehållen motivation. Det blir en utmaning som heter duga. Karlskrona är inte Paris, om man så säger.

Hur var det annars då? Ja, det var första gången jag var i Paris och jag måste säga att några av mina fördomar kom ordentligt på skam. Det sägs att fransmän är snorkiga och otrevliga. Av det märkte jag inget. Inte heller var det några problem att göra sig förstådd på engelska.  

Däremot blev jag rejält besviken på restaurangmaten. Trots att vi harvade runt rätt ordentligt och åt på flera ställen var det samma tradiga käk överallt. Utbudet bestod av några olika sallader, kött med pommes och enkla fisk- och skaldjursrätter. Och det kan man få precis vilken dag som helst även i Karlskrona.

Men bortsett från det var det helt fantastisk. Och att ha gatufotat på samma gator som HCB känns ganska ballt…på något sätt...

Chicago - värt en resa med eller utan kamera

Utsikt från Hancock Tower i Chicago. Canon 40D, ISO 3200 och frihand.

Varje gång jag är ute och reser blir jag förälskad och förförd av platserna och människorna. Det slutar alltid med att jag säger samma sak till mig själv: hit vill jag åka igen! Men så reser jag vidare till en annan plats och blir förälskad på nytt. Så håller det på. Förmodligen är det resandets charm och dilemma.

När jag läste Mats Alfredssons intressanta blogginlägg om Chicago blev jag påmind om min egen resa dit för snart två och ett halvt år sedan. Och jag kan inte annat än erkänna att det är en av mina absoluta favoritstäder. Lätt att överskåda, vacker på sitt speciella amerikanska storstadsvis och med en skön puls och atmosfär.

Om man dessutom gillar Art Deco är Chicago staden man ska besöka. Världens första höghus byggdes i Chicago och idag är det den stad i USA som har flest höghus bevarade från 1920- och 1930-talen. Dessutom är Chicago en gammal svenskstad av stora mått. Ett tag i början av 1900-talet bodde det runt 60 000 svenskar i the Windy City som är stadens smeknamn.

Om du reser dit ska du åka upp i Hancock Tower, ta en tur med högbanan, äta Chicago deep dish pizza och besöka Museum of Sience and Industry som bland annat har en tysk ubåt från andra världskriget. Många stora amerikanska filmer har också haft Chicago som kuliss, bland annat är staden förlaga till Batmans Gotham City, så man känner igen mycket av det man ser.

Utöver det är Chicago en stad som gjord för gatufoto. Något inte minst Vivian Mailers  fantastiska bilder bevisar. Tyvärr var jag inne i en rejäl fotografisk svacka när jag var i Chicago. Därför blev det inte så många bilder.  Och kanske är det därför jag så gärna vill åka dit igen! :-)

När vi kom till Chicago hade efterdyningarna av orkanen Katrina nått upp över inlandet. Det var varmt, fuktigt, regningt och väldigt blåsigt i ett par dagar.

Lokaltidningarna rapporterade om översvämningar i orkanens spår.

Paraply behövdes tyvärr de första dagarna.

Staden har en unik blandning mellan nya skyskrapor och några av världens äldsta höghus.

Uppgång till den berömda högbanan.

En av pendeltågslinjena i Chicago heter Metra Electric. Det namnet är bara helt underbart. Skulle kunna vara namnet på ett punkband.

Självporträtt ombord på ett dubbeldäckat Metra Electric-tåg

Museum of Sience and Industry. Ett ställe som man helst inte ska missa.

En viktig man i Chicago. Vem kommer jag tyvärr inte ihåg.

Att jobba som fotograf utomlands - Jonas Peterson

Jag är förmodligen inte ensam om att ibland vilja lämna Sverige för en skönare plats. Speciellt efter en segdragen och bister vargavinter som denna. Ska man verkligen orka med en sådan till? Ja, den frågan ställer jag mig nästan varje år vid den här tiden när kroppen skriker efter sol och värme som aldrig tycks komma.

Fotografen Jonas Peterson är en person som har gjort det många av oss funderar på. Han drog till Brisbane i Australien och stannade där. Men inte bara det - sedan ett par år tillbaka har han etablerat sig som mycket framgångsrik bröllopsfotograf och numera reser han världen runt och plåtar par som gifter sig.

Innan Jonas flyttade till Australien jobbade han som copywriter inom reklambranschen. Han var alltså inte fotograf hemma i Sverige. Att han så snabbt lyckades slå igenom på andra sidan jordklotet är därför extra imponerande, tycker jag.

Så, tänk om man skulle göra något liknande? Ta steget, prova sina vingar och sikta på att jobba som fotograf i ett annat land. Jag mejlade Jonas och ställde några frågor. Han var schyst och svarade.

Jonas Petersons hemsida och fotoblogg.

Skulle du rekommendera svenska fotografer att våga söka lyckan utomlands?
Att jobba som svensk fotograf och ta internationella uppdrag, absolut. Att flytta utomlands är en annan typ av äventyr och har lite med fotografi att göra, men jag rekommenderar varmt en flytt. Det är lättare än folk tror.

Hur ser man på svenska fotografer utanför vårt lands gränser?
Man vet nog i princip ingenting om svenska fotografer här i Australien, speciellt inte inom bröllopsfoto som jag jobbar med.

Anser du att det finns en typisk ”svensk” bildstil?
Njae, egentligen inte. Det är klart att det stilrena och minimalistiska påverkar oss som skandinaver, men ett svenskt bildspråk vet jag inte.

Går det att använda det faktum att man kommer från Sverige till sin fördel?
Som bröllopsfotograf. Nej. Att ha ett bildspråk som skiljer sig från normen är viktigare än att VARA annorlunda.

Du jobbar i Australien. Vad har fotografer för status just där?
Jag kan enbart svara för min bransch som är bröllopsfotografi. Statusen är relativt hög här. Gemene man spenderar mycket, mycket mer pengar på bröllopsfoto här än jämfört med i Sverige.

Hur ser du på konkurrensen bland fotografer som jobbar internationellt?
Det handlar om att erbjuda något som sticker ut såpass att internationella kunder är villiga att betala för det. Konkurrensen är då inte så hög. I alla fall inte om det jag gör skiljer sig från mina konkurrenters.

Slutligen. Vilka är dina bästa framgångsknep?
Om du inte vill konkurrera med enbart pris måste du skilja dig från mängden kreativt. Det du erbjuder måste inte bara vara annorlunda, det måste attrahera potentiella kunder också.

Jag tackar Jonas för svaren. Nu tänkte jag se om jag kan hitta andra svenska fotografer som jobbar utomlands för att få svar på lite fler frågor. Känner du till någon? Tipsa gärna!

Att hitta fototillfället kan vara en svår konst

Ibland tycker jag att något av det bökigaste med att vara fotograf är att hitta tillfället då man kan ta sina bilder. Ja, jag vet! Det låter säkert rätt märkligt. En kreativ fotograf finner väl alltid fotomöjligheter? Nja, låt mig förklara...

Just nu håller jag på med ett par miniprojekt som bland annat handlar om att ta en serie porträtt på några människor i min närhet. Själv är jag både taggad och fotosugen och skulle mer än gärna dyka upp hos mina vänner med min kamera så fort som möjligt.

Men så enkelt är det såklart inte. Det är nämligen mycket som ska klaffa. Vi ska båda ha tid att träffas till att börja med. Sedan ska båda känna att det är rätt läge att ta några bilder. Och uppe på det måste jag som fotograf hitta en bra miljö, det rätta ljuset och allt det där andra.

Så tycker jag att det är oavsett vad man fotograferar. Att skapa de rätta förutsättningarna för att kunna ta sina bilder är helt enkelt ett gediget arbete som kräver planering, målmedvetenhet och en rejäl dos tålamod. Det är inget som kommer till en gratis med andra ord.

Inte sällan kan detta dessutom dra ut på tiden och skapa en mycket allvarlig form av  fotofrustration. Man sitter hemma och har bilden helt klar för sig i huvudet och det kliar plågsamt i avtryckarfingret. Men så finns inte tillfället där just nu.

Exakt i en sådan situation befinner jag mig i skrivande stund. Kameran är laddad. Jag är laddad. Bildidén finns där. Men inte fototillfället. Som sagt – frustrerande!

Här kommer ett gäng bilder tagna med min Ricoh GX200. De har inget med texten att göra.

Åhus Strand

Florens

Karlskrona

Siena

Stockholm