Han satt utanför Miller´s pub på South Wabash Avenue
South Wabash Avenue gränsar till Chicagofloden och skär norrut parallellt med högbanan the loop. Det är en gata jag promenerat på vid ett flertal tillfällen. Varje gång jag är i Chicago kommer jag tillbaka hit. Stämningen är alltid lika tät, oavsett om det regnar eller solen skiner. Egentligen är det en bred gata, men eftersom högbanan skuggar den del där trafiken passerar blir det väldigt intimt.
När jag går där har jag känslan av att jag skall se Batman sitta uppflugen längs en av husfasaderna. Det här är hans Gotham City och jag känner mig som en inbjuden och betraktande gäst. Men där finns också en känsla av att plötsligt möta Mr Capone eller någon av hans hejdukar.
Senast jag var där anlände jag tidigt på morgonen. Regnet hade precis släppt och trottoaren låg våt. Morgonens människor var på väg till jobbet, eller också hade de helt andra mål. Jag tittade ner på mannen som granskade ett fönster till en restaurang och jag var tvungen att se efter vad som väckte hans intresse.
Det var fönstret till en av många restauranger som ligger längs gatan. Ägarna hade klistrat upp ett urklipp som berättade att just här brukade just Al Capone äta när det begav sig. Stället hade funnits ett tag. Man undrar vad som pågått bakom de väggarna. Vilka planer hade smitts...?
Lite senare på dagen kom jag tillbaka till samma plats. Det var då jag så honom sittandes i rullstol utanför anrika Miller´s Pub. Han tittade på folket, turisterna som passerade och hoppades få lite pengar, kanske till mat, kanske till något annat.
Jag tog en första snabb bild på honom, men kunde inte hålla mig. Måste få veta mer. Gick fram till honom, presenterade mig och frågade hur han mådde. Egentligen en idiotisk fråga och svaret var snabbt och effektivt: "Inget vidare" och han såg ut att tänka: "Märks inte det?"
Kunde dock inte hålla mig utan berättade vad jag kände, att jag tyckte att han hade en fantastisk karisma och att jag gärna ville fotografera honom. Han sprack upp i ett gigantiskt leende och sa "Visst". Trots allt elände fanns gnistan inom honom, hans ögon lyste och vi fick kontakt. Snabbt berättande han att det inte gått så bra sedan han kommit hem från Vietnam.
Strax efter promenerade jag vidare. Två människor som aldrig tidigare mötts och som förmodligen aldrig skulle ses igen. Några timmar senare gick jag förbi där igen, men han var borta. Jag hade velat veta mer. Jag önskar att jag bjudit honom på en bit mat, men ögonblicket var borta.
Jag kommer dock aldrig att glömma honom eller hans intensiva ögon....
Kommer ni till Chicago. Missa inte S Wabash A. Slink in på Millers Pub och missa för allt i världen inte Central Camera Company. En fascinerade fotoaffär som funnits så länge de äldsta Chicagoborna kan minnas.
Njut av tågen som passerar ovanför ditt huvud. De går runt loppen innan de passerar ut till någon av de omgivande stadsdelarna. Men framförallt, sug in atmosfären och inspirerades av den minst sagt ruffa miljön
Blir otroligt inspirerad av dina ord och fascinerad av din förmåga att ta kontakt med människor på gatan. Man måste vara väldigt ödmjuk tror jag och så uppfattar jag dig genom dina bilder.
/Lena
Nåväl. Metra Electric. Smaka på det namnet. I love it!
Och som vanligt härligt berättat. Bilden på mannen är dessutom super. Jag blir sugen på att skriva ett eget blogginlägg om min egen resa till Chicago.
PS. Nu har jag kollat. Den linjen har jag aldrig åkt. Borde kanske till sommaren.
Fina bilder som säkert görs sig bra i stort format. Lyckat!
Monica
Med det sagt, första bilden är helt fantastisk! Den får igång fantasin, och är helt ljuvlig i sin svärta....Misstänker att jag kommer att gå in på denna blogg igen...och igen...och...igen...:-)
Trevlig helg!
/maria