Att vara betraktare eller deltagare – det är frågan

När man tittar på hur dokumentärfotografer arbetar kan man se två typiska arbetssätt. Det ena är det klassiska sättet - det vill säga att vara observatören, flugan på väggen, den som beskådar händelseförloppet men som aldrig deltar. 

Det andra sättet är inte lika vanligt som det förstämda men ändå inte särskilt ovanlig. Det går ut på att delta, lära känna människor, komma riktigt nära och i vissa fall till och med att bli en del av berättelsen. 

Det första arbetssättet är ganska typiskt för exempelvis gatufoto. För gatufotografen gäller det i allra högsta grad att vara en betraktare som med kameran mellan sig själv och verkligheten dokumenterar människor och händelser. 

Personligen börjar jag dock tycka att den andra metoden känns mer och mer lockande för varje dag som går. Alltså att komma nära människor på riktigt, att fördjupa sitt berättande och bli mera närvarande i det man gör på flera nivåer. 

Men den här metoden känns också väldigt mycket svårare. Som fotograf måste du utsätta dig på ett helt annat sätt, bjussa på dig själv, riskera något. Det krävs också ett stort tålamod, men jag tror samtidigt att belöningen kan bli avsevärt mycket större i slutändan. 

Bilderna i det här inlägget är för övrigt tagna med min mobiltelefon. Det är förvånansvärt hur bra bilder moderna mobiltelefoner klarar av att ta. Att ha en liten dedikerad pocketkamera känns mindre och mindre intressant när mobilen har 8 megapixlar och inbyggd blixt. 

Här kan ni också se en liten film där jag berättar om min Canon 7. Den analoga mätsökare som jag använder allra mest just nu och kameran som enligt min mening piskar skiten ur Leica M2 ;-)

Leica är sämre - så det så!

Achtung meine damen und herrn! Om ni tillhör den förtjänstfulla skaran som älskar Leicakameror över allt annat här på jorden så ber jag er sitta ner när ni läser detta inlägg. Ha gärna något lugnande i närheten eller i alla fall en kär person att hålla i handen. Jag säger detta av högsta välmening eftersom jag gillar er.

För ett tag sedan hade jag fått för mig att jag absolut skulle ha en M-Leica. Men eftersom pengarna inte räckte till blev det en Canon 7 istället. Nu, efter ett antal månader har jag haft förmånen att jämföra min ”sjua” med flera M-Leicor och min slutsats är följande: M-Leica är en sämre kamera.

Om du är Leicafan och fortfarande läser detta så tänk nu på hur mycket annat som är fint och viktigt här i livet. Kameror är inte allt. Såja, ta nu ett djupt andetag…

Vad menar jag då med detta ofattbara påstående (för Leicaägare)? Jo, trots att sökaren anses vara Leicas stora styrka har jag jämfört sökaren på min Canon 7 från 1961 med den på en M6 från 2001. De är utan tvekan fullt jämförbara. Fan vet om det inte till och med är lättare att ställa skärpan på min Canon 7.

Men inte bara det. På min japanare har jag ljusmätare. Jämfört med en M3 eller en M2 från samma period så är det inte dåligt.  Och så har vi det där med att byta film. När konstruktörerna på Leica bestämde hur det skulle funka var de förmodligen höga på opium. För något så förvirrat har väl kameravärlden aldrig skådat varken förr eller senare.

Nej. Det blir ingen Leica för min del.En Canon 7 med ett par budgetgluggar från Sovjetunionen är lika bra. Ja, till och med bättre och dessutom bara en tiondel så kostsamt. För det sämsta med Leica är ändå priset. Som när någon utan att skämmas vill ha sju-åtta tusen för en gammal bucklig M2. Det är dom inte värda någon dag i veckan.

Slutligen. Till er Leicaägare som fortfarande läser och inte ligger på golvet i fosterställning eller googlar efter en tillgänglig lönnmördare. Jag menar inte att Leica är en dålig kamera, absolut inte! Bara att en Canon 7 är mycket bättre! Se bara på dessa bilder hur bra de är:

OBS: inlägget kan innehålla en viss mängd ironi! ;-)

Jag hatar krig, miljöförstöring och vykortsbilder

Någonting har i allra högsta grad hänt med min bildsyn sedan några år tillbaka. Det har jag inte minst märkt under mina utlandsresor som nu senast när jag tillbringade två veckor i Italien. Ett land som ni vet är fullproppat med helt fantastiska miljöer och världsberömda sevärdheter.

Förr om åren hade jag släpat med mig en hel klase kameror, gluggar med alla tänkbara brännvidder, filter, blixtar, stativ och diverse andra ”nödvändigheter” på en sådan resa. Sedan hade jag gjort allt för att ta så snygga och vykortsliknande bilder som möjligt.

Så är det inte längre. Istället känner jag ett totalt ointresse över att höja min kamera när jag hamnar framför en klassisk sevärdhet eller en vacker miljö. Bara tanken på att ta en ”vykortsbild” får mig att rysa av obehag och nästan må fysiskt illa. Om jag trots allt knäpper av en ruta så sker det för det mesta som en slags minnesanteckning – en bild som visar att jag varit där!

Det låter säkert både snobbigt och fånigt, men så är det. Nu för tiden försöker jag istället fånga människorna, händelserna och de intressanta detaljerna. Om någon känd byggnad eller miljö kommer med i bakgrunden på ett snyggt sätt så blir jag visserligen inte missnöjd över den saken, men jag betraktar omgivningarna mera som kulisser och beståndsdelar i något annat. 

Egentligen kan jag inte påstå att bilderna som jag tar numera skulle vara intressantare, bättre eller viktigare på något sätt. Det handlar bara om vad jag går igång på rent fotografiskt för tillfället. Men att jag skulle börja ta vykortsbilder igen känns ändå helt osannolikt.

För övrigt hade jag bara med mig min Fujifilm X100 och min Canon 7 med två gluggar på resan. Den förstnämnda använde jag nästan inte alls så den kunde jag likaväl ha lämnat hemma. Jag tog i alla fall sex rullar svartvit film med sjuan. Mer än så lyckades jag inte prestera under två veckor.

Men det räcker gott och väl. För i ärlighetens namn åkte jag inte till Italien för att fotografera. Ibland måste man helt enkelt hålla fotonörden inom sig i strypkoppel och bete sig som en normal människa. Annars riskerar man att bli outhärdlig för omgivningen. Dessutom kan man faktiskt missa själva upplevelsen om man permanent har en kamera monterad framför nyllet – vilket är ganska synd. 

En stressad gatufotograf, komplexa bilder och usel film

Mannen på bilden här ovanför hade inte bråttom. Men det har jag just nu. Lite för bråttom faktiskt då jag märker på mig själv att jag hastar igenom mina filmrullar. Jag vill helt enkelt alldeles för mycket vilket resulterar i att jag stressar när jag plåtar. Sedan är det ju så förbaskat kul att hålla på också. Det gör sitt till det med.

Jag är högst medveten om att det inte är bra. Man kan helt enkelt inte tvinga fram bra gatufoto. Det är nämligen en konst som kräver en stor portion tålamod och att man snarare är beredd och mottaglig när ”bilden” uppenbarar sig. Att jaga gata upp och gata ner som en desperado är helt enkelt ingen framgångsmetod. Jag vet.

För tillfället försöker jag också utveckla min gatufotostil. När jag tittar på mina bilder som jag har tagit så här långt känns mycket som upprepningar på samma tema (som första bilden). Det jag vill är att skapa en bättre närvaro, men jag testar mig också fram när det kommer till mer komplexa motiv. 

Bilden här under är ett sådant experiment. Det handlar om att försöka få in flera människor och händelser i en komposition. Men också att jobba med kontraster skuggor och högdagrar. Just den här bilden är visserligen långt ifrån en bild som jag är helt nöjd med. Jag visar mest upp den för att ni ska förstå vad jag menar.

Bilderna i det här blogginlägget är för övrigt tagna med Ilford Delta 400. Jag gillar verkligen inte den filmen. Negativen blir alldeles för grovkorniga och brutala för min smak. Jag har ett par rullar kvar. Så fort de är slut återgår jag till min absoluta favoritkombination. T-MAX 400 och XTOL.  

Slutligen en liten bonusbild. Bli inte rädda nu bara...

Jag tror min Canon 7 är för snygg för gatufoto

Kan en kamera vara för snygg och uppseendeväckande för att funka optimalt på gatan? Jag börjar misstänka det sedan jag köpte min Canon 7. Jag har nämligen märkt att folk stirrar på kameran betydligt mycket mer än när jag använder min Canonet.

Ja, det har till och med kommit fram folk och undrat om kameran, något jag aldrig har råkat ut för tidigare när jag gatufotograferat. Förmodligen har kameran den rätta och numera så trendiga retrolooken. Och det är fan inte bra när målet är att vara hemliga Arne på stan.

Förutom det har jag också märkt att sjuans ramar är otroligt mycket snävare. Det som kommer med på filmen är i praktiken det som syns i ramen. En stor skillnad gentemot min Canonet som tar med 20-30 procent mer. Jag har redan sumpat några bilder på grund av detta. Så nu måste jag vänja mig vid denna annorlunda karaktär. Fast det blir faktiskt enklare när man vill köra med råkant. 

Ett annat förbaskat aber som jag har råkat ut för är att filmen kärvar när jag ska rulla upp den på framkallningsspiralen. Något jag inte har varit med om på många år. Förmodligen beror det på att filmen rullas upp i motsatt riktning på kamerans spole. Den böjs alltså åt andra hållet jämfört när den befinner sig i filmkassetten.

Ja, det var mycket beklagan, gnöl och gnäll i det här blogginlägget. Här är i alla fall några bilder från idag. Jupiteråttan funkar bra. Så håll till godo! 

Som den observanta har märkt har jag för övrigt bytt namn på bloggen. Från och med nu heter den På gatan i Karlskrona och är en renodlad gatufotoblogg. Lika bra det så ingen blir besviken. 

Så ett sista klagomål. Damm. Förebannade damm!