Närhet, gatufoto och mitt Micke Berg-löfte

För ett tag sedan gav jag dyrt och heligt ett Micke Berg-löfte vilket jag skrev om här i bloggen. I stort handlar det om att på allvar börja använda prylarna man redan har, att ge sig ut och ta bilder istället för att bara snacka, samt att försöka komma närmre i alla fotografiska situationer.

Just det ja, och så var det en sista grej: Leica är bara en jävla plåtbit! ;-)

Nåväl. Nu finns det kanske någon som tror att detta bara är på skoj och att jag försöker driva med Micke Berg. Nej, nej, nej! Eller, jomenvisst! Skoj måste det ju självklart få vara. Annars är det inte kul. Men helt ärligt så finns det en portion allvar i botten.

För prylar har jag tveklöst så att jag klarar mig - både analoga och digitala. Det är inte där bristen infinner sig. Snarare är det min egen förmåga att ge mig ut i verkligheten med den rätta inställningen som är det avgörande. Men nu ska det som sagt bli ändring på det.

Över till gatufotografi.

Närhet, var ordet. Den här bilden är alltså ett monumentalt misslyckande.

Jag försökte mig på att anamma lite närhetstänk när jag skulle gatufota häromdagen. Jesus vilken ångest jag fick. Även om jag betraktar mig själv som en ganska erfaren fotograf som sällan har problem med att plåta bland människor så tog det emot något grymt att köra upp kameran i nyllet på folk utan någon egentlig anledning mer än att ta en bild.

Kanske beror det till vissa delar på att jag bor i en mindre stad. Det går inte att gömma sig i massan, så att säga. När det bara är du och ditt offer på hela gatan blir det rätt uppenbart vad du har i görningen. Hela situationen kan helt enkelt bli ganska skitnödig. Du står där med din kamera och känner dig som en fåne.

Förmodligen handlar det om att uppfinna en massa anledningar och svepskäl åt sig själv. Argument som man kan haspla ur sig om motivet söker kontakt. Jag har förstått att många erfarna gatufotografer kör med den tekniken. Och så är det väl som vanligt bara till att öva, öva och öva.

Fast lika modig som Bruce Gilden vet jag inte om jag blir hur mycket jag än övar.

2011-04-03 22:08   N Thomas Meldert

Det gäller att komma över tröskeln. Sen blir tröskeln lägre för varje gång...

Svar från Joakim K E Johansson 2011-04-03 22:38

Det stämmer alldeles säkert Thomas. Exponering - som det heter inom psykologin. Och det uttrycket passar ju även oss fotografer! ;-)

2011-04-03 22:17   Norpan

Bruce Gilden var ju nästan lite läskig.

Jag gillar båda dina bilder, men när man känner till att du, precis som jag, blir nervös när du ska fotografera okända så känner jag igen mig som fasen på den andra bilden.
Stå en bit ifrån och ta en bild på någons rygg :)
Om man inte vet om det så är bilden bra och egentligen så är det ju inte så långt ifrån.. tycker jag.

Svar från Joakim K E Johansson 2011-04-03 22:41

Att fota människor på stan har jag egentligen inga problem med. Men nu försökte jag gå mycket närmre än jag brukar, ja rent av upp i ansiktet på folk, och då blev jag faktiskt riktigt nervös! :-) Så det blev tillslut bara en fegisbild på en snubbe bakifrån! ;-)

2011-04-03 22:18   dcn

Tycker också det är svårt att lyfta kameran, och fejsa "offret"...men din bild från Hoglands park är fin tycker jag.
/
Daniel

Svar från Joakim K E Johansson 2011-04-03 22:42

Tack för din kommentar Daniel. En som känner till vilken park det är! ;-)

2011-04-03 22:19   memx

Bruce Gilden ger ju ett ganska obehagligt intryck.
Känns ju inte precis som en ambassadör för Street Photo.

Svar från Joakim K E Johansson 2011-04-03 22:43

Jag kan hålla med dig faktiskt. Frågan är om en sådan stil är att efterstäva ens. Det är en rätt egoistisk stil han kör med.

2011-04-03 22:20   Benganbus

Håller med att det är litet svårare i en mindre stad! Man kan kanske fokusera mer på "stadsporträtt" eller nå't liknande, eller ta en bild på personer man känner ute på byn" eller personer som man stått och talat med en stund!?
Fast, jag har fotat för kommunen och stått mitt på trottaren i "folkvimlet" i Gnesta! ;) :)
Men hur som helst, håller med,
visst är det knepigare i en mindre stad, helt klart!
/B

Svar från Joakim K E Johansson 2011-04-03 22:46

Kul att du nämner det där med stadsporträtt, för det är faktiskt en tanke som har slagit mig. Kanske ska jag testa det.

En annan faktor i en mindre stad är ju att efter kl 15 på en lördag så är man i praktiken ensam i hela centrum. Det blir mer som en övergiven vilda westernstad än HCB:s Paris! ;-) Det är tyvärr inte den bästa jordmånen för en gatufotograf! :-)

Benganbus 2011-04-04 08:45

Känner igen det där då det blir tomt när affärerna stänger!
Brukar tänka på nå'n Clintan-film när jag går i Gnesta efter butiksstängning,
två husrader, vinden drar mellan husen, allt är öde och tyst, bara en rulle gräs rör sig längs med gatan... ;)
Det är bara musiken av Morricone som saknas! :)
/B

Svar från Joakim K E Johansson 2011-04-04 09:27

Fast lite musik av Morricone hade förvisso inte varit helt fel! :-)

2011-04-03 23:23   Kurt Nord

Det handlar väl mest om att fundera på vilka bilder man VILL ta och sedan fundera på vad som hindrar dig från att ta dem. Att hitta sitt eget uttryck. Det är ju inte säkert att dina bilder blir bättre bara för att kör upp kameran i ansiktet på folk ;)

Svar från Joakim K E Johansson 2011-04-04 09:19

Hahahaha, du har ju rätt. Det är ingen garanti för att bilderna blir bättre. Men jag tänker försöka i alla fall. Motivationen har jag. Nu ska bara modet till! ;-)

2011-04-04 09:15   Rei Trulsson

He he he, Bruce är kontroversiell i sin stil. Tror de flesta som börjar med gatufoto ser tröskeln ur ett grodperspektiv i början. Den blir lägre med tiden och ju mer man vänjer sig vid gatufotografering och att vistas bland människor med kameran. Precis som man finslipar sin teknik för hur man tar kontakt med människor som man vill prata med och fotografera.

Jag personligen ogillar alla vs-diskussioner när den blir fanatisk. Jag är en allätare, så länge det smakar gott och lämnar ett bestående intryck. :-) Men man gör ju vad man kan och behöver, för att inte samla på sig alltför mycket prylar.

Gurgla, spotta, skölj, upprepa! ;-)

Svar från Joakim K E Johansson 2011-04-04 10:03

Jag kan bara tala ur mitt personliga perspektiv. Och nog händer det med jämna mellanrum att jag tänker "om jag bara hade den där prylen också, då skulle jag minsann kunna ta ännu bättre bilder". Fast egentligen har jag redan allt jag behöver. Och på sätt och vis är det en skön ”rening” att skala ner. Använd så få och så enkla grejer som möjligt. Kör på det du bara verkligen behöver och inget mer. Jag gillar det tänket. Annars hamnar prylarna i vägen för fotograferandet.

Rei Trulsson 2011-04-04 10:34

Sunt tänk! Det underlättar faktiskt ens fotografering. Att man ger sig ut och fotograferar istället för att jaga prylar med stort P. Jag kan absolut relatera till din inställning och funderingar. Jag är nog på samma plats eller i närheten i alla fall. :-)

2011-04-04 21:34   yamahafj

När jag var i New York gick jag nära och fotade, men alltid lite diskret. Tyvärr låter ju en SLR en hel del så helt diskret gick ju inte att vara. Ja, och så syns ju kameran rätt väl också, hehe...många gånger har jag tänkt att man skulle ha en slags kamera i glasögonen, och liksom bara frysa vissa ögonblick och bilder som dyker upp framför näsan.

Nåväl, kan hålla med om att det är betydligt svårare i en mindre stad. Och går man fram och förklarar sin avsikt först så faller ju oftast bilden. Så det enda som gäller är väl att gå fram som en pansarvagn och sedan komma med en vettig förklaring samt visa upp bilden man just tagit. Läste någonstans att man kommer långt med smicker; "men du ser ju så intressant ut" eller "ljuset föll så fint på ditt spännande ansikte" kanske kan funka?

Förresten så får vi välan snart dra till Köpenhamn och låta våra kameror gå varma på de fryntliga danskarna...där är ju alla glada så det bör ju gå utmärkt att praktisera gatufoto där.

:-)

Svar från Joakim K E Johansson 2011-04-05 10:03

Köpenhamn får det bli. Vi åker dit! ;-)