SE BILDEN: Nu tänker jag såga mig själv som fotograf
Det sägs att mästerfotografen Henri Cartier-Bresson ibland kritiserade sina egna bilder. Han verkade till och med ångra att han fotograferat på det där sättet som vi så starkt förknippar med just honom. Alltså fotografier med en tydlig komposition och med det avgörande ögonblicket.
Det är betryggande att veta att även den bäste känner tvivel. Själv gör jag det nämligen regelbundet. Jag undrar ofta om jag "hittat rätt" med mitt uttryck. Kan det bli tydligare, bättre, intressantare, och så vidare? Det är frågor som hela tiden återkommer när jag tittar på det jag presterar fotografiskt.
I mina mest självkritiska stunder tycker jag att mina foton är för tillrättalagda, inte tillräckligt originella, att de saknar nerv, energi och liv. Att det mest är ett distanserat betraktande och inte särskilt deltagande. Som någon som aldrig kommer tillräckligt nära så det bränner till. Jag kan därför bli avundsjuk på andra fotografer som lyckas bättre med det.
Man kan såklart grubbla rätt länge på vad som formar ens bildseende. Förmodligen är det ungefär som detta med vilken musik man gillar. Du tycker i regel om den musik som du växte upp med och som andra runt dig lyssnade på. Dom där som du ville hänga med. Så en slags kombination mellan grupptryck och vad som fanns tillgängligt - plus din personlighet, såklart.
När jag började fotografera på allvar i början av 1990-talet var det fortfarande mycket den klassiska skolan som gällde. Själv blev jag nog främst inspirerad av duktiga press- och dokumentärfotografer eftersom jag själv ville bli en. Så det har helt klart format min syn på hur bilder ska se ut.
Hursomhelst så tycker jag att det kan vara rätt svårt att slita sig loss från det man liksom har präglats av. Sedan om det är önskvärt att göra en kraftig förändring kan jag inte riktigt svara på. Ibland kanske det bara handlar om att acceptera att man är den man är och sedan jobba vidare med det.
Varför inte kolla mer på de bilder du blir avundsjuk på, och jobba åt det hållet?
Å se om det funkar för dig?
/B
Tror inte det..du vet hur du vill ha det..
Gun-Inger
Tack för din kommentar.
Det är lätt att plåta då man inte kan. Sen man lärt sig är det svårt.
Jag minns när jag först såg dina bilder. Det var här i bloggen för ganska många år sedan. Skulle kunna leta fram dem men jag är ju upptagen med att skriva just nu.
Som jag minns uppfattade jag dem ofta som spontant tagna bilder, kanske kameran varit med när du var ute och tog en öl med vänner. Och så var det bilder från Blekinge, Karlshamn tror jag, där jag uppfattade en glädje över att visa din stad.
Sedan har du visat många bra bilder, men jag saknar det som jag uppfattade som personligt i bilderna från förr.
Själv har jag ibland hittat mina bilder efter att ha lagt kameran på hyllan ett tag. Visst har några gyllene ögonblick blivit odokumenterade pga det men samtidigt har hungern ökat. Och hungriga jägare jagar bäst :)
Ha det gott! /Thomas
Vi formar en smak och stil under åren. Den utvecklas, men kärnan är samma.
Vi får väl se till att komma ill skott med det där som CFF erbjuder :-)
/B
Sen är det så också, som jag vet du har spekulerat om på din blogg tidigare, att på sociala medier såsom FS (och än mer på FB), så får man mer beröm och gillande för sina, inte så originella och lite mer tillrättalagda bilder. Vilket kanske hämmar en att försöka göra nått nytt.
Ja, Petersens bilder har verkligen energi och liv. Fast jag känner samma som du, det blir pinsamt att ge sig på det spåret. Det funkar inte riktigt för mig heller :-)
Kämpar just med att finna lite originella bilder på mestadels turister i San Diego. Svårt. Bäst utdelning blev det igår då jag spontant gick på mitt livs första baseballmatch. Vackert ljus och mycket människor som gjorde det lätt att komma nära.
Mvh
Fredrik