Med en svag krona

blir det korta besök i Danmark. Visserligen har Sundsbussarna pensionärsrabatt men den hjälper inte upp kronans låga värde när man är på det danska fastlandet, eller snarare ö-landet som ju Själland är. Kanske var det därför de flesta medpassagerarna spelade bingo utan att gå av båtbussen i Helsingör. Egentligen var det Dunkers utställning om Shaun Tan som lockade, men när landet på andra sidan sundet ligger så nära så blir det en tur över till andra sidan. Turen blev så kort att jag inte hann få upp kameran, men en lunch blev det.

Sofiero har vi dock aldrig haft ro att stanna till vid. Så på hemresan passade vi på och gjorde en avstickare dit. Blomsterprakten med alla rhodenderonbuskarna var påtaglig. 

Även inne i den före detta kungliga sommarstugan fanns lite av blomsterprakten och

stilfull möblering. 

/MA

Pssst.....var i Pest.

Buda låg på andra sidan ån, floden, är kanske mera adekvat. Mer snö där när vi landade än det var när vi åkte från Halland. Lite dragigt nere vid Donaustranden. Tog inte med någon DSLR då det är lite strängare fotoregler här, men det verkar som om turistfotograferandet inte påverkas alls. Gatufoto kan knappast idkas här om man skall följa deras regler om att den avbildade först skall godkänna att man trycker på avtryckaren. Det blir svårt att ta miljöbilder. Mobilen fick vara mitt bildverktyg den här gången. Nu verkade det som att ingen egentligen brydde sig. I saluhallen var det flera besökare som tog miljöbilder och då kan man bara inte undvika att få med någon i folkvimlet. Kanske var det turister som inte kände till reglerna. 

Kiosk intill Corvin mozi, biografbyggnad intill hotellet. Eladó betyder till salu.

Kollektivtrafiken är ett smidigt maskineri och det är dessutom gratis för pensionärer från EU. Sympatiskt! Överhuvudtaget verkar man ha en vänlig och respektfull attityd till folk med rynkor och grått hår. Turismen är nog viktigare än åldern.

En av utgångarna från den centrala saluhallen.

I någon broschyr fanns det ett erbjudande om att vara med en professionell fotograf som kunde delge sina kunskaper och visa på platser där man kunde fotografera de vackra vyerna. Så hur tillämpas regeln?

I centrala Pest fanns många små kaféer med centraleuropeisk miljö.

En vrålfika gjorde snålblåsten uthärdlig när den drog längs gatorna i de gamla kvarteren.

I en port på järnvägsstationen dök det upp en gubbe samtidigt som jag tryckte av. Han vände på klacken och gick ut och kom tillbaka direkt. Uppenbarligen så ville han vara modell för någon sekund, men vetskapen om regeln skapar osäkerhet. Tänk så lätt det är att ifrågasätta ett intresse!

Nya Kartago

Funderade idag på att fotografera av himlen och skriva ut bilden. Den skulle kunna fungera som ett gråkort.

Förresten, apropå kända citat:"För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Ett citat som funnits med i västerländska kulturen i mer än 2000 år. Det är från 150 år före år noll sägs det. Den konservative romerska politikern Cato sägs ha avslutat alla sina tal i senaten med de orden. Så blev det. Likheten med att bygga upp motivation för nutida krig är slående.  Men de gav sig inte så lätt. De flyttade till spanska sydöstkusten. Cartagena blev det nya Karthago. När vi är i närheten kan vi inte låta bli att känna dragning dit och då svänger vi av. Resan ner från Torrevieja gjordes mestadels på N332 som går genom små byar och samhällen. En rondell per mil skulle jag tro. Lite tröttsamt, men man får se hur det ser ut vid sidan om allfartsvägen som är AP7 

Vi passerade San Javier som har en flygplats där formationsflygar- och akrobatflygargruppen Patrulla Águila är stationerad med sina C-101 Aviojet. (De vann världscupen 2010). Naturligtvis stod en C-101 Aviojet på piedestal intill vägen, och när vi i Cartagena svängde in på parkeringen bakom det tekniska universitet stod där också en C-101 Aviojet på piedestal. Vi möttes av en uniformerad man som gjorde honnör. Jag svarade naturligtvis också med honnör. Kommer man i en bättre begagnad Opel så gör man. (Ur ögonvrån till höger såg jag en grupp uniformerade män med mycket epåletter och med medaljer på vänster bröst komma gående. Kanske var honnören avsedd för dem.) En P-plats fanns ledig och en man med en liten axelväska pekade på den. Han ville ha 1€. Det fick han.

Förra gången vi var i Cartagena så tittade vi på de gamla delarna.  (Länk här till det inlägget). Denna gång blev det det nya, intill marinan och det polytekniska universitet, (tittade in i entrén och kände igen miljön), samt inte minst det marinarkeologiska museet. 

Gratis inträde för pensionärer och ungdomar. Många amforor från havets botten och elefantbetar med inskriptioner i montrarna. Intressant att se hur den historiska utvecklingen skett i denna delen av världen.

Östersjön har många vrak och Medelhavet har minst lika många.  Byggnaden ligger delvis under mark, för att likna ett skeppsvrak kanske.

Efter en bananasplit på marinans kafé kände vi oss mogna för att ta oss ut till La Manga men först en rolig passage från sjönivå upp till P-plats nivå.

Havsviken eller nästintill insjön Mar Menor som ut mot havet begränsas av en sandrevel ca 20 km lång och runt 200 m bred var öde nästan. Sandreveln som är bebyggd hela vägen med hotell och bostäder för ca 10 000 personer var även den i stort sett öde. Att leta upp ett öppet mathak var inte lätt. 

Undrar om Medelhavet också stiger när övriga hav kommer att stiga med någon meter på grund av klimatförändringen?

/MA

Falkenberg - Torrevieja i en bättre begagnad Opel. Del 5 av 8. Grandval-Bordeaux.

Klockan 10  den 3/11 kom vi iväg från Grandval. Dimmolnen låg tätt i dalen men uppe på ca 1000 m höjd, (50 m över nattens boende) trängde solen igenom. Lavastrie skymtade i molnslöjorna     

 och en hornförsedd varelse betraktade mig nyfiket.

Kom osökt att tänka på Skäralid i Skåne och alla fotoexcursioner dit vår,sommar, höst och vinter. Miljön här var rätt så lik den i Skäralid.

I Pierrefort i departementet Cantal i regionen Auvergne-Rhône-Alpes, pågick ombyggnad av gatunätet. Har aldrig kört nerför en mer lutande gata än den som gick ner till korsningen av D990 och D265. Säkert 1:3 alltså runt 33%. De som stod och väntade på att köra upp, några yngre kvinnor gapade stort, bonden med sin slitna mindre lastbil bet ihop under hatten och körde om.      

Skulle vi hinna till Bordeaux innan kvällen? Dalgångarna låg i nord-sydlig riktning så vi tvärade över dalar som låg 600-700 m lägre än omgivande bergsplatåer.  Smala vägar där man knappt kunde mötas och som gick på ”skrådden” längs dalsidorna. Toppar en bra bit över 1000 m och däremellan gröna betesmarker.
GPS:en lurades oss en stund och vi svängde av något för tidigt ut på en smal väg upp på platån igen innan vi insåg misstaget. Fick nöjet att möta samma boskapstransport två gånger innan vi kom rätt. Väg D265 upphörde plötsligt för att bli D57. Inte konstigt att GPS:en missade. 

Mitt i den djupaste dalen i byn Brezon stannade vi för att njuta av anblicken av de branta dalsidorna säkert runt 700-800 m höga. Det som en gång varit kommunhus var stängt. En stenbyggnad i två våningar med höga fönster. Det andades gamla svartvita filmer i 50-talsmiljö. Det var tyst. Jag ställde mig nästan i vägkorsningen för trafiken var obefintlig. Plötsligt dyker det upp en gammal röd risig Peugot modell 1997 eller så och tvärnitar intill mig. Föraren i 60-årsåldern och arbetsklädd för arbete i ladugården hoppade ut och undrade om jag var vilse. Hans bil började rulla med förardörren öppen. I ögonvrån upptäckte han det och sprang ifatt den, kastade sig in och ryckte allt vad han förmådde i handbromsen. Bilen stannade mitt på vägen med motorn igång och han kom tillbaka med frågan om jag var vilse eller skulle någonstans:
– A Bordeaux, sa jag. Snabbt förklarade han att jag måste köra över bergskammen framför mig och sedan till Aurillac. Han pekade på dalsidan framför mig och hoppade sedan snabb in i den röda Peugoten och försvann i nerför backen.

I Raulhac hade det mesta av Cantalbergens högplatåer klingat av och vi stannade för en kopp kaffe.  

Aurillac var slutet på den lantliga miljön och det gick att ansluta till delar av motorvägsystemet mot Bordeaux. De krokiga och vackra vägarna i Parc des Volcans d´Auvergne blev ersatta av lite snabbare vägar.

Till Bordeaux kom vi precis lagom till fredagsrusningen i trafiken. Pont de Pierre över Garonne var inte längre en bro för biltrafik utan var enkom för spårvagnar. Boendet låg i de centrala delarna så naturligtvis trängdes vi med alla Bordeuaxbor igenom Porte de Bourgogne på Cours Victor Hugo och in i den halvgamla stadsbebyggelsen som mest består av tvåvåningshus med nästan varje gata enkelriktad. Att köra efter två olika GPS-instruktioner samtidigt går inte, insåg vi så småningom.  Boendet, Adagio Aparthotel på Rue Jean Renaud Dandicolle, hittade vi så småningom. Bilen kunde parkeras 4 våningar under mark.

Det centralt placerade hotellet inbjöd förstås till att gå in i centrum för att äta något.  Det blev pizzor på La Tagiatella, Promenade Saint Cathrine! Kanske att häda…!   

Hållplats Hôtel de Ville på bilden ovan såg spännande ut men spårvagnsåkningen fick vänta till morgondagen.

400 km ungefär blev dagens tripp!

Del 1, 2, 3, 4 , 6, 7 och 8  finns här: Del 1, del 2, del 3, del 4, del 6, del 7, del 8.

/MA

Falkenberg - Torrevieja i en bättre begagnad Opel. Del 4 av 8. Besançon - Grandval

Alltså, efter motorvägarna skulle vi promenadåka västerut över Massif Central och bort mot Bordeaux. Från Besançon gick färden i floden Doubs dalgång. Lummigt och frodigt med en kanal parallellt med floden.  Mindre byar med ett och annat mathak och enklare hantverksservice passerades eller kördes igenom snarare. Den gamla bebyggelsen på ömse sidor om vägen bestod av stenbyggnader i olika stadier av förfall nästan eller olika stadier av underhåll snarare. På kartan fanns Dole som första större tätort längs vägen. Dole är Pasteures födelseort. Pasteuriserad mjölk räddade många från TBC. Även Dole hade en medeltida stadskärna. I sista rondellen före infarten till de trånga, knappt enfiliga, gatorna tog jag 3:e avfarten ur rondellen det vill säga tog av till vänster och över floden Doubs. Fina parkanläggningar och strövområden med den gamla stadskärnan som tornade upp sig på andra sidan floden. 

Även här speglade sig bebyggelsen i floden men kanske inte så pretentiöst som kommunadminstrationen i Besançon. 

Nu är det en bit att åka för att komma till Massif Central så vi anslöt snart till motorvägssystemet igen. Nästa hållpunkt blev Lyon och att korsa Rhone-dalen. På en rastplats vid motorvägen före Lyon prickade vi in Le Puy en Velay som fortsättning efter Lyon.  

Le Puy en Velay är också det ett världsarv. Härifrån startar pilgrimsleden till Santiago de Campostela. Spektakulära kyrkor på bergstoppar, (kan en kyrka vara spektakulär?) och Maria-statyer i jätteformat även de på höga bergstoppar runt 100 m över staden. En fantastik syn att se dessa symboler och byggnader högt över staden. Småstäderna här runt omkring minskar i antalet invånare. Le Puy en Velay har minskat med en tredjel på tio år. Urbanisering kan inte motverkas av världsarv, kanske just därför.

Det började bli kuperat och grönt i landskapet. Extensivt jordbruk det vill säga boskapsskötsel dominerade. Att möta en boskapstransport på smal väg var nervpåfrestande.

Runt omkring Saint Flour ytterligare 60-70 km västerut såg det ut att finns många boenden att välja på. Någon timme kvar till mörkrets inbrott så bestämde vi oss för ett boende i Lavastrie, Grandval, ca 16 km väster om Saint Flour. Inte heller det lätt att hitta. Vi var verkligen ute på landet. Informationen om boendet var att det var lämpligt för fritidsfiskare och att de hade bra mat. Vi körde förstås förbi den oupplysta skylten och några hundra meter ner i en djup dal. Det var kolsvart. Vi ringde till boendet. Stället hette Le Grand Val och värdinnan pratade endast franska. Det blev mycket ”ääähhmhm” för att ställa om till en rudimentär franska som inte övats på årtionden. Till slut kom hon och hämtade oss, det vill säga hon körde före oss in till boendet, ett stort souterränghus. Ett kombinerat privat boende med rum på övervåningen, tredje om jag inte minns fel.  Mellanvåningen innehöll matsal och ett rejält kök. Klockan åtta serverades middag.  Det blev den mest minnesvärda middag jag ätit på år och dag. I ett sällskap på 10 personer serverades en 4–rätters middag gjord på lokala råvaror och lokala recept i det lokala köket. Därtill en aperitif, rödvin, dessertvin, ostbricka, en matsmältare och en skål med värdinnan. Körsträckan denna dag blev 520 km. Livremmen behövde bli längre ja kanske inte 520 km men 107 cm i alla fall. Fick släppa lite på livremmen.

Morgonen efter blev lång och lugn.

Del 1, 2, 3, 5 , 6, 7 och 8  finns här: del 1, del 2, del 3, del 5, del 6, del 7, del 8.

/MA