Tankar i Granada (del 3) Albaicín

En så kallad huvudingång till "Gamla stan" i Granada är Puerta Elvira. En murad stadsport med tillhörande Plaza. Bilden visar Plazan i kvällsregnet. Man kan nå den gamla stadsdelen via gränder från paradgatan Gran Via de Colón också. En turistfälla om man så vill.  Stadsplanen är påfallande arabisk med ett gytter av gränder och gångar mellan husen. Många restauranger och mindre stråk med arabiska basarer.

Vi fastnade för en marockansk restaurang med låga bord och stolar men med mjuka soffor och mycket kuddar. Tror att de var den glada färgsättningen som vi egentligen fastande för. Frugan blev nästan bryskt manövrerad från stol till soffa av kyparen men vi fann oss i detta utan att förstå anledningen.

 Promenader i gränderna var lite suggestiva. Folk kom hem efter arbetet. Påfallande ofta så vände den framförvarande sig om när jag hamnade några steg bakom och jag vände mig också om när någon hamnade bakom mig. 

/MA

Tankar i Granada (del 2) fotolibros

Med blöta sommarskor i regn går man inte så långt, inte ens i Granada!

Så när det uppenbarade sig en utställning om fotoböcker som jag sett informationsblad om så smet vi in på den. 
Först såg jag inte riktigt vad det handlade om egentligen "Nueva York en fotolibros". Min spanska är nästan obefintlig men successivt så går det att läsa sig till saker och ändå. "Nueva York"? New York förstås. Utställning var ett försök att göra fotografier i fotoböcker tillgängliga för visning i ett större format och större sammanhang. Ett femtiotal böcker från 30-talet fram till 2002 hade samlats och på skärmar kunde man se innehållet. Det var bara att sitta ned och titta. De sista årens blomstring av den här genren, har sporrat försöket att göra bilder mer tillgängliga. Det här var ett experiment. I mitt tycke ett bra försök. Ca 8000 bilder serverat på skärmar.

Allt var inte gatufotografi som man skulle kunna tro utan andra bildskildringar av New York. Hasse Persson fanns med som svensk fotograf och fotobok bland de övriga.

 Fina lokaler, en modern byggnad mitt emot Isabella och Ferdinands gravkapell.

Några målningar fanns det också på övre planet i Centro José Guerrero som verksamheten kallades. 

Kanske något för Moderna eller Fotografiska eller rent av något provinsiellt som Abecita i Borås eller Falkhallen i Falkenberg. Fritt inträde på Centro José Guerrero. (Kommer den till Sverige och det blir inträdesavgift förutsätter jag att det finns pensionärsrabatt).

Spännande det här med att man i spanskan översatt new till det spanska ordet för nya, nuevo, i New York. Har nog sett det förut men inte reflekterat på det. Nya York på svenska är mer logiskt faktiskt än New York. Har vi en benägenhet att falla undan eller är vårt språk för litet? 

/MA

Tankar i Granada (del 1) Basilica San Juan de Dios

Det småregnade och Basilica San Juan de Dios passerades nästan innan vi uppmärksamt på informationsskyltar läste oss till vad denna sevärdhet kunde innehålla. Det som väckte uppmärksamheten var klassisk musik som strömmade ur dolda högtalare och vi var inte säkra på om det var någon musikutbildning eller oratorium som det handlade om. En universitetslokal fanns alldeles intill. Siestan var slut men det såg nästan stängt ut. Ja man har siesta även om det bara är 13 grader och regnar i november. (Granada ligger högt). Det var en information och uppmaning om att besöka Basilika San Juan de Dios. Entrén till basilikan var inte den gängse, stora slagdörrar i tornbyggnadens markplan utan en mera museéanpassad entre vid sidan om med glasdörrar och ställ för paraplyer samt en disk. 2 euro i inträde men ingen pensionärsrabatt! Vi hann inte mer än betala inträdet och få handhållna lurar med engelsk guidning förrän föreståndaren undrade om vi ville komma in i sakristian och bakom altaret med flera utrymmen. Det var normalt avspärrat. Jomenvisst ville vi det. Tillsammans med ett pensionärsliknande holländskt par trädde vi in i utrymmena. Oj, vilket hantverk och vilka konstarbeten. Rösten i luren matade fram årtal och namn utan slut. Kanske är inte just denna sortens konst i min smak att ha hemma i stugan men ändå. Målningar, stenarbeten, träsniderier, möbler och gjutgods ofta förgyllda och förgyllt relikskrin med resterna av den helgonförklarade Juan förstås. Det skall också nämnas att Juan levnadsöde var något ovanligt och hans filantropi och empati resulterade i helgonförklaringen så småningom. 

 Stenarbeten med marmor från Sierra Nevada, röd, vit och svart. Golvbeläggningen fotograferad från midjehöjd gav intryck av att vara tredimensionell. Högglansig yta.  

Svårt ljus att fotografera i så bilden ger inte utsmyckningens myckenhet rättvisa. (Fipplade med ISO-inställningen och så slirade formatet över till jpg). Relikskrinet syns i alkoven över målningen med de speciella utrymmena vi fick besöka och som var lika belamrade med konstföremål som altaret.

Jag kan inte annat än slås av tanken på vikingarnas härnadståg. Fick de vetskap om sådana här skatter, (just den här kyrkan har nog smyckats mest efter vikingatiden och låg knappast inom räckhåll) relativt den tidens värden borde det ha sporrat vilken rövare som helst att göra plundringståg. En del av myntskatterna som hittats nedgrävda här och var i de skandinaviska landskapen är nog inget annat än lösensummor som erhållits för att inte plundra och slå sönder de tempel man träffade på utefter kusterna som kristnades tidigt. 

Gravkapellet för Isabella och Ferdinand som låg inte så långt därifrån var inte lika belamrat med konsthantverk och föremål, kanske för att det inte var folkets hyllning utan den officiella statens. Där var dessutom strängt fotoförbud. 4 euro i inträde per person och inte heller där pensionärsrabatt!

/MA

En släng av Montezumas hämnd eller Nedslag i det okända

Efter några dagar i Andalusien fick jag lite känningar av Montezumas hämnd. Lindrigt skall väl framhållas och det hade lika gärna kunnat vara efter några dagar i Halland eller någon annan provins. Hade ju varit i Conquistadorernas urhem så det var nog inte mer än rätt. Det roliga(!?) med detta var att det ledde till några "naturliga stopp" i utefter vägen från Granada. Mitt i ingenstans men ändå någonstans och vardagens charm av mänsklig aktivitet och icke aktivitet blir påtaglig. Platser man nog hade åkt förbi annars. Så jag kan rekommendera..... Första stoppet efter passet i Sierra Nevada blev ett område där man är känd för keramikarbeten. En trakt med många pottmakare om man vill vara raljant. Kan inte påstå att kommersen var het men inte desto mindre var utbudet stort.

Purullena heter orten någon kilometer öster om keramikbasaren. I området fanns det också bostäder där bara fasaden vette utåt. Resten fanns i berget eller i de hårda sedimenten av grus och sten.

Utsikt från Cueva Museo i Purullena som även hade hemlighuset med en dörr i bergssidan. Det fungerade utmärkt. I sådana grottoaletter kan man sitta länge i det svala när det är 40 grader ute. Delar av Sierra Nevada i bakgrunden.  

Nästa stopp blev Gor, endast 10-15 minuter senare. Gor är ett område som ligger intill en djup ravin som motorvägen Granada-Murcia passerar.

Flera småbyar ligger där och klamrar sig fast utefter ravinsidorna. Ravinen är djup, kanske 75 meter, och på botten odlas det friskt. Mathaket som jag siktade på innehöll ett 10-tal gubbar i den övre femtioårsåldern på barstolarna i halvdunklet. Jag förstod varför det var så ödsligt på fälten. De tystnade några sekunder när jag rusade in på services de caballeros. Rörelsesensorer tände ljuset när jag kutade in men slocknade när jag satt still. Helvete också, skall man behöva hantera papper och dylikt i mörkret? Den kroppsvridning man gör för att famla efter en förmodad rulle räckte för att tända ljuset, till min sköra lycka.  Att komma ut ur ett dylikt rum med papper i ena näven och med byxorna nere och frågat efter ljuset på "icke spanska" till ett gäng "icke annat än spanska" hade varit förödande för självkänslan. För att inte tala om nesan för Sverige som hockeynation och med snart drygt 50 JAS-plan. 

Nästa stopp efter ca 5 minuter blev ett stopp för brunch! Frugan ville ha mat....

För min del blev det en försiktig kopp kaffe.

Efter detta lugnade det ned sig och vi kunde fortsätta ur Andalusien och in i nästa region. Det man kan säga om standarden och renligheten på den typen av faciliteter jag nödgades använda är att den är hög i denna del av världen.

/MA  

Sjöfartsmuseet i Helsingör

Det forna varvet i Helsingör hyser numera ett sjöfartsmuseum.  Torrdockan bryggas över med gångtunnlar och gångstråk och själva museet ligger under jord. I anslutningen till dockans ena sidan ligger en restaurang. Verkstadslokalerna är numera plats för fria aktiviteter och även där finns en restaurang med utsikt mot det forna hamnområdet och Kronoborgs slott. Annorlunda lösningar med vinklar som inte alltid är räta och golv som inte alltid är horisontella. Dessutom har man pensionärsrabatt på inträdet vilket visar på gott omdöme! Har ett tidigt minne från en sjösättning i Helsingör sommaren 1957 eller kanske -58. Mycket folk hade samlats på kajen och det fanns trappor ner mot vattnet. Jag placerade mig i en sådan där trappa trots protester från mina föräldrar. Sedan kom svallvågen! Mera tur än skicklighet att jag inte drogs med ut i hamnbassängen. Blöt halvvägs upp till knäna blev jag men jag såg bra. 

Nere i torrdockan med stöden till stapelbädden blir det en spännande miljö med gångbryggor och lokaler.

Den här trappan är inte den som jag stod i då i slutet av femtiotalet. Den här leder ner till torrdockans botten där det finns en restaurang och några andra lokaler i sidoväggarna. 

De gamla verkstadslokalerna har nu blivit kulturvarvet.

/MA