Sent, men bättre sent än aldrig...

skulle nog kung Bores belackare kommenterat det lokala vädret på den fläck där jag för det mesta vistas. Bara lite lätt vitt puder någon frostig dag men plusgrader under hela vintern fram till för några veckor sedan. Efter två veckors minusgrader så började isen lägga sig mellan stenarna i havsstranden och vips ändras landskapet och blir nästintill svartvitt. Det är uppemot +6-7 C^o på dagen så den kommer inte att vara så länge, senvintern alltså.

Ingen har lagt sin badrock över bänken ännu i år.

 Svinbonden har byggt upp lagret i tankarna och nu skall det ut på åkrarna. Sånglärkorna flyttar sig till grannåkern och fortsätter att kivas om revir.

Nej det här är ingen "fejkad" nyhet. Våren tycks vara på väg!

/MA

Falkenberg - Torrevieja i en bättre begagnad Opel. Del 4 av 8. Besançon - Grandval

Alltså, efter motorvägarna skulle vi promenadåka västerut över Massif Central och bort mot Bordeaux. Från Besançon gick färden i floden Doubs dalgång. Lummigt och frodigt med en kanal parallellt med floden.  Mindre byar med ett och annat mathak och enklare hantverksservice passerades eller kördes igenom snarare. Den gamla bebyggelsen på ömse sidor om vägen bestod av stenbyggnader i olika stadier av förfall nästan eller olika stadier av underhåll snarare. På kartan fanns Dole som första större tätort längs vägen. Dole är Pasteures födelseort. Pasteuriserad mjölk räddade många från TBC. Även Dole hade en medeltida stadskärna. I sista rondellen före infarten till de trånga, knappt enfiliga, gatorna tog jag 3:e avfarten ur rondellen det vill säga tog av till vänster och över floden Doubs. Fina parkanläggningar och strövområden med den gamla stadskärnan som tornade upp sig på andra sidan floden. 

Även här speglade sig bebyggelsen i floden men kanske inte så pretentiöst som kommunadminstrationen i Besançon. 

Nu är det en bit att åka för att komma till Massif Central så vi anslöt snart till motorvägssystemet igen. Nästa hållpunkt blev Lyon och att korsa Rhone-dalen. På en rastplats vid motorvägen före Lyon prickade vi in Le Puy en Velay som fortsättning efter Lyon.  

Le Puy en Velay är också det ett världsarv. Härifrån startar pilgrimsleden till Santiago de Campostela. Spektakulära kyrkor på bergstoppar, (kan en kyrka vara spektakulär?) och Maria-statyer i jätteformat även de på höga bergstoppar runt 100 m över staden. En fantastik syn att se dessa symboler och byggnader högt över staden. Småstäderna här runt omkring minskar i antalet invånare. Le Puy en Velay har minskat med en tredjel på tio år. Urbanisering kan inte motverkas av världsarv, kanske just därför.

Det började bli kuperat och grönt i landskapet. Extensivt jordbruk det vill säga boskapsskötsel dominerade. Att möta en boskapstransport på smal väg var nervpåfrestande.

Runt omkring Saint Flour ytterligare 60-70 km västerut såg det ut att finns många boenden att välja på. Någon timme kvar till mörkrets inbrott så bestämde vi oss för ett boende i Lavastrie, Grandval, ca 16 km väster om Saint Flour. Inte heller det lätt att hitta. Vi var verkligen ute på landet. Informationen om boendet var att det var lämpligt för fritidsfiskare och att de hade bra mat. Vi körde förstås förbi den oupplysta skylten och några hundra meter ner i en djup dal. Det var kolsvart. Vi ringde till boendet. Stället hette Le Grand Val och värdinnan pratade endast franska. Det blev mycket ”ääähhmhm” för att ställa om till en rudimentär franska som inte övats på årtionden. Till slut kom hon och hämtade oss, det vill säga hon körde före oss in till boendet, ett stort souterränghus. Ett kombinerat privat boende med rum på övervåningen, tredje om jag inte minns fel.  Mellanvåningen innehöll matsal och ett rejält kök. Klockan åtta serverades middag.  Det blev den mest minnesvärda middag jag ätit på år och dag. I ett sällskap på 10 personer serverades en 4–rätters middag gjord på lokala råvaror och lokala recept i det lokala köket. Därtill en aperitif, rödvin, dessertvin, ostbricka, en matsmältare och en skål med värdinnan. Körsträckan denna dag blev 520 km. Livremmen behövde bli längre ja kanske inte 520 km men 107 cm i alla fall. Fick släppa lite på livremmen.

Morgonen efter blev lång och lugn.

Del 1, 2, 3, 5 , 6, 7 och 8  finns här: del 1, del 2, del 3, del 5, del 6, del 7, del 8.

/MA

Kvarglömt

Strövade längs kuststräckan där jag för det mesta bor och kom på att jag måste ju skriva ett blogginlägg och inte bara det, också ta några bilder. Ja, måste och måste, det kan vara bra att ha en rutin även när det är mulet väder. Typiskt varmfrontsväder med svag frånlandsvind, mulet, duggregn och varmt. Det drog förbi en lärkfalk utefter badstranden men jag hann inte med att få den att fastna på sensorn. Ovanligt med lärkfalk på ett sådant här ställe. En änkeman är kvar i det gamla fiskarbostället i området. Han syns aldrig till utomhus längre. 

Semesterfamiljen har glömt kvar en vattenkanna. Är de kvar imorgon och kommer ihåg vattenkannan så är den nog kvar, om inte vinden vänder.

Båten har legat här länge, säkert runt 30-40 år. Tidigare fanns här en liten bod, som man kunde ta lä bakom när det stormade och spektakulära fågelarter kunde dyka upp. Synd att den inte glömdes kvar. 

/MA

Fotoexcursion (del 7)

Ja så är det då dags för en ny del. Alltså bilder från ett Ölandsbesök. Minst ett besök om året är min föresats. I år blir det minst två. Det vill säga det kommer fler delar i år. Min yngsta dotter fyller år i oktober så redan nu kan jag säga att det blir minst två besök på Öland. Det var strålande majväder den här gången. Sommarvärme och lite sjöbris gjorde vistelsen behaglig men det är redan uttorkat även där det finns lite jordtäcke. Gräset grånar och himlen är klarblå. Det hårda ljuset från vårsolen bränner ut bilderna när man fotograferar mitt på dagen. Så att vara morgonpigg ger större chans till bra bilder men det är skönt med sovmorgon....

Denna gång låg fokus på södra Öland, (vilket det egentligen alltid gör). Sandby på Ölands östkust blev övernattningskvarter i starten.  Har inte övernattat där förut så det blev en ny upplevelse. Skjutfältet nere vid havet är inte längre i bruk men varningsskyltarna finns kvar även om området är städat. Strandängarna är inte fyllda med obriserade granater utan hyser orkidéer och gullvivor i massor. Sådana här områden är relativt orörda vilket påverkar flora och fauna i positiv bemärkelse.  

Fältsippor och krutbrännare om vartannat. 

I Mittlandsskogen som ligger norr om och i anslutning till Alvaret är det betydligt frodigare.

Stigen från parkeringen genom skogen fram till Ismantorps borg bjuder på en nästan djungelliknande växtlighet. 

Borgen är imponerande och en flygbild hade gjort den mest rättvisa men på gräsrotsnivå kan man få med några nycklar, Johannes nycklar tror jag. Orkidéer är inte alltid lätta att artbestämma. 

Vit skogslilja finns här och där. 

Stättor är tack och lov vanliga. Visserligen är det bra med lite gymnastik när man skall ta sig över eller under ett "eldrivet" taggtrådsstängsel men det sparar både kläder och adrenalin.

De övriga delarna finns här: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6

/MA

Havsöringen

4-5 grader i vattnet och efter 1:a april!  Läge för att fånga havsöring inne på grunda vatten. Tre par långkalsonger under vadarbyxorna och några par sockar i kängorna. Minsta längd för att ta upp öringen är 45 cm här på västkusten.

I kvällsljuset hörs vitkindade gäss kackla någon kilometer ut på havet. De är knappt synbara och ligger som ett långt band i solblänket. Några hundra gäss som tagit rast från flytten till Arktis.

Den här kvällen blev det ingen fångst.

/MA