Tidsmarkör

Mjellby konstmuseum i Halmstad har en pågående utställning med Birgit Ståhl-Nybergs målningar, (förutom Hallands vårsalong). Vi, jag och frugan, besökte den i söndags.

Hennes bilder, målningar, gav en påtaglig känsla av samhällsklimatet och politiska strömningar under sent 60-tal och tidigt 70-tal. En känsla som bara de som var med då kan känna igen. Lite nostalgi finns ju i känslan förstås. Vi var unga då, i slutet av 60-talet och början på 70-talet. Målningsstilen påminner lite om stilen i propagandaaffischerna till Sovjets femårsplaner. Vi kunde känna den tidens stämning som präglades av ett socialistiskt Sverige. Ett samhälle med outtalad konsensus. ”Bara så här långt från Sovjet”, som en amerikansk taxichaufför påpekade vid ett besök "over there" och höll upp tummen och pekfingret. 

Helt annorlunda än de stämningar som präglar dagens Sverige. Åtminstone är det den bilden som ges och man får: Ett samhälle i dissonans. Eller är det ett exempel på social, religiös och ekonomisk diversitet utan intresse av konformitet. Ett individuellt tillstånd utan kollektiv sammanhållning annat än gruppvis? Märkligt hur en del konstnärer förmår att spegla sin tid medvetet och omedvetet. I det här fallet var det medvetet. Vad blir denna tids bildmarkörer?

Den strida floden av digitala bilder? Populismen som utmanar ett häpet och yrvaket etablissemang? Är den här tiden så konform så att den kan skildras på ett övergripande sätt? Har kalejdoskopet bara blivit än mer synligt och fått några facetter till i åsiktskakafonin? 

På landet några hundra meter från havet märker man inte av allt det som sägs i media. Så det kan ju vara en ren villfarelse. Men salladen har spirat i odlingslådorna. Därom behöver man inte tvivla. En tidsmarkör så gott som någon.

/MA

Tid att så

Det blev lite senare i år än andra år, men har nu sått dill och sallad. I år får salladen och dillen växa i blomlådor. Två lådor vardera som kan ge två skördar eller rent av tre innan solen behagar gå ner för tidigt och upp för sent. Enkelt att så om under säsongen och kunna skörda löpande. 

Pallkragarna får hysa bönor, ärtor och rotfrukter samt inte minst vitlökarna. De har redan spirat. De sattes i höstas.

Förodling av tomater i år fick en sen start. Risk att det blir syltning av gröna tomater om inte september blir en solig månad. 

Ringvält är inte nödvändigt i pallkragarna som tur är. Det räcker med spade, grep och kratta. Å andra sidan räcker inte odlingen till en familj under ett år, men det är ett nöje.

Potatisen får groddas lite till. 

Skönt med prylar som funkar! Alla bilderna är tagna med ett 70-300 mm. Större användningsområde än man kan tro. Det går nästan att odla med den!

/MA

Från Saint-Jean-de-Losne via turistfällan Colmar till Göttingen.

Huset där vi fått logi var från 1746. Det blev inte förstört under kriget sa värdinnan, eller sa hon krigen? Brofästet över floden hade kanske varit en hållpunkt. Från vilket håll? Alla håll förmodligen. Huset var renoverat förstås och vårt rum var nyast. Utsikten mot en bakgård med en nästan överblommad magnolia i början på april gav lite 50-talsvibbar. Ett gammalt vagnslider med port var utgången ut mot baksidan. Huvudingången var direkt ut på huvudgatan.

Mot grannfastigheten fanns stora dörrar som verkade leda till en sal eller dylikt.

Men det var ingen sal bakom dörrarna. Det var garderobsdörrar från mitten av 1800-talet.

Frukostsällskapet som kom från Paris skulle återvända dit då väderprognoserna angav ruskväder i Europa. Värdinnan serverade hemgjort marmelad men jag lyckades inte gissa vad den var gjord av. Kvitten visade det sig vara. Ser ut som jätteäpplen som inte kan ätas färska men passar bra till marmelad och gelé samt inte minst vin. 

Men det var inte för ruskvädret eller oförmågan att känna igen smaken av kvitten som kosan ställdes till Colmar i Alsace: Det var Colmars stadsbebyggelse med mycket korsvirkeshus.

Och korsvirkeshus fanns det. Förberedelserna för påskfirandet pågick intensivt och känslan av kraftigt marknadsföring för att locka turister var påfallande. Resan gick snabbt över gränsen till Tyskland och till en liten oansenlig stad, Endingen am Ka där lunch kunde vara lämplig att inta. Alla orterna runt omkring hade tillägget am Ka. Det tog lite tid innan vi kunde tolka det rätt: am Kaiserstuhl. Och det var inte det man kunde tro: En kejsartron. Staden låg på kanten av ett gammalt vulkanområde som hette Kaiserstuhl. 

Naturligtvis fanns här ett Stadttor och flera Weingut.

Lunch på Zum Alten Wagenmann. Sedan gällde det att "avverka" milen upp genom Tyskland och hem. 

Sista anhalten och övernattningen blev strax norr om Göttingen. Ett familjehotell som hade en kinesisk grupp som gäster. De fick prova på tyska dumplings, alltså knödel. Till det så serverades förstås snaps.

/MA

Mot nattlogi nordöst om Lyon med Opel Astran

Le Pays (som om jag kan franska)

Norr om Nîmes vid Fournès svänger vi av från motorvägen. Det blir en liten avstickare norrut på D6086 strax intill Pont du Gard. Ett mästerverk av romarna. Nästan 20 år sedan vi var där sist och ännu längre sedan romarna var där, men återseendet lockade inte. Den här gången letade vi efter ett bra lunchställe.

Vi stannade i Valligueres för att se om där fanns något. Bageriet var stängt på måndagar. Ett café/restaurang fanns med en ensam orakad kund balanserande på en hög barstol i dunklet. Sömnigt, förutom stojande skolelever som hämtades vid 12 av glada föräldrar. 

Det finns politiska strömningar i riktning mot Frexit. Den franska varianten av Brexit. Kanske ingen tillfällighet att affischen sitter anslagen ute i landsbygden i en by som tycks känna av urbaniseringen och indirekt globaliseringen.  

Vi körde vidare.

Ett nytt stopp utefter vägen vid något som såg ut som en sommarpaviljong men med matannonsställ på parkeringen. Mathaket visade sig vara mycket välbesökt. En stressad servitris kunde inte redogöra priset på lunchen förrän jag sa: l’argent? 9€ för dagens buffé. Hyfsat pris men stökigt.

Det blev lunch i centrum av Bagnols-sur-Cèze på L’atomic istället. Dagens för 10€. Den skarpa vårsolen och outslagna plataner drev oss att äta inomhus.

Vägen tillbaka på motorvägen gavs oss en speciell vacker vy: Den gamla bron vid Point-Saint Esperit. Insåg att en actionkamera monterad på huvudet eller i pannan hade varit bra att ha.

Rundade Lyon på östsidan denna gång istället för att köra rakt igenom. Siktade på Strasbourg  med vetskapen om att uppåt Dole kunde räcka.

Nattlogi blev bokat i Saint-Jean-de Losne strax väster om Dole. Incheckning i sista sekund. Värdinnan Beatrice kom springande längs huvudgatan när vi inte hittade.

Blev varse logistikens förändringar och effekten av alla dessa 12-m-trailers på motorvägarna. I Saint-Jean-de Losne fanns ett museum för sjömän och sjömansliv. Mitt på torra land! Staden har varit ett nav i kanaltrafiken med pråmtrafik till Lyon och Rhone, till Dijon och vidare ut i landet.  Nu är pråmarna bara fritidsboende. Hela trakten har fått ställa om. 

De forna kajerna har byggts om till terrasser och serveringar ner mot floden La Saône. I kvällsmörkret syns bara upplysta fönster i pråmarna.

/MA

Med Opel Astran norrut över Pyrenéerna

Så blev det dags att styra hemåt. Vistelsen i Torrevieja kom till ett avslut. För en gångs skull regnade det på morgonen inför avfärden och himlen var jämntjock. Stod på terrassen kvällen innan och spanade på tornseglare. Stora flockar och i dem mindre individer med snabbare vingslag och tvärare kast i flykten. Insåg att här kunde det vara ett ovanligt uppdykande av enfärgad seglare,  en kanarisk art. Kallfronten med regn från sydväst drev seglarna framför sig upp mot sydöstra delen av Iberiska halvön.

En viss osäkerhet fanns att kylsystemets reparation inte skulle vara tillräcklig så när instrumentpanelen visade att kylvätskenivån var för låg blev det ett stopp på en mindre bensinstation. Jag hade förberett mig med kylvätska så det vara bara att fylla på en halvliter, men sedan var det en lugn resa norrut. Sopplunch intogs strax söder om Barcelona. 

Frugan lyckades leta upp ett mindre hotell utanför Le Boulou på Pyrenéernas nordsluttning. Hotellrestaurangen var stängd på söndagskvällar och tur var väl det: Ett fast pris på 38€ för kvällsmat! Vi fick ett tips om en annan restaurang i grannbyn men hittade inte dit i tid. Det blev pizza i en ombyggd mack med 50-talsarkitektur. Ombyggd och ombyggd? Bara ugnen var ny, tror jag. Det utspann sig en rolig konversation medan vi väntade på vår beställning. En pizzakund var missnöjd med sin Toyota och konverserade högljutt med pizzabagaren som gömde sig längre in i utrymmena. Bagaren i kort hästsvans och stickad mössa föreslog alternativa åtgärder på den vrenskande Toyotan medan pizzabottnarna kavlades ut.

Vi somnade in till grodornas kväkande i mörkret 

och vaknade till trädlärkans lätt vemodiga sång. 

De omgivande bergen var inte så höga men imponerande nog. Termalbad är något som idkas i byarna omkring. Det finns en viss likhet med Båstad. En nästan 9 kilometer lång järnvägstunnel går genom bergsmassiven över till Spanien. Kanske därför man har infört en turistskatt? 6,50€ per person och natt. Snacka om att bita den hand som föder en! Bensinen på en automatmack i byn kostade mer än 1,7€ per liter. Det är dyrt i Frankrike. Det är så man upplever det, även utan gul väst.

Perpignan, Narbonne, Béziers och Montepellier körs alla förbi med tanken att man borde svänga in och se hur där ser ut, men vi siktar på landsorten en bit längre norrut.

/MA