Mellan två system

Det är inte bara objektiven som skapar bildförutsättningar. Kamerasystemet i sig ger förutsättningarna. Inte helt obekant eller oväntat och som någon/några bloggare här entusiastiskt meddelar. Har nu under knappt ett halvår använt en Nikon (spegelreflex), fullformatare, alltså småbildsformat 24x36 mm² och en Fujifilm (utan spegel) ”halvformat”, alltså 15,6x24,6 mm². 

När man håller i "Nikonen" och fotograferar med den så får man en känsla av att det är en riktig maskin. Ljudet, storleken och tyngden samt sökaren ger en känsla av kvalitet (och inställningarna är kvar sedan sista användningen). Den väcker dock en större uppmärksamhet vilket understundom känns besvärande och hämmande, utom när man befinner sig utanför ett stadslandskapet, men framför allt: Det blir andra bilder med Nikon-kameran än med Fujin. Riktiga bilder?

Med Fujin blir det som sagt andra bilder. Till exempel en dokumentering av felparade strumpor, (jämna par men stickningen stämmer inte parvis). Ett återkommande fenomen som nu dokumenterats med Fujin. Det hade aldrig blivit gjort med Nikon-kameran. Nu är ju en sådan här bild att betrakta som en "skitbild" och en yrkesfotograf hade kanske fått foten, men den hade kanske kunnat bli intressant med en glödgande solnedgång i bakgrunden. Då hade Nikon-kameran kommit fram och det hade blivit en utmärkt campingbild.

Fujin hänger med på de där mindre pretentiösa utflykterna, (se ovan angående insortering av tvätten). Alltså ur fotosynpunkt mindre pretentiösa. Det blir mera spontanbilder och man kan vränga till bilden direkt i sökaren utan att gå vägen över något bildbehandlingsprogram. Det går ju att vränga till det vid exponeringen i Nikonen också, inte tu tal om saken. Resultatet ser man i efterhand. Kravet på rutin och erfarenhet är större med Nikon-maskinen. Trots att jag är relativt småhänt (nytt ord!) så blir det ofta oavsiktliga vrängningar med Fujin. Q-knappen kommer man åt med tummen när man minst anar det och rätt var det är är vitbalansen eller något annat oavsiktligt justerad. Nu spelar det mindre roll eftersom RAW-formatet är förhärskande. Kontroll av inställningar har blivit rutin när sejouren startar. Det var inte rutin med enbart Nikon kameran. 

Hur ser framtiden ut? Blir det det ena systemet eller det andra? Blir det båda med risk att gå ner i en ekonomisk spagat?

Det båda systemen kompletterar varandra och fotograferandet eller egentligen synen på vad som kan fotograferas har breddats, åtminstone för mig. Ett ben i vardera systemet.  

/MA

Klimatlära och Montesquieu, spekulationer

Mandelblom! Blommar tidigt. I februari. På håll ser det ut som körsbärsblom med den skillnaden att körsbärsträden inte är planterade i snörräta rader utan är spontanspridda och då menar jag inte Kungsträdgårdens trädrader eller planteringen vid ”Den lille havsfruen” utan körsbärsblomningen runt Billingen i Skaraborg, Västergötland. Sveriges vagga. I Skaraborg finns inga traditioner att ta ut nöten från körsbärskärnor eller krossa körsbärskärnor annat än vid hembryggt körsbärsvin. Beskt blir det dessutom även om körsbären är söta. Mandel och körsbär är både stenfrukter.

Vad som frapperar mig är bristen på marsipan i mandelodlingstrakter, åtminstone i de här trakterna. Det finns Turrón men det är inte samma sak. Det är en nougat som inte alls smakar marsipan och ofta ingår andra nötter än mandel. Marsipan, i lämplig blandning av mandelmjöl och socker, dyker upp först 250 mil norrut. Där odlas det sockerbetor inte mandel!

Tyck nu inte att detta är ett i-landsproblem möjligtvis ett gottegris-problem. Mandel blandat med något sött framställdes redan under antiken, men då med honung. (Marsipan, som vi känner den, antas komma från Persien på 900-talet och via Italien vidare upp till norra Europa. Allt enligt NE). Snacka om jämförelsevis u-landsnivå på den kulturen. Visserligen var de bra på att skulptera, spela teater mm, men inte var det ett samhälle så framstående som vårt! Inget Internet!

I Sverige så var biskop Brask (Skarabispen) den som först har en notering om marsipan i sitt hushålls kokbok. Redan i början på 1500-talet! Under den tiden som kallades den lilla istiden.

Men tillbaka till klimatet. Mandel kan inte odlas norrut. Än.

Vad har nu detta med klimatlära och Montesquieu att göra? Lite klimatberoende finns det allt. Skulle tro att den höga sockerhalten hänger ihop med hög förbränning och låg temperatur. Söderut modifierar man behovet genom att blanda ut sockret med annat, alltså det blir nougat och dylikt. Det är ju varmt ändå.

Kommer det varmare klimatet att påverka marsipankonsumtionen eller är det bara matkultur?

Trädgränsen har stigit med ca 45 m från 1971 till 1999  i Abisko och skulle, om det är ett linjärt förlopp ha stigit, med ytterligare 30 m fram till idag. I höjdled är temperaturgradienten runt -10  till -6 ^oC per 1 km i höjdled. 75 m skulle alltså motsvara mellan 0,75 och 0,45 ^oC varmare. I nord-sydlig riktning är gradienten ca 1 ^oC per 100 km. Så möjlig mandelträdsodling har kommit mellan 75 och 45 km närmare oss i Skandinavien. Nu ser temperaturhöjningen ut att vara exponentiell....  Har hört någonstans att trädgränsen höjts runt 110 m sedan man började observera fenomenet. Då skulle temperaturhöjningen vara runt 1 ^oC. I grova drag. En pågående process och träden är inte snabba. Det finns en eftersläpning. Odlingsgränsen för mandel har alltså förskjutits minst 100 km.

En del skidtillverkare i alptrakterna har fått lägga om sin produktion med hänsyn till det ändrade klimatet och framför allt den i årscykeln förskjutna snövintern.

Förhoppningsvis behöver inte marsipankonsumtionen omlokaliseras.

/MA