Vecka 41

En återkommande vecka. Varje år infaller vecka 41. En sorts julafton, åtminstone för en inbiten fågelskådare som har Öland i fokus på hösten. Man kan nog påstå att vecka 41 och kanske 42 är kulmen på årets skådande. Många lägger kikaren på hyllan efter vecka 41 och låter den ligga där fram till våren. Skådare flockas på södra Öland och i och med att många ögon spanar brukar det upptäckas lite av varje som sällan ses annars: Mindre flugsnappare, stäpphök, kungsfågelsångare och förstås taigasångare, men efter trettio år finns det lite nyfikenhet på annat, så i år styrdes kosan mot Danmark och företrädesvis Själland. Fågelfotografering ? Nej, det förtar upplevelsen av att vistas ute och naturflanera särskilt när man inte jagar något speciellt.

Skådarkompisen har varit konvalescent i tre år så det var mest en fråga om att komma ut och lufta sig, så märkliga upptäckter var inte själva huvudsaken.   

Morgonpromenaden i Skaelskör gav dock lite. Grupper av smådoppingar sam omkring i viken. Något man inte ser hemma. Grågäss som drar fram och tillbaka över de låglänta kustmarkerna är dock vanligt även här, men inte vitkindad gås i den omfattningen som förekomsten är vid Hallandskusten.

Det fanns ett stort sällskapsrum i boendet i Skaelskör, som var tomt så när som på oss. Ett större sällskap hade vinprovning på programmet men i en helt annan del av hotellet. Så det uppstod en sorts vakuum. Ingen personal, ingen service, men det fanns heller inga sådana krav.

Det blev förstås en öl i dunklet och lite tester av dubbelexponeringar. Åhörde ett föredrag av Jacob Felländer via dator och Zoom som gav inspirationen. Ljusmängden i motiven gör att de framträder med lite olika valörer som är svåra att bedöma. Träning med olika inställningar på ljusmätningen kan lösa upp knutarna men inte alltid. Brusigt i bilderna blir det i mörkret. Av mycket öl blir man rödbrusig...

Agersö ligger strax utanför kusten vid Skaelskör. Det går färja dit. Ön är ca 6 km lång och ca 1,5 km bred och runt 200 personer bor där. 

En presumtiv ö för fågelskådning. Med ombord på resan ut fanns en svensk som hade bosatt sig på ön med sin familj. Han hördes över motorbullret när han småpratade med en medresenär.

Fyren längst ut i söder var under renovering, men den här vagnen hade inte blivit hjälpt av någon renovering om nu ingen vagnsentusiast tar sig an den. Den måste varit i sitt bästa skick i början av förra seklet. 

En havsörn dök plötsligt upp och skrämde alla gässen. Det blev tomt.

Tillbaka på Själland blev det besök på några gamla herresäten. De ligger tätt.

Suckarnas gång? Vet ej, men Fredrikarnas gång kanske det skulle kunna vara på Fredriksborgs slott i Hilleröd.

Gustav Vasa satt ju i Danmark en tid har jag hört, som gisslan. Bakom galler eller? Får följa upp det! Jo han satt på Kalö slott på Jylland. Var det lika soligt då och där som här och nu?

/MA 

Tog en fika!

Inget konstigt med det. Jo lite. En skylt vid entrén till fikets uteplats på baksidan talade om att kameror spelade in både bild och ljud. Den skylten sågs bara om man kom via ett penningstint grannföretags baksida. Hajade till när jag läste skylten. Insåg att här gällde det att hålla tätt i flera avseenden. Tog bara en kopp kaffe och undrade om bevakningen tog upp dofter/gaser också. Kanske hade det blivit outhärdligt för granskaren av det inspelade bevakningsmaterialet; doft av kaffe hela dagen, timme ut och timme in. Då det dessutom är ett fik frekventerat av många damer är parfymdoften påtaglig. Så doftupptagning hade varit en överloppsgärning. Den hade inte avslöjat något unikt.

Det satt en grupp paranta damer som fikade och konfererade nära det ljudupptagande företaget. Undrar om de sa något ofördelaktigt? Det kan ju få oanade konsekvenser. Granskaren kanske är ungdomsledare i någon förening vars A-lag någon av damernas ätteläggar försöker kvala in i och ett förfluget ord… Eller tips till en bra aktieplacering som visar sig vara rena katastrofen i en förlängning…

Triggar sådant här paranoida? Knuffar dem över kanten ned i en psykotisk avgrund? Orsakar ett bevakningssamhälle en ökad frekvens på psykmottagningarna med en hög sjukfrånvaro som följd? 

Lite integritetskränkande är det nog och lite avskräckande för de som planerar en riffifikupp, om de är läskunniga förstås. Själv tänker jag vara försiktig med porslinsskramlet för att inte väcka den väktare som sover och ljudet från kamerans slutare låter nästan som att osäkra ett handeldvapen eller för den delen ljudet från en mantelrörelse om det är en spegelreflexkamera.

/MA

I Mörbylånga är det alltid söndag

Det har varit måndag, men det var nog femtio år sedan, kanske 30 år sedan om man skall vara lite mindre raljant och ta i beaktande att sockerbruket lade ner sin verksamhet då. Men så blev det söndag och då gick solen aldrig ner. Så känns det när man kommer dit. Ett obegripligt lugn. Varje gång jag kommer dit upplever jag det.

En vacker esplanad med brunnar. Gatorna är breda och kanske var det en tanke bakom det, för träbebyggelsen dominerar. 

En hamn med ett spannmålssilo som landmärke. Långt innan bron fanns upprätthölls ångbåtstrafik till Kalmar.

Centralt ligger en bevarad stationsbyggnad från järnvägsepoken.

Det är glest mellan individerna och på så sätt covid-19-säkert. Folk syns nästan bara i anslutning till ICA-butiken, (som också är ombud för systembolaget).

Sockerbruket är nedlagt sedan 90-talet. Gatunamn som Melassvägen, Råsockervägen och Bruksgatan minner om sockerbrukets era. Numera finns bara den präktiga kontorsbyggnaden kvar och byggnaden för säsongsarbetarna är nu omgjord till en bostadsrättsförening med tillhörande simbassäng. Den byggnaden har varit någon sorts vandrarhem ett tag. Under fågelskådarturer till Öland har några nätter tillbringats i logementen. 

Länge var den enda bensinmacken på södra Öland placerad i Mörbylånga, åtminstone upptäckte jag inte någon sydligare förr om åren, så det gällde att planera, särskilt under exkursioner med en 12-mannabuss till Ottenby och Ås. 

Den gamla elbutiken med verkstad centralt utefter Köpmangatan är numera ett Bed and Breakfast logi.

Och för en entreprenör finns möjligheter att spänna bågen.

Då är nog inte söndagsfriden allenarådande längre, men det kommer nog inte att synas.

/MA

Väl preparerade

påbörjade vi resan till vårt grannland i sydväst eller ”Första nedslaget i Danmark 2021”, som man också kan uttrycka det. Två vaccinationer, intyg från vårdcentralen på vaccineringarna, intyg om hemvist i Halland från skattemyndigheten och pass (vilket man inte skall behöva mellan de nordiska länderna). Samt, om utifall det inte skulle räcka, möjligheter att ladda ner ett covidpass i mobilen. 

Och planen? Ingen!

Jo, om man räknar in att dit näsan pekar, dit åker vi, utom första natten strax utanför Roskilde. Polisen bemödade sig inte att läsa våra papper vid gränskontrollen. De vinkade förbi oss. S-märket på registreringsskylten hjälpte väl till. Det är just nu inga restriktioner för resande mellan Sverige och Danmark. 

Och Roskildefjorden är hyfsat varm att bada i. Vem kan motstå ett dopp i solgasset i en västerslänt? 

Boendet strax söder om Roskilde var något av en oas. Jag måste säga att en del värdar har en sällsynt förmåga att skapa rofyllda gröna rum mitt i en annars vardagsstökig miljö. Kanske är det typiskt danskt och typiskt för lite äldre fastigheter där trädgården inte är så stram som de från 60-talet och framåt, eller skall man säga serieproducerad som från 60-talet och framåt.

För att besöka domkyrkan i Roskilde krävdes coronapass eller motsvarande enligt politiet, men vi hade ju dokument med oss så det var enkelt och det var pensionärsrabatt på inträdet.  Tror att det säkert är tionde gången vi går in där. Har något särskild minne av Lübecks motsvarighet, så jag letade efter den nedfallna kyrkklockan, men insåg snabbt att det var fel kyrka. Roskildes kyrka är mera en stor sarkofag för de kungliga, i stil med Riddaholmskyrkan i Stockholm. 
Arbetena med drottning Margarethes sarkofag är i full gång och en modell av den visades. Jag tyckte nog att det är lite makabert. 

Efter väl intagen frukost i oasen styrde vi på småvägar mot västnordväst. Byarna ligger tätt och landskapet är format av inlandsisen. Tissø en grund insjö med nästan cirkulär form är rester av en dödisgrop. Finns ju sådana lite varstans men inte i den här storleken. 

I Slagelse dag 3 blev det en stunds stopp och inköp av lätt förtäring.

Området runt Köpenhamn undvek vi och en natt logerade vi i lilla staden Haslev. Överraskande trevligt och luftigt att inta medhavd mat i trädgården.

Från Sjaelland och tillbaka via Vordingborg, Falster, Majbölle på Lolland och Bogö gick färden på små vägar. Avstånden är relativt korta och logi finns det i nästintill varje by.

Bilfärjan över Grönsund till Bogö är byggd i trä, så även livbåtarna.

/MA 

Ålleberg 80 år, down the memory lane

Tja, själva berget är nog sådär 400 - 600 miljoner år gammalt, från kambrosilurtiden, men segelflygcentrat är 80 år i år. Ett utbildningscentrum för segelflyget i Sverige sedan 1941; grundkurser, instruktörskurser och vidareutbildningar med reparationsverkstad. Segelflygsporten har haft en nedgång under senare tid, men det finns många medelålders och äldre med utgångna certifikat, så numera är segelflygveteranerna en väl synlig del av aktiviteterna med ett museum och återkommande flygningar med gamla plan. Gamla segelkärror återställs till flygbart skick och bygglokalerna är fyllda av flygplanskroppar med vingar och tillbehör.

Trä var det självklara stommaterialet i begynnelsen. Trä är lätt och har en hög hållfasthet relativt sin densitet. Även yttäckning gjordes med trä, företrädesvis plywood och/eller fanér. Skört, med krav på mycket underhåll, så mycket arbete fick göras under vinterhalvåret för att hålla maskinerna igång.

Så flitens lampa lyser dag och natt i bygglokalen och även nyare maskinerna kräver tillsyn och då och då reparationer. 

Detta är spryglar till vingarna på en K8, fint träarbete för att hålla vingprofilen. Utefter hela vingen satt/sitter dessa med jämna avstånd för att forma vingprofilen för att få önskade aerodynamiska egenskaper. Avgörande att det blev rätt så att flygegenskaperna blev de avsedda.

Successivt utvecklades tekniken och flygplanskropparna gjordes som dukklädda stålrörskonstruktioner medan vingarna var dukklädda träkonstruktioner. Det fanns plåtkonstruktioner också, som den tjeckiska Blanik.  Den typen användes av amerikanarna som skolning och träningsflygplan fram till 2000-talet. På åttiotalet över New Mexico hade jag tillfälle att lyssna till de karakteristiska "plåtbångarna" som uppstod när fria plåtfält bucklade vid belastning. Lite annorlunda än det vindbrus man hörde vanligtvis.  

Numera är de nytillverkade planen mestadels av plastmaterial, glasfiberarmerat, kolfiberarmerat eller armerat med para-aramidfibrer.

K8b, den röda med beteckningen SE-SZT var den första ensitsaren jag flög 1967. En fantastisk upplevelse som nybliven certifikatsinnehavare och tonåring. Den var mycket känslig på höjdrodret jämfört med skolflygplanen Bergfalke II/55 och Bergfalke III. Det märktes i första starten med flygbogsering.  Jag for som en mätarlarv 5 meter över fältet i 80 km/timme innan jag insåg att det var mindre roderkrafter och och mindre utslag i spaken till den här maskinen.

På bilden syns ett rejält tilltaget höjdroder på stabilisatorn, (den vita ytan). Trimrodret är det lilla som syns i kanten. På den tiden vägde jag mindre än nu. Även med fallskärm blev det låg vikt men jag hamnade inom begränsningarna. Första EK-flygningen med Bergfalke fick jag ha en sandsäck i baksits så att tyngdpunkten skulle bli rätt. Att trimma ut efter bogseringen ingick i proceduren så att spaktrycket blev neutralt, men under flygbogseringen skulle det trimmas framtungt, så det blev ett ständigt "dragande" i spaken tills man kopplat ur och trimmat. Planet K8b är litet med 15 m i spännvidd och med ett numera mediokert glidtal 1:25, men stiger som en kork i termiken på grund av den låga vikten. Varje litet "kytt" i luften känns, så att fånga termiken gjordes mera med ändalykten än med variometern. Det var lätt att dras med in i cumulusmolnen för stiget ökade ofta i molnbasen från 3-4 m/s till uppåt 8- 10 m/s i slöjorna och utan instrumentflygningstillstånd var det bara att dra i luftbromsen och försöka dyka.

Sidroderlåset som sitter på fenan är nödvändigt på backen då kastvindar annars slår rodret fram och tillbaka och då slits det  i onödan. 

I förgrunden syns ett modernare skolflygplan med dubbelkommando. Bland det modernaste som används numera. 18 m spännvidd och ett glidtal på mer än 1:40. Den blå maskinen i bakgrunden är en Bergfalke II/55. 16 m i spännvidd och ett glidtal på 1:28, inte så dåligt egentligen. Det är ett vanligt robust skolflygplan som användes i Sverige under decennier. 

Den här dagen var det lågt i tak, ca 500 m, och regnet hängde i luften. Certifikatet har gått ut sedan länge så jag brydde mig inte om någon start i dubbelkommando.

Men...det fanns en segelflygsimulator... med en välbekant cockpit från en Ls1:a. Där satte jag mig någon timme.

Och tagen satt i! Lite stora roderutslag i början, men sedan satt det. Termikflygningen kan finslipas och simulatorflygning är en variant på träning.

Några gamla uvar som var med för 50 - 35 år sedan finns kvar med giltiga certifikat och de hängde runt flygledarplatsen. De gick att känna igen även om tidens tand gjort sitt, men glimten i ögat gick inte att ta miste på.

/MA