Avhängt!

Associerar med det militära kommandot "avsittning" när manskapet skall lämna fordonen. En kommandorest från kavalleriet sannolikt. En utställning är en sorts resa dock inte till häst utan i det här fallet med bild. Vi hade inget direkt tema utom det fysiska formatet och färg kontra svartvitt i huvudsak.

Plockade alltså ner mina alster idag efter nästan en månads utställningstid! Något kortare "effektiv" tid om man räknar tillgänglighet. Det var ju helgdagar under perioden. Kollegan tog ner efter en vecka. Lång transport hem med stora format gjorde det nödvändigt att korta ner utställningstiden för hans del.

Spännande är det att visa sina bilder. Betraktarnas reaktioner inte minst. Inte alltid som det går att utröna och det bästa är väl att var och en får göra sin "resa". Utställningar är väl just det: en upplevelse. Positiv, negativ eller indifferent, men förhoppningsvis inte likgiltigt. 

Bildurvalet är en process, som om den får för mycket tid, blir vankelmodigt. Man måste bestämma sig och så hålla den linjen. Har man ett medvetet budskap eller är det betraktaren som skall tolka bilden? Personligen tycker jag att det är betraktaren som avgör även om urvalet är gjort av fotografen och i sådana här mindre sammanhang är det svårt att få till en curator. Även om det nog behövs. Distans till egna bilder är svårt för att inte säga snudd på omöjligt.

Hur som helst: Nu är det bara att börja på nästa!  

/MA

Liljor i vassen eller liljor så in i vassen?

Den präktigaste liljekvasten vi har är den som står i vassen.  Hur den nu kom dit?

Den stora samlingen liljor, är liljor så in i vassen. De ger ett mäktigt intryck. Övermäktigt många.

Knippfryle, antar jag, riggad på terrassen inte i vassen.

En bra början på plommon. 

Och musselsquashplantorna tar sig bra. Snart dags för omskolning till friland. 

/MA

Trankoll

Nu menar jag inte kvalitetskontroll av tran från fiskleverolja eller dylikt utan observation av tranor, fåglar. Ett återkommande ”vårevent”. Denna gång en påskupplevelse.

Kan dra mig till minnes flera anekdoter om ”samarbetet” mellan traktens bönder och tillresta transkådare. Parkeringsplatser var det inte så gott om och grusvägarna proppades snabbt igen av trafiken på de intensivaste tranhelgerna. Det hände att åkrar intill vägarna uppläts av någon bonde som också tog en avgift för parkeringen. Oftast var det enkelt att med bilen ta sig ut i ”plöjsla”, men betydligt värre att ta sig därifrån. Mot en bärgningsavgift kunde man få hjälp av åkerägarens traktor med förare att bli lossdragen.  Numera är det välordnat med Naturum och torra grusade P-platser.

I Bjurums gamla skola, fattighus mm är det kafeteria och i souterrängvåningen, som en gång varit förråd och kök finns ett skolmuseum. Standarden på skolbänkar och övrig utrustning är påver. Det är trots allt inte så länge sedan den var i bruk. En folkskolelärare från Skara tjänstgjorde där och barnen, de som överlevt till skolåldern, fick i alla fall möjlighet att lära sig läsa och räkna lite. Annars var det väl arbete i lantbruket som gällde. Är det 100 år sedan? Mycket mer är det inte! Kommer vi att bombas tillbaka till den tiden? Med en annan statsreligion än den vi hade då? 

Vad som förvånade mig var att man i syslöjden tydligen också hade någon form av bespisning. Nej, det är nog rester från köksregionerna som bara hamnat där. 

Påsken firades på olika sätt i år. Det kan man lugnt konstatera. Det religiösa verkar ha tagit överhanden i en annars sekulär stat, men påsken är ju en religiös högtid…

/MA

Morsning korsning!

När alla gator är enkelriktade, så när som på var fjärde, femte, krävs en speciell uppmärksamhet. Varannan åt ena hållet och varannan åt andra. Att lära sig att titta mot den enkelriktade skylten, för därifrån kommer trafiken, och inte så mycket åt andra hållet (såvida de inte kört mot enkelriktat) ökar koncentrationen för att bryta vanan att börja med vänster. Att titta åt vänster, för bilar i högerfil är ju närmast, är rutin och att någon gata kan vara enkelriktad är mera undantag än regel, i alla fall i vårt trafiksystem.

Många skyltar blir det. (Klicka på länken)

Å andra sidan sparar man en filbredd på gatubredden och gatan kan göras smalare. 

En stadsplanerares dröm eller är det bara en anpassning till den gamla bebyggelsens gatunät?

Gränder säger man i gamla städer och vad gör man på bottenvåningen, i halvdunklet? Entréer och förråd kanske och så blir det svalt. För solen når ofta inte dit ner, i varje fall blir det inte solbelyst så länge. Gränder? I anglofieringens tidevarv kanske det skall heta "man made canyons"?

Nu skulle man kunna tro att detta är gatufoto och på ett sätt är det nog det.

/MA

En kris börjar ebba ut medan en annan börjar

Den ena krisen avlöser den andra. Det verkar inte vara någon ände på skeenden som förändrar synsätt och samhällsriktning. Dynamiken i det mänskliga samhället är ständigt igång.

Tråkigt bara att inte vett och sans någon gång får dominera helt.

Gick förbi en husfasad häromsistens. Här måste plattsättare och husägare ha haft både fantasi och en rolig stund. Man pratar ju ofta om snickarglädje, men här får man nog anta att det funnits en plattglädje, inte bara platt glädje. 

/MA