Fotoexkursion (del 10) till Stensjö by

Ordningen är nästan återställd. Det vill säga detta inlägg är från en exkursion till Öland. Ja nästan till Öland, för att vara ärlig. (Det är ju viktigt att vara ärlig i fotografi. Man kan bli av med priset annars. En bild är inte alltid en bild). Den är till Stensjö by i Döderhults socken, Oskarshamns kommun. Ganska nära Öland alltså. Försommar. Pastoral. Bedövande. Vackert.

En småländsk by sedan 1300-talet och kanske före det. Det århundradet då digerdöden härjade som värst. På 1300-talet alltså. Gården var en gång ägd av Heliga Birgittas bror och faktiskt av Vasaätten. Om Birgittas brorsa hade några religiösa hallucinationer förtäljer dock inte historien. Det var nog hunger som var den drivande faktorn att bruka jorden och ha djur i ett stenrikt och hällrikt landskap snarare än religiositet och ägande.

Virån rinner förbi med vatten och fiske. En praktisk plats att leva och bo på och vargskräcken var kanske hanterbar.

Den existensiella ångesten måste ändå ha varit stor. Större än dagens flygskam som lurar i hangarerna och klimatångesten som basuneras ut via media. Och nu senast den stora andelen åldringar som bara kostar. 90 miljarder saknas säger finansministern. (Jag tror det är något annat som egentligen saknas).

Men av det gamla blir det romantik. Borta är den tidens vedermödor. Nu finns bara fysiska rester kvar. 

Nu är det som sagt en idyll och de olika skiftena verkar inte ha präglat nuvarande utformning. Det är mest 1800-talets syn på hur en bebyggelse på landet skall se ut som präglat byn. Fägator med hus och lador ligger i en tät klunga och bildar ett gaturum av småskalighet och närhet. Utägorna ligger på promenadavstånd och det syns att floran är påverkad av en lång tids odlande och brukande.

Men en ny småländska har inte tid att fundera hur det varit. Hon har fullt upp med nuet.

/MA

Fotoexkursion (del 9)

Nytt nedslag på Sjælland

Som jag tidigare beskrivit är Sjælland en sorts ventil i vardagen. Några gånger per år gör vi en tripp över sundet och ut på ön. Avstånden är korta och havet finns alltid där. Känslan av att befinna sig utomlands men ändå inte, på semester, men ändå inte. Jo kanske ändå, numera. När det nu blev dags för att fira silverbröllop och lotten fick avgöra vår silverbröllopsresa blev det förstås Sjælland. Fyra av 6 alternativ bland lotterna i hatten var just grannlandet sydväst. Utan något bestämt mål på ön startade färden med endast en kaffetermos och rester av en rulltårta och så bilen förstås.

Kustvägen från Helsingør genom Hornbæk, Gilleje, Vejby Strand, Fredriksværk och Hundested följdes i sakta mak med några stopp här och där.  Dock inte med järnväg vilket hade varit möjligt men då med en liten annorlunda sträckning. I Vejby Strand hamnade vi sist i en bilkö. Trafikolycka? Framför bilen som står längst fram kommer en andmamma, högt buret huvud, med 6 ungar på rad i sakta mak vaggande över vägen. Mötande bilar stannar också. Men sista ungen kommer inte upp på trottoaren. Trottoarkanten är för hög. Bildörren på bilen längst fram far upp och föraren kliver ur och hjälper den sista ungen att komma upp på trottoaren. Sedan rullar köerna på. Vid Hundested går färjan över Isefjorden (som nog är en vik ;-) ) över till Rørvig och Nykøbing Sjælland men här hittade vi logi så någon färja blev det inte den här gången. Det fanns två val: Hyra en stuga i hamnen med plats för fyra, eller ta in på hamn- och tillika stadshotellet. Visserligen hade en stuga mera anslutit till hur det var för 25 år sedan men rabatterna(!!) på hotellet gjorde valet enkelt även om det inte gick att kombinera med pensionistrabatt.

Varje hotell är byggd i sin epok. Det framgår oftast i matsalen och hotellen på småorterna har inte samma iver att bygga om. Och kanske heller inte den ekonomin som krävs. I gengäld blir det en upplevelse av tidens gång. Man kan känna igen sig.

Fisket med allt som tillhör är dominerande i Hundesteds hamn. Visserligen har en del konsthantverkare flyttat in och förändrat bilden något. Möbelsnickare och glasblåsare är väl de som sticker ut lite mer utöver sandskulpturutställningen bakom höga plank och som nog passar till att liva upp en barnfamilj på en regnig campingsemester. 

Att reda ut näten går någorlunda enkelt med maskinhjälp.

Varje firma har sin färg på fisklådorna.

De här fiskarna körde med hink och inte lådor och när jag närmade mig dem med kameran i högsta hugg så blev det lite nervöst i gänget. Men när jag talade om att jag kom från Sverige blev det lugnt. Hornfisk (näbbgädda) och havsöring samt makrill stod för spänningen.

En havsöring hade fångats men jag väntade inte kvar till nästa fångst. 

/MA

Gökotta mellan lakanen

En lätt provokativ rubrik, men bli inte besviken. Det blir inte mer än så!

Vaknar 0315 varje morgon numera, eller snarare under en kort period, fram till midsommar skulle jag tro. En rödstjärtshanne drar igång dagens litania och slutar inte helt förrän framåt 22 ungefär. I toppen på rönnen ropar han ut sitt budskap. Och jag ids inte att gå upp och stänga sovrumsfönstret. Märker inte av att han blir hes, vilket jag skulle ha blivit. Somnar om rätt fort när han sätter sig 15 meter bort. Efter en timme kommer han tillbaka, fem meter från fönstret och drar sin visa igen. Däremellan är det hämplingar, någon törnsångare och sädesärla med flera som var en genomför sin konsert. Imorse runt 0515 blev varse att jag hörde en kustpipare locka. Lockropet avtog allteftersom den fortsatte norrut utefter kusten. Jag blev förstås klarvaken och steg upp.  Vad kan man mera höra i klarvaket tillstånd? Göken förstås, bland måsskrik och ärtsångare. Men det är inte bara fåglar som flyttar. Flyttfjärilarna drar in över kusten. Tistelfjärilar dyker upp överallt. 

Gråsparvarna matas en gång om dagen och fiskmåsparet håller utkik. Så länge någon står i fönstret och tittar vågar de sig inte fram då ”äger” sparvarna. 

Gränslar stålstoet av märket Skepshult med djupt insteg och trampar ut. Ner mot havet.

Storskarvarnas koloni på kobben verkar inte ha lyckats lika bra i år som förra året.

Lägger in morgonens obsar i Artportalen, några näktergalar och några gräshoppsångare. 

/MA

Tidsmarkör

Mjellby konstmuseum i Halmstad har en pågående utställning med Birgit Ståhl-Nybergs målningar, (förutom Hallands vårsalong). Vi, jag och frugan, besökte den i söndags.

Hennes bilder, målningar, gav en påtaglig känsla av samhällsklimatet och politiska strömningar under sent 60-tal och tidigt 70-tal. En känsla som bara de som var med då kan känna igen. Lite nostalgi finns ju i känslan förstås. Vi var unga då, i slutet av 60-talet och början på 70-talet. Målningsstilen påminner lite om stilen i propagandaaffischerna till Sovjets femårsplaner. Vi kunde känna den tidens stämning som präglades av ett socialistiskt Sverige. Ett samhälle med outtalad konsensus. ”Bara så här långt från Sovjet”, som en amerikansk taxichaufför påpekade vid ett besök "over there" och höll upp tummen och pekfingret. 

Helt annorlunda än de stämningar som präglar dagens Sverige. Åtminstone är det den bilden som ges och man får: Ett samhälle i dissonans. Eller är det ett exempel på social, religiös och ekonomisk diversitet utan intresse av konformitet. Ett individuellt tillstånd utan kollektiv sammanhållning annat än gruppvis? Märkligt hur en del konstnärer förmår att spegla sin tid medvetet och omedvetet. I det här fallet var det medvetet. Vad blir denna tids bildmarkörer?

Den strida floden av digitala bilder? Populismen som utmanar ett häpet och yrvaket etablissemang? Är den här tiden så konform så att den kan skildras på ett övergripande sätt? Har kalejdoskopet bara blivit än mer synligt och fått några facetter till i åsiktskakafonin? 

På landet några hundra meter från havet märker man inte av allt det som sägs i media. Så det kan ju vara en ren villfarelse. Men salladen har spirat i odlingslådorna. Därom behöver man inte tvivla. En tidsmarkör så gott som någon.

/MA

Mot nattlogi nordöst om Lyon med Opel Astran

Le Pays (som om jag kan franska)

Norr om Nîmes vid Fournès svänger vi av från motorvägen. Det blir en liten avstickare norrut på D6086 strax intill Pont du Gard. Ett mästerverk av romarna. Nästan 20 år sedan vi var där sist och ännu längre sedan romarna var där, men återseendet lockade inte. Den här gången letade vi efter ett bra lunchställe.

Vi stannade i Valligueres för att se om där fanns något. Bageriet var stängt på måndagar. Ett café/restaurang fanns med en ensam orakad kund balanserande på en hög barstol i dunklet. Sömnigt, förutom stojande skolelever som hämtades vid 12 av glada föräldrar. 

Det finns politiska strömningar i riktning mot Frexit. Den franska varianten av Brexit. Kanske ingen tillfällighet att affischen sitter anslagen ute i landsbygden i en by som tycks känna av urbaniseringen och indirekt globaliseringen.  

Vi körde vidare.

Ett nytt stopp utefter vägen vid något som såg ut som en sommarpaviljong men med matannonsställ på parkeringen. Mathaket visade sig vara mycket välbesökt. En stressad servitris kunde inte redogöra priset på lunchen förrän jag sa: l’argent? 9€ för dagens buffé. Hyfsat pris men stökigt.

Det blev lunch i centrum av Bagnols-sur-Cèze på L’atomic istället. Dagens för 10€. Den skarpa vårsolen och outslagna plataner drev oss att äta inomhus.

Vägen tillbaka på motorvägen gavs oss en speciell vacker vy: Den gamla bron vid Point-Saint Esperit. Insåg att en actionkamera monterad på huvudet eller i pannan hade varit bra att ha.

Rundade Lyon på östsidan denna gång istället för att köra rakt igenom. Siktade på Strasbourg  med vetskapen om att uppåt Dole kunde räcka.

Nattlogi blev bokat i Saint-Jean-de Losne strax väster om Dole. Incheckning i sista sekund. Värdinnan Beatrice kom springande längs huvudgatan när vi inte hittade.

Blev varse logistikens förändringar och effekten av alla dessa 12-m-trailers på motorvägarna. I Saint-Jean-de Losne fanns ett museum för sjömän och sjömansliv. Mitt på torra land! Staden har varit ett nav i kanaltrafiken med pråmtrafik till Lyon och Rhone, till Dijon och vidare ut i landet.  Nu är pråmarna bara fritidsboende. Hela trakten har fått ställa om. 

De forna kajerna har byggts om till terrasser och serveringar ner mot floden La Saône. I kvällsmörkret syns bara upplysta fönster i pråmarna.

/MA