....och morgonen randas...

Läste krönikan i det senaste numret av Ny Teknik hur den digitala övervakningen kan komma att styra människors sociala status och därmed möjligheter i samhället. Med hjälp av artificiell intelligens kan man lätt, (och det gör man redan i vissa länder), kontrollera varje individ och sammanställa informationen för att betygsätta individen. Betalar man sina räkningar i tid, vad gör man på fritiden, vad köper man för varor, vilka "umgås" man med på sociala medier.....?

Vem sover man med och var? Sov med frugan här och bilden är tagen i Skövde :-)

Ja, det är ju redan här men kanske inte så precist ännu. 

Kom omedelbart att tänka på en film om det här med att rankas socialt via kameraövervakning och andra digitala informationskällor: "Nosedive" i serien Black Mirror. Se den om ni har möjlighet! Den är både roande och alarmerande, men mest roande. Finns på Netflix. Tycker man att dystopier är olustiga så skall titta på något annat.

/MA    

Det här med pengar........

har ju nobelpristagaren i ekonomi visat att det inte handlar om...om pengar alltså... Det är beteende och psykologi det egentligen handlar om.  Har misstänkt det, när pengarna försvunnit efter ett köpcenterbesök eller i samband med (h)jul. Marknadsförare och säljare har brottats med den här problematiken länge, men uppenbarligen inte sagt något eller förstått sig på det, hög provision till trots. För om de yppat den hemligheten, då hade försäljningen gått ned, och köparna hade känt sig manipulerade. En sorts egyptiskt prästerskap alltså: de som mätte ut åkrarna på nytt efter att Nilen svämmat över, men inte talade om hur de gjorde egentligen, (egyptisk triangel är väl inte obekant numera).  Nu är det satt på pränt med beräkningsbara formler. Antar att det ingår en del sannolikhetsbedömningar i det också.

Träffade på många områden lite varstans på Iberiska halvön med färdig infrastruktur och några halvfärdiga byggnader som inte arbetats vidare på sedan 2008. Tidens tand och vandalisering urholkar en framtida användning, men den ökande strömmen av sol- och värmesuktande nordeuropéer har blivit en positiv hävstång. Klimatet är stabilt och lär inte påverkas av ekonomiska hänsynstaganden.

Förresten: God Jul och Gott Nytt!

Snart är det mellandagsrea!

/MA

Framsteg

Påträffade något som visar att utvecklingen går framåt. Klott...., förlåt. Graffitikonstnärerna har insett att det handlar om att göra en bild. Vad kan det vara för kameramärke? Ingen Nikon DSLR såvitt jag kan se. Kan det vara något F-ord?

/MA

PS Det här inlägget är gjort med en mobiltelefon helt och hållet. Fantastiskt vad man göra, faktiskt! DS

Botten upp!

Är sedan tonåren fågelskådare. En aktivitet som man kan idka varhelst man befinner sig. Dock! Att gå iklädd endast handkikare på Falsterbo nudistbad är däremot mindre lämpligt. I det fallet får man dölja kikaren med ett fikonlöv. Nu är fikonlöv sällsynta i Falsterbo men däremot är de inte helt ovanliga i El Hondo. El Hondo (”djup botten”) som blev El Fondo, (”grund botten”) är ett våtmarksområde med omgivande dadelpalmodlingar och grönsaksodlingar strax söder om Elche/Elx i Spanien. Området dikades ut på artonhundratalet i jakten på odlingsbar mark, men konstbevattning i semi-arida klimat gör jorden saltmättad. Så färskvatten leddes in i området igen och ett våtmarks-område återbildades.  Det finns likheter med Hornborgasjön och andra sjösänkningsprojekt.

I november är högtrycken långvariga och det mesta är torrt. Kanalerna är milslånga. Övergångarna är få. 

Under de första försöken att hitta dit cirklade jag runt området flera gånger med hyrbil. Bra skyltning är en dygd, särskilt för de som inte är bekanta med trakten. En ”A birdwatching guide to Eastern  Spain” angav El Hondo, men naturskyddsområdet kallas nu El Fondo, (se ovan). Är man inte riktigt med på spanskan blir det förvillande. Området har både grävda bassänger och delvis naturliga. Vattennivån regleras kontinuerligt. Vid något tillfälle vred någon på fel ventil och in kom saltvatten i en av bassängerna……, men fågellivet verkar inte ha tagit stor skada. De övriga organismerna drabbades väl mer. Ett besökscenter med information samt informationstavlor med inlagda rutter och gömslen finns vid centret. Gul är en slinga på kanske 500 m, Grön är en slinga på ca 5 km. Blå kräver cykel, den är 16 km enkel väg.

Sedan finns en röd rutt, den för de "odödliga". Den ligger på privat mark och man måste anmäla sig i förväg till områdesvakterna. Ingången är spärrad med bom och en automatisk grind och en bra karta är bra att ha för att hitta dit. Man måste passa tider och låta sig vara inlåst på området från 0830 till 1130, bara på lördagar. Max 40 personer släpps in åt gången.

Det känns lite exklusivt att vandra längs den röda rutten och i november och december är det inte så väl frekventerat.

Vassen är över två meter så det krävs torn för att se något på vattenytorna.

Här dök det upp en blåhake någon sekund. En med roströd strupfläck, alltså en nordisk blåhake.  

Att se och höra "hemlandets" fågelarter i en helt annan miljö är lite omtumlande. Det tar några sekunder innan man inser att man ser en bekant bland två meter hög vass!

I slutet av november! 

Platt landskap med vassa bergsformationer i fonden. 

Grön rutt är spångad i några delar.

Har man tur dyker plötsligt den sällsynta marmoranden upp. Den borde ha flyttat till Nordafrika i november men några dröjde sig kvar.

Om jag hade något fikonlöv för kikaren? Nej, det behövdes inte. Området är inget för badande nudister, mera då för vadande ekoturister.

/MA

Falkenberg - Torrevieja i en bättre begagnad Opel. Del 8 av 8. Bilbao-Torrevieja.

Bilbao och Guggenheim-muséet i dagsljus, och med rejäla solregnsskurar en gång i timmen! Tropiskt regnklimat eller bara atlantiskt regnklimat i kustnära trakter? Troligen det senare. Det var söndag. Vi fick lov att ha bilen parkerad i källaren fram till 4 på eftermiddagen och utcheckning från rummet först runt 12. Vi tog en hotellfrukost och en morgonpromenad i den gamla stadsdelen. 

Blomstermarknaden utefter floden hade precis öppnat, och i de gamla stadskvarteren var det lugnt, som förväntat.

Några fotgängare dök upp.
 

Det som inte var förväntat var Bilbao-områdets tunnelbana, (spårvagn och bergbana fanns också förstås). Riktigt häftiga stationer väl insmugna i stadsbebyggelsen, i alla fall i den gamla stadskärnan.

Till höger om trapporna syns en liten ingång till Metron.

Muséet öppnade 10 så vi checkade ut från rummet då och äntrade Guggenheim-muséet. Trappan ner mot huvudentrén verkade vara dimensionerad för sjumilasteg. Långt avstånd mellan planstegen. Man kom i otakt hur man än klev, men den var ju inte brant.  

Självklart hade de pensionärsrabatt på inträdet, 60 % på ordinarie pris, och smarta paraplyupphängare i entrén. Man hängde upp sin krycka, och låste fast den med en numrerad nyckel.  

Videokonstnären Bill Viola var det stora dragplåstret för tillfället (5/11-17), och ja, den konsten var speciell med lite religiös anknytning eller symbolik, tyckte jag. Stora digitala skärmar i storleks-ordningen 3-4 x 10-12 m². Ken Jacobs var en annan gästkonstnär som gjort en videoinstallation på en film av bröderna Lumière. (Ni minns väl att bröderna Lumèire var födda i Besançon? Se annars del 2!) En skapad variant av 3D-film med filmrutor från tidigt 1900-tal. Det krävdes färgade glasögon. Installationen var ”hailed by critics”, men blev ”not hailed by me”!  Ett avancerat fotomontage. Kanske fungerade inte 3D-glasögonen så bra på mig. Det blev två par glasögon ovanpå varandra. Det ena med progressiva glas och det andra med två olikfärgade glas. Ibland är det nog så att man skall läsa på om konstverket innan för att förstå hur knepigt och svårt det egentligen är att göra något unikt, kanske.

Det fanns förstås mycket mer. Lokalen, inte minst, inbjöd till att ta bilder ur olika vinklar.

Mest överväldigande var dock skulpturen eller skulpturerna ”The Matter of Time”. Nu skall man inte som fotonörd transponera det här till att ha något med slutartid att göra, i alla fall inte i första hand. Man skulle ju, som fotonörd, kunna tänka sig filmrullar som krullar sig och som man arrangerar på ett visst sätt, men det här var stålplåt säkert runt 25 mm tjock och tre – fyra meter hög i koncentriska, koniska delar.

Framåt eftermiddagen kände vi oss mätta. Så bilen trixades in i bilhissen med 200 mm:s marginaler här och där och överallt, och så vi kom upp ur underjorden.

Nu anträddes snabbaste vägen ner mot Torrevieja.  Vi såg vägskyltar som pekade mot Pamplona, Segovia, Zaragoza, Côrdoba och Toledo. I skymningen närmade vi oss Madrids förorter. Storstaden var inte lockande längre. Särskilt som beskrivningar angav att den förstördes mycket under inbördeskriget. En tankning i mörkret någonstans i inlandet med besök på ”servicios” blev en kort paus. Blåljus i natten på något ställe, och man passerade med varningsblinkers på för att uppmärksamma medtrafikanter att något oväntat fanns i vägkanten. Det började bli midnatt.  I sista rondellen till Torrevieja centrum stod några blåljusbilar och poliser vid en rondellavfart.  Med låg fart passerade vi genom och höll in mot vänsterfilen. På vänstersidan dök en mindre vit bil snabbt upp och körde om i rondellen! Marginalen var mindre än den i bilhissen, men det räckte. Har de spanska rondellerna blivit den nya tidens tjurfäktningsarena? Planformen är densamma!

878 km stannade trippmätaren på, och på morgonen den 6/11 gick vi ner till stranden. 25 ^oC i solen och runt 20 ^oC i vattnet.

Hemresan då? Det dröjer än tre veckor i skrivandets stund. Har åretruntdäck på för att klara reglerna i Tyskland, Danmark och Sverige, men den viktigaste regeln är att ta det lugnt.

Del 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7  finns här: Del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7

/MA