En resa i underjorden

Jules Verne hade troligen blivit överrumplad av att resa med Köpenhamns Metro. En del av hans äventyr överträffar fortfarande verkligheten men verkligheten har i några stycken kommit ikapp. Visserligen går Köpenhamns Metro inte till jordens medelpunkt men väl till mitten av Köpenhamn som nog är jordens medelpunkt för en del köpenhamnare.

Vyn från frontplatsen är en annorlunda tunnelbaneupplevelse.

En resa in i den okända framtiden....!

/MA

Hamburg på sommaren?

Sommarstaden Hamburg, finns den?

Efter några dagars besök så kunde jag inte annat än slås av den obändliga mänskliga anpassningen i en stadsmiljö där man utnyttjar de möjligheter som finns mitt i sommarvärmen. 

Strandkorgar mitt i stan intill parkeringar, en liten fontän och framför Der Spiegels kontorsbyggnad.

Husbåtar mitt i stadsmiljön, uppblåsbara kajaker som paddlas fram i stadskanalerna, lyckades dock inte få dem på bild...... 

Badliv och strandliv mellan skrotfraktande pråmar på Elbe och förstås lite "multi-kulti" 

Vy från hotellfönstret.

Med lite språkkunskaper är det lätt att välja väg.

Om inte annat så kan man låsa in prylarna i ett skåp!

/MA

Island 1971

Hittade bland dialådorna bilder från en Islandsresa 1971. Jag fick för mig digitalisera några av bilderna för att se om de höll för en sådan konvertering. Svårt med skärpan när de är monterade och visst har de sjangserat lite men de ger ändå lite återblickar.

Torslanda var flygplats då. Minns att det största intrycket vid landningen på Keflavik var de stora B52:orna, NATO:s atombombflyg på Nordkalotten,  som stod uppradade på plattan i Keflavik. Kalla kriget fanns påtagligt nära. Missade dock att ta en bild på armadan.  I tullen fick vi problem för fiskespöet var inte desinficerat men ett löfte om att endast fiska i havet lät oss slippa igenom utan kostbar desinficering.  

Tanken med resan var naturupplevelser och det fick vi. Efter några nätter på sjömansskolan i Reykjavik blev det hyrbil upp till Akureyri. På vägen upp passerade vi förbi Valfjördur. Mängder med blåval fanns i hamnbassängen. Processen med att ta till vara fångsten var i full gång. Lite skärrande att se dessa stora valkroppar bli uppsnittade av män med långa knivar på långa trähandtag. 

Huvudvägen var på den tiden inte asfalterad och tjälskotten fanns kvar i juli. De vi samåkte med var inte så vana vid rullgrus och tjälskott så det blev en tur i diket. Ingen blev dock skadad men att fara fram i diket i 80 km/tim vid sidan om vägen med staketstolpar som slog i plåten var lite oroande. Färden slutade med att vi flög över ett tvärdike och landade tvärt på andra sidan diket. Den fortsatta färden ca 200 km gick i modiga 40 km/tim. Framvagnen var svårt skadad så när vägen svängde skarpt vänster fick alla gå ur och lyfta framvagnen i rätt riktning.

Akureyri är en stad  på Islands norra sida, nummer två i storleksordning efter Reykavik. En fjord från Norra Ishavet gick lång in och längst in låg staden. 

Vi blev varnade för isbjörn som följde med de isberg som drev in i fjorden. Även i juli uppstod det isbjörnsincidenter enligt ortsbefolkningen så vi tog det säkra före det osäkra och tog in på ortens vandrarhem. En dags båtfärd norrut på Ishavet ligger Grimsey. En ö med fågelberg och en fiskarbefolkning som då uppgick till ca 15 personer. Varannan vecka gick det en kombinerad isbrytare och postbåt dit ut. Vi hade turen att råka vara där kvällen innan den avgick. Klockan 5 på morgonen kunde vi kliva ombord.

Ön är ca 1 km bred och 5 km lång ligger på polcirkeln. Så kryssningsturister från Reykjaviks hamn flög upp med mindre sportflygplan och gjorde en "touch and go" för att få ett bevis för polcirkelpassage. Landningsbanan var ett grässtråk ca 600 m långt och vi tältade strax intill. Maten hämtades ur havet. Bergtorsk fångades med kastspö och fileades direkt efter fångst. Det blev fisk morgon, middag och kväll. Prästen i byn var samtidigt specerihandlare och hos honom gick det att köpa bröd.  

Lite fågelbilder blev möjligheter till.

Lunnefåglar häckade i branterna ner mot havet liksom stormfågel 

och tretåig mås. Efter nästan en vecka på ön liftade vi med en pilot som skjutsade kryssningsturister över polcirkeln.

Efter landning i Akureyri blev det en vandring via Myvatn tvärs över ön ner till de södra delarna men de bilderna är inte digitaliserade ännu. Är inte säker på att de finns kvar...

/MA

Spanien spanska tåg har

Har alltid varit fascinerad av järnvägar och tåg. Jag försökte som 4-åring smita iväg till Linköping med rälsbussen från Åtvidaberg, men samhället var litet och jag var en liten men känd tågfantast, så stinsen ringde hem. Alla låtsades att allt var som vanligt medan jag satt i vagnen undrade varför rälsbussen inte avgick. Så dök barnflickan upp på perrongen och jag insåg till min besvikelse att nu blev det ingen resa på järnvägen. Det fanns en gångbro över järnvägen som man kunde stå på när ångloken passerade och för några sekunder kunde man gömma sig i den vita röken från ångloken. Järnvägen kunde man se som en ridå mot skogen från köksfönstret och de gångerna man reste med föräldrarna blev tåget en färd ut i världen, oftast till Linköping. Mormor och morfar kom med tåg från Skaraborg via båten  från Hjo till Hästholmen och vidare över den östgötska prärien, eller kanske över jordbrukslandskapet runt Klockrike som Martinson skulle beskrivit det.  Numera går det inte att transportera sig med tåg den vägen. De ekonomiska förutsättningarna har ändrats och vårt beteende anpassats efter andra måttstockar. 

Det är inte bara i Sverige som de här förändringarna pågått och pågår. Vid ett besök i Spanien i vintras fastnade jag för en nedlagd station mitt i bland apelsinlundarna. Tåget går dock fortfarande.

Åk tåg!/MA

Den smala vägen.........

När man färdas i den södra delen av Sverige kan man inte undgå att se spår av banvallar här och där. Oftast kan man i landskapet se en linje eller en buskallé som letar sig genom landskapet och som rätt som det är upplöses i ingenting. Före detta järnvägsknutar med lokstall och en stationsbyggnad eller en träbyggnad med lastkaj där godset lossades och lastades kan kännas igen om man tittar noga. Rester av en kortlivad småskalig infrastruktur som band ihop landsändar och människor och som satte fart på ekonomi och höjde välståndet.  Smalspår, alltså spår med en spårvidd mindre än 1435 mm finns det inte så mycket kvar utom Roslagsbanan som är igång och så några museibanor förstås. Dagens biltrafikforskning försöker bygga automatiska system med bilkonvojer, biltåg, för att optimera och säkra transporter och säkerhet. Att återvinna det gamla småskaliga nätet av banvallar och bygga nya smalspår är kanske en utopi....

 men det finns moderna rälsbussar på smalspår.

Mellan Cartagena och ut till badorten Los Nietos vid Mar Menor går rälsbussar på smalspår. Inte så många resande dock sent dagen före nyårsafton.

Badorten är inte så befolkad så här års.

/MA