Retrokamera: Miniature Speed Graphic

Alla har vi sett dem. I gamla filmer, och på bilder av pressfotografer.

Utryckning 1953 från Svenska Dagbladets redaktion.

Speed Graphic.
Under 30-, 40- och 50-talen närmast standard på tidningsredaktionerna. Oftast satt det en stor blixt monterad på sidan. "Speed" betyder inte att de var snabba att använda, om nu någon trodde det. Långt ifrån. Nej, det var bara slutartiden det handlade om. Speed Graphic, till skillnad från t ex Crown Graphic, hade förutom objektiv med centralslutare även en ridåslutare. Den kunde ge 1/1000 s. Det är den som har gett prefixet Speed, och är för övrigt det enda som är snabbt på kameran...

Företaget startades redan 1887 av Folmer och Schwing i New York, och produkterna var till en början cyklar. Vid den tiden hade kameror blivit mer portabla, och kopplades därför ofta ihop med cykling, så ganska snart lade de till kameror till sortimentet. I deras katalog från 1896 fanns en "4 x 5 Cycle Graphic camera" med, och 1898 byggdes den första Graflex-kameran. Det var en spegelreflex med ridåslutare. Till en början en ganska komplicerad sådan, med varierbar öppning, men 1904 byttes den ut mot en enklare tyg-ridå, med flera öppningar med olika storlek, den sk Graflex-slutaren. Den visade sig nu mycket tillförlitlig, och kom att tillverkas i över 60 år.

Graflex-slutare

1905 köptes företaget av George Eastman och flyttade till Rochester. Det blev sedan en division under Eastman Kodak Company fram till 1926, då det åter blev ett fristående bolag. Så småningom bildades Folmer Graflex Corporation, och det blev känt som "Graflex Inc." 1945. 1966 blev det till slut Graflex Division av the Singer Corporation. Företaget upphörde 1973.

Den allra mest kända produkten blev "Speed Graphic", vars första version kom redan 1912. Den fick slutaren från Graflex-kameran. Speed'en var en pålitlig kamera, som under många år nästan var symbolen för en pressfotograf.  Speed Graphic fick också syskon utan ridåslutare, som t ex Crown Graphic.

Kameran på bilderna är en Miniature Speed Graphic från omkring 1946. Det vanligaste bild-formatet på Graphic-kamerorna var 4 x 5 tum. "Miniature" betyder i det här fallet 6 x 9 cm bildformat. Det här exemplaret är utrustat med rullfilms-bakstycke, för vanlig 120-film, istället för den vanliga hållaren för plåt, bladfilm eller filmpack.
"Miniature", förresten... Om man fäller in objektivet och stänger luckan, och inte räknar med bakstycke och alla olika sökare, så är enbart lådan 12 x 14 x 9 cm (b x h x d).

Mätsökaren har en kul finess. Upptill finns en liten lucka man kan svänga undan. Med tillbehöret "FocuSpot" monterat där kunde man istället belysa det man ville fokusera på. Där de båda ljusstrålarna sammanföll var avståndet rätt. Fiffigt i mörker! :-)

Slutaren, ja. Graflex-slutaren är speciell på så sätt att den inte som på t ex Leica består av en första och andra ridå som öppnar resp stänger med viss tidsfördröjning. Istället är det en enda sammanhängande, med flera (O, A, B, C & D) olika stora öppningar. För att få flera tider varierar man också fjäderspänningen. Man väljer utifrån en tabell den kombination av storlek och fjäderspänning som ger rätt tid. Två små fönster visar vald öppning resp spänning. Det här betyder också att när man drar fram rätt öppning måste man antingen stänga centralslutaren, eller på annat sätt skydda filmen, så man inte exponerar filmen oavsiktligt. Bäddat för misstag, m a o...

För en tid sedan testade jag med första rullen. Jag hade varit in till LP Foto på lunchen, och laddade med en rulle på tillbakavägen.

Första bilden blev väl sådär, skulle jag säga...

Sökaren sitter lite illa till, och det är lätt hänt att man tittar lite snett. Då har man inte mycket glädje av den manuella parallaxjusteringen.

Man kan också konstatera att objektivet, utan antireflexbehandling, föredrar något mindre kontrast i motiven.

Nästa gick bättre. :-)

Jag fortsatte promenaden mot tunnelbanan, men tog en liten omväg, och lyckades halshugga Orfeus.

Efter att jag började skriva det här inlägget har jag hunnit köra ett par rullar till, och även skrivit ett annat inlägg.

Retrokamera: Voigtländer Vitomatic II

Voigtländer är idag sannolikt det äldsta kameramärket. Observera att jag skrev "märket".

Företaget grundades i Wien 1756 av Johann Christoph Voigtländer, som en tillverkare av optik och finmekanik. 1840, bara ett år efter Daguerre, tillverkades det första analytiskt beräknade objektivet, Petzval's porträttobjektiv, vilket sedan användes i Voigtländers första kamera. 1849 flyttade företaget till Braunschweig, och fortsatte där till 1956, då det blev en del av Zeiss-Ikon. Voigtländer slutade vara en självständig del av Zeiss-Ikon 1970, och anläggningen i Braunschweig stängdes 1972. Efter några ägarbyten (bl a till Rollei), hamnade rätten till namnet så småningom hos Cosina. De har i någon mån tagit upp  traditionen. Oftast bara i produktnamnen, men ibland också i produkterna själva. De har på senare tid t ex gjort Bessa III, i mellanformat, som tagit upp linjerna från Bessa II.

Att Voigtländer satsade på kvalitet och gedigna byggen är tydligt t ex i Vitomatic II, som tillverkades 1958-60. Trots sin lilla storlek på ungefär 11.5 x 8 cm (BxH) väger den 800 g!

Vitomatic II har kopplad mätsökare med ljusram (utan parallaxjustering) och kopplad ljusmätare av selen-typ, dock utan visning i sökaren. Den efterföljande Vitomatic IIa hade visning även i sökaren, men eftersom den tillverkades 1962-63 är den för ny för att jag skall skriva om den. :-)

Det är svårt att inte falla för designen och finishen på undersidan. :-)

För att stoppa i film måste man först vika ut den lilla flärpen,

vrida den,

och öppna den lilla luckan.

Därefter kan man öppna bakstycket. :-)
Det är förresten inte av plåt, utan gjutet...

En ovanlig detalj är att det är filmen som spänner slutaren. :-)
Det sker via tandhjulet.

En annan att räkneverket sitter på undersidan.
Det räknar baklänges, för övrigt...

Ovanligheterna slutar inte vid filmladdning och frammatning. För att ställa exponeringen vrider man mittenringen på objektivet ("Universal setting ring", man kan nästan kalla den för bländarringen, men bara nästan) tills ringen i mätaren hamnar över nålen. Sedan kommer det fina. När man sedan väljer slutartid ändras samtidigt bländaren för att fortfarande ge samma exponering. Det är i princip som att ställa in efter EV-värde, fast mycket smidigare.
Toppkåpan är förresten också gjuten, men det kanske du redan gissat vid det här laget...

Objektivet, en Color-Skopar 1:2.8/50, är tillräckligt skarpt. :-)

En liten godbit! :-)

2-0 till Unibox

Det här får också bli den sena slutklämmen på min 6x6-dag.
Då den råkade dela dag med vår nationaldag ville jag ju gärna använda även en kamera av svensk tillverkning. Det fick bli den även i utlandet inte helt okända kameran av märket...

T
 r
  u
   m
     i
      r
       v
        e
          l

Unibox!

6x6-dagen, eller 6/6. Det beror på hur man ser det...

Förra, och första, filmen hade jag ju problem med ljusläckage. Så även denna gång.

Nu hade jag tejpat de misstänkta skarvarna. Dock med blå tejp då jag inte hittade någon svart hemma. Antingen var den inte tillräckligt mörk, eller så läcker det någon annanstans, för resultatet blev nästan identiskt med förra gången.

Jag får kolla ännu bättre till nästa gång.

Liksom förra gången klarade sig dock sista rutan.

2010-08-04

Skall det bli tredje filmen gillt?
Än så länge står det 2-0 till Unibox.

-30 Hot Rod

Det är nåt lurt med den här kameran. Den ser ut som en 1930 års Leica I, Modell C, men numret stämmer inte riktigt...

För att göra en kort historia lång...:

1925 började Leitz sälja sin Leica I, modell A, som hade fast, om än inskjutbar, optik. Den känns enklast igen på "hockeyklubban". Bengan hade en sån.

1930 kom så modell C, nu med utbytbar optik. Till en början var dock objektiven matchade till resp kamerahus, och för att hålla ordning var objektiven därför märkta med de tre sista siffrorna ur kamerans serienummer.

Under 1931 fick modell C anslagsmåttet standardiserat (28.8 mm), och man kunde byta objektiv fritt mellan olika hus. Man stansade då in "0" i kameraflänsen, kl 12, för att visa att kameran var standardiserad.

Eftersom det här är en -30:a kan den inte ha varit standardiserad från början, men de tre siffrorna saknas på Elmar-objektivet. Faktum är att det saknar serienummer helt och hållet.  
Däremot är är både flänsen på huset, och objektivet, märkta "0", vilket visar att de har blivit standardiserade. Nu har kameran dock ett serienummer som är drygt 200 högre än den sista icke standardiserade C-batchen, samtidigt som de standardiserade inte gjordes förrän -31, så den måste ha blivit modifierad någon gång.

De olika modellerna producerades delvis parallellt. Den sista Leica A gjordes t ex så sent som 1936. Det var heller inte ovanligt att man fick tidigare modeller fabriksmodifierade. Man kunde t ex få sin A, C eller E  kompletterad med mätsökare. Den blev då en modell D, dvs Leica II. Johan E har en sådan.

Förmodligen är det här en sen A, som vid något tillfälle modifierats till C-standard. Förmodligen är det också det gamla A-objektivet som har blivit försett med M39-gänga och ny monteringsfläns. Det kan i så fall förklara varför det saknas serienummer på objektivet. Det behövdes ju inte om det från början satt fast monterat på en A.

Den här tidiga Elmaren har av förståeliga skäl ingen koppling till mätsökare, men kan ju trots det monteras även på en M9, om man använder en vanlig M-adapter. :-)
Man får gissa avståndet själv bara.

Skall man vara petig skall den här egentligen inte kallas "Leica Standard", även om den är snarlik. "Standard" (Leica E) skiljer lite (på returspolningsratten), och blev inte ett begrepp förrän modell D (dvs II) kom med sin mätsökare -32.

Går den att fota med då?

Jajamensan! :-)

Orangefilter + FIKUS motljusskydd.

Den gamla (obehandlade) Elmaren är lite mjuk, och vill inte ha för mycket kontraster.

Orangefilter + FIKUS motljusskydd.

Eftersom den saknar mätsökare, och Voigtländers moderna 15 mm S W Heliar ju liksom original-Elmaren också saknar koppling till en d:o, så är de som gjorda för varann. :-)

Heliaren är bra till arkitektur också. Allt kommer med. :-)

Även i tunnelbanan, men det vet vi ju redan. Det har Micke visat mycket bättre.

Visst är den behändig!

Kan man kalla den "ädelkompakt"? :-)

127-dagen i mina bilder.

127-dagen är ju det årliga tillfället för oss självplågare att i någon mån förlänga tillgången på de få 127-filmer som fortfarande görs. :-)
Dessutom en bra anledning att motionera ögonstenarna.

För min del högtidlighölls 127-dagen i Uppsala.

Dagens inledning tillkännagavs vederbörligen med salut,

följd av klockringning.

Vidare genom Stadsparken,

till Fyrisån.

Uppsala stad är cyklarnas stad.

Den undervattensbåt som ev skulle kunna förirra sig ända hit, skulle nog vara till salu sedan...

Den obehandlade Tessaren på Ikontan (från 1931) älskar väl inte direkt motljus, men vi kallar det charmigt, så låter det bättre. :-)

På väg hemåt.

Nu måste jag ta några fler rullar, så det inte dröjer ett år till nästa gång.

Färgbilder tagna på Macocolor 200 i en Rolleiflex Baby (4x4).
Svartvita på efke R100 i en Baby Ikonta 520/18 (3x4).