Retrokamera: Voigtländer Vitomatic II

Voigtländer är idag sannolikt det äldsta kameramärket. Observera att jag skrev "märket".

Företaget grundades i Wien 1756 av Johann Christoph Voigtländer, som en tillverkare av optik och finmekanik. 1840, bara ett år efter Daguerre, tillverkades det första analytiskt beräknade objektivet, Petzval's porträttobjektiv, vilket sedan användes i Voigtländers första kamera. 1849 flyttade företaget till Braunschweig, och fortsatte där till 1956, då det blev en del av Zeiss-Ikon. Voigtländer slutade vara en självständig del av Zeiss-Ikon 1970, och anläggningen i Braunschweig stängdes 1972. Efter några ägarbyten (bl a till Rollei), hamnade rätten till namnet så småningom hos Cosina. De har i någon mån tagit upp  traditionen. Oftast bara i produktnamnen, men ibland också i produkterna själva. De har på senare tid t ex gjort Bessa III, i mellanformat, som tagit upp linjerna från Bessa II.

Att Voigtländer satsade på kvalitet och gedigna byggen är tydligt t ex i Vitomatic II, som tillverkades 1958-60. Trots sin lilla storlek på ungefär 11.5 x 8 cm (BxH) väger den 800 g!

Vitomatic II har kopplad mätsökare med ljusram (utan parallaxjustering) och kopplad ljusmätare av selen-typ, dock utan visning i sökaren. Den efterföljande Vitomatic IIa hade visning även i sökaren, men eftersom den tillverkades 1962-63 är den för ny för att jag skall skriva om den. :-)

Det är svårt att inte falla för designen och finishen på undersidan. :-)

För att stoppa i film måste man först vika ut den lilla flärpen,

vrida den,

och öppna den lilla luckan.

Därefter kan man öppna bakstycket. :-)
Det är förresten inte av plåt, utan gjutet...

En ovanlig detalj är att det är filmen som spänner slutaren. :-)
Det sker via tandhjulet.

En annan att räkneverket sitter på undersidan.
Det räknar baklänges, för övrigt...

Ovanligheterna slutar inte vid filmladdning och frammatning. För att ställa exponeringen vrider man mittenringen på objektivet ("Universal setting ring", man kan nästan kalla den för bländarringen, men bara nästan) tills ringen i mätaren hamnar över nålen. Sedan kommer det fina. När man sedan väljer slutartid ändras samtidigt bländaren för att fortfarande ge samma exponering. Det är i princip som att ställa in efter EV-värde, fast mycket smidigare.
Toppkåpan är förresten också gjuten, men det kanske du redan gissat vid det här laget...

Objektivet, en Color-Skopar 1:2.8/50, är tillräckligt skarpt. :-)

En liten godbit! :-)

2010-09-16 23:41   Anna-Lena Forsman

Jag är ingen analog "fantast", är ganska okunnig, men tog en rulle med min Vitomatic II b.. och jag måste säga att jag blev lite kär i den:-) Så det blir nog en rulle till snart. /Anna

Svar från ojanson 2010-09-17 08:21

Ja, du ser. :-) Passa dig bara. Det kan leda rakt ned i det fördärvliga (men alldeles underbara) retro-träsket. IIb är inte många år ifrån (1964 - 1966). ;-)

2010-09-17 04:47   EGW

Voigtländer gjorde många fantastiskt trevliga kameror. När jag jobbade i fotoaffär på 1950-talet minns jag hur jag ibland stod och vägde i Voigtländer-kamera i handen och tyckte att den jämte Leica var det som "kändes" bäst på något sätt. Sedan hamnade de lite vid sidan utvecklingen när Pentax rullade ut sina SLR-kameror över svenska marknaden. Synd att en av de bästa tillverkarna skulle slå ut en annan av de bästa. Jag tror inte att Pentax gjorde bättre kameror, men deras design föll tydligen folk i smaken. I dag tänker jag att om jag haft förstånd på den tiden så skulle jag skaffat mig en Bessamatic, modellen med utbytbar optik, inbyggd exponeringsmätare och vad jag tror var världens första zoomobjektiv för en småbildskamera. Jag minns fortfarande hur jag beundrade den. Men den sålde inte, den kom i skuggan av Pentax.

Svar från ojanson 2010-09-17 08:15

Jo, jag kände till att Heidecke jobbade där också. Det var ju i samma stad. Han lär dock inte ha varit där redan 1840...
Jag tycker Cosina på ett förtjänstfullt sätt låter en del gamla konstruktioner återuppstå, och leva vidare vid sidan av de nya.

Svar från ojanson 2010-09-17 08:50

Nu hamnade visst kommentarerna fel...

Det här är visserligen den enda Voigtländer-kameran jag har, men den känns väldigt gedigen, och har en hög finish.
Voigtländer gjorde också det första zoom-objektivet för småbilds-kameror. Nikon gjorde sitt första (det smått groteska f:4/8.5-25 cm) senare samma år, 1959.
"Problemet" med de tyska kameratillverkarna var att de inte i tid insåg vad marknaden ville ha. De var ju ibland väldigt avancerade, men kanske lite för ingenjörsmässiga (Voigtländer Prominent, t ex). Japanerna kom med, visserligen klumpigare, men kanske mer lättanvända kameror, där man slapp tänka på extra sökare, parallaxfel osv. SLR-en var nog mer allround för gemene man, som kanske inte i första hand håller på med t ex gatufoto, där ju mätsökaren är smidigare. Leica fick ju också stora problem på 60-talet, men kunde någorlunda svara med (redan halvt omoderna) SLR-modeller. De fick ju också mindre konkurrens i det seriösa mätsökar-segmentet. Det som senare räddade Leica var väl M4-2.

2010-09-17 07:44   N Thomas Meldert

En viss Herr Heidecke var anställd hos Voigtländer mellan 1900 och 1919. När han fick ett eget patent 1918 på en kamera med spegelreflexsökare hoppade han av och startade eget med kompisen Herr Franke. Jag tror ändå att H hade del i Voigtländers tidiga framgångar. Men utan Cosina hade nog varumärkena Voigtländer och Zeiss Ikon inte funnits idag.

Svar från ojanson 2010-09-17 08:46

Jo, jag kände till att Heidecke jobbade där också. Det var ju i samma stad. Han lär dock inte ha varit där redan 1840...
Jag tycker Cosina på ett förtjänstfullt sätt låter en del gamla konstruktioner återuppstå, och leva vidare vid sidan av de nya.