Veteranflygträffen på Håtuna

Inte någon flygdag i vanlig bemärkelse utan helt enkelt en träff, för framförallt historiskt intressanta flygplan eller d:o med sporre. Flygunderhållning blir det på köpet.

Den minnesgode kanske minns att jag skrivit om fältet tidigare, efter att jag fått ett presentkort om att flyga ett veteranflygplan.

Årets träff var den 27/5.
Det första jag såg starta var en MFI-9. Den kom strax tillbaka, flygandes uppför backen.

Därefter kom en månne felnavigerad aerodyn, eller hade den legat förtöjd nere vid stranden?

Under tiden hade en Extra 300 (SE-XIZ) stått nere vid banänden och väntat på att få starta.
Det normala på Håtunafältet är att starta utför och landa uppför backen,

men spelar roll? :-)

En rejäl motor fixar det mesta.

Sedan gjordes ett antal öglor på himlen, över åskådarna.

På väg mot trädgården noterade jag vindflöjeln på en av hangarerna.

PA-28?

Borta i trädgården stod som vanligt ett antal kärror parkerade.

En Moth-vinge ger bra skugga. SE-AMR närmast.

Pietenpol Air Camper.
Flygplanstypen konstruerades för hemmabyggare, med tanken att använda A-Ford-motorer. Den första flög visst 1928. Det här exemplaret är alldeles nytt, men byggt som om det vore gjort på trettio-talet.

Motorn är givetvis från en A-Ford, som ursprungligen tänkt. :-)

SE-AFH, en DH 80 Puss Moth.

Den ägdes och flögs på 40-talet av paret Nils och Birgit Thüring, som senare startade AB AVIA i Visby och idkade målbogsering åt Försvaret. Den  har inte varit luftvärdig sedan början av femtio-talet. Nu flyger den igen, sedan Januari i år. En kul detalj med Puss Moth är landställs-stöttan, som även kan fungera som luftbroms genom att den vrids.

Här stod jag och snackade en stund, och märkte inte att Bücker Jungmeister SE-AJA startade och flög. :-(

Det blev i alla fall en bild när den kom tillbaka.

Jag har sett Jungmeister kallas konstflygningens Stradivarius. Registreringen är en hyllning till dess konstruktör Anders Johan Andersson, som under 30-talet arbetade hos Clemens Bücker i Tyskland. Bücker hade under 20-talet drivit Svenska Aero på Lidingö. När Svenska Aero 1932 köptes upp av ASJA drog sig Bücker tillbaka till Tyskland och grundade Bücker Flugzeugbau. A J Andersson, som hade arbetat som konstruktör på Svenska Aero, följde med och blev nu Bückers chefskonstruktör.
När kriget bröt ut flyttade A J Andersson hem till Sverige, och kom senare att konstruera bl a Saab Safir.

Många Cubar.

Klemm 35
Det finns idag tre flygande Klemm 35 i Sverige. Samtliga bor på Håtuna.

Dålig bild, men en Seabee.

Sk 15, Klemm 35
Samma maskin jag själv fick flyga med för några år sedan. Stefan Sandberg flög ett antal turer, med hugade.

Jodel D119
Ägdes fram till 2004 av Erik Bratt (1916-2010), J35 Drakens konstruktör. Året innan flög han den för sista gången. Han var då Sveriges äldste pilot (87 år).

Sedan åkte vi hem. 

Skandisloppet 2017

Skandisloppet har gått av stapeln i cykelstaden Uppsala varje år sedan 1909, och är därmed världens äldsta cykellopp i obruten följd. Förra helgen (12-14/5) var det återigen dags för UNT Bike Weekend.

För ca 5 år sedan kände jag att borde röra på mig lite mer. Då blev det mer tanke än handling, men efter att jag också bröt foten några år senare, kände jag när jag väl blivit av med gipset att det var slut på ursäkter. Jag hade året innan köpt nyare cykel, och då löpning gudskelov var utesluten pga alla skruv i fotleden, började jag cykla mer och mer. Till skillnad från löpning har jag alltid gillat att cykla, ända sen barnsben. Det har visserligen mestadels varit till vardags, men vid några glesa tillfällen har det blivit lite mer.

Nu var jag fast, och vardagscykeln fick snart sällskap av en snabbare d:o. Det finns många små vägar i omgivningen som man kan kombinera efter tid, lust och väder. Turerna har successivt blivit längre.

I fjol provade jag Skandisloppet.
Förutom de rena tävlingsklasserna finns även motionsklasser i olika smaker, för oss vanliga dödliga. Förra lördagen var det dags för bl a 85 och 167 km. Jag ställde upp i den förra, i hopp om ett bättre/trevligare lopp än i fjol. Då blåste en kall nordan, som inte minst gjorde tillbakavägen mot Uppsala jobbig.

Jag var feg, och anmälde mig inte förrän jag sett femdygnsprognosen... :-)

I år var det mycket angenämare. Förutom sol och mellan 10 - 20 grader under dagen, så låg vinden nu åt andra hållet, dvs medvind på tillbakavägen. :-)

Jag hamnade i sista startgruppen, så temperaturen var behaglig redan från start. :-)

Efter mc-eskort ut ur Uppsala splittrades gruppen allt mer, och jag körde mestadels mitt eget race söderut mot Sigtuna.

På väg in mot stoppet vid Venngarns slott såg jag några fotografer ligga och lura i vassen dikeskanten. Jag råkade hitta sidan när jag letade bilder från loppet efteråt.

:-)

Efter stoppet hade jag nu både vinden och solen i ryggen, på väg tillbaka mot Uppsala.

Efter att så småningom bl a ha passerat Sävja, ledde Kungsängsleden vidare mot de västra delarna, som Valsätra, Eriksberg och Flogsta, innan jag närmade mig centrala Uppsala. Så småningom såg jag Carolina-backen torna upp sig framför mig, och när den var avklarad var det bara att bita ihop, svänga vänster, och fortsätta kampen uppför slottsbacken.

Foto: "teamet".

Väl uppe på borggården fick man medalj, och kunde motta publikens jubel.

Foto: "teamet"

Efter maten kunde man titta på tävlingsåkarna, när de susade fram på Dag Hammarskjölds väg.

Vi får se. Kanske blir det ännu en upprepning nästa år. Skall bara kolla prognosen först. :-)

Tårtan, när katten var borta...

Då fikade vi andra på ett annat ställe...

Båda bilderna, Bengt-Åke Strengberg

Tårtan hade ju stängt, pga vattenskada.

Det blev Café MUGGEN istället, på Götgatan 24.

Mycket att välja på, och som vanligt trevlig stämning.

Gott Nytt Retro-år!

Retrokamera-poolare, stativköpare och alla andra, tillönskas ett
Gott Nytt Fotoår 2016!

Bilden togs med 1939 års Super Ikonta (532/16), med Contameter och Portra 400.

Kanske det nya året kan bli en inspiration också för de som ännu inte hunnit lägga upp någon bild i poolen? :-)

Astronautkongressen - eller när jag blev fotograf för en dag.

Du kan ha sett det på nyheterna i tv. Det är Astronaut-kongress i veckan. Hundratalet astronauter, kosmonauter och taikonauter, unga som gamla, har den här gången samlats i Stockholm för att träffas, diskutera och även inspirera skolungdom att intressera sig för naturvetenskap. Kravet för att få vara med i sällskapet är att ha flugit minst ett varv i omloppsbana.

Min arbetsgivare SSC (f d Rymdbolaget) stod som värd för lunchen i måndags. Förutom astronauterna var även ett antal representanter från universitet, industri, politiker och myndigheter från Sverige, Europa och USA inbjudna. 

Några dagar innan fick jag frågan, på jobbet, om jag kunde tänka mig att vara med på måndagen. Inte som lunchgäst, men som fotograf. Det var inte så svårt att tacka ja. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha suttit framför tv:n, och lyssnat på Arne Thorén varje gång en ny Apollo-raket skulle skjutas upp.

Att lokalen (mer om den längre ned) inte var idealisk för fotografering förstod jag innan jag kom dit, så det fick bli blixt för nästan hela slanten.

12:30 strömmade de in, som planerat. Jag hade förberett mig någorlunda innan. Jag hade bl a fått gästlistan, och visste vilka jag absolut inte ville missa. Jag hade också bild-googlat för att hitta någorlunda nya bilder på dem.

En av de äldsta var Aleksei Leonov, nu 81, som den 18:e mars 1965 blev den förste att göra en rymdpromenad. Det var från Voskhod-2, och den varade i 12 minuter. Hjärtat gjorde nog några extra slag när han skulle tillbaka in i kapseln. Dräkten hade svällt upp mer än beräknat i rymdens vakuum, och han kom inte in i luftslussen förrän han hade släppt ut lite luft ur dräkten...

Aleksei Leonov till vänster, och polacken Miroslaw Hermaszewski.

Det slutade lyckligt, och Leonov flög igen i projektet Apollo-Soyuz 1975, då amerikaner och ryssar  dockade i bana runt jorden, och där han bl a kunde skaka hand med Deke Slayton, från den allra första kullen amerikanska astronauter. Slayton skulle egentligen ha flugit redan under Mercury-programmet, men fick medicinska problem (förmaksflimmer) och fick hålla sig på marken. 1972 återfick han flygstatus, och Apollo-Soyuz kom att bli hans enda flygning, 51 år gammal.

Även ett par astronauter från Apollo-programmet var där, som t ex Bill Anders, också 81. 1968 var han en av medlemmarna på Apollo 8, som under julhelgen det året var de första människorna att runda månen. Det var Anders som tog den välkända bilden av jorden, när den under första varvet steg upp över månens horisont.

Bill Anders till vänster

Från Apollo 9 fanns Rusty Schweikart, 79. 1969 var han pilot på månlandaren, när den för första gången provflögs, i bana runt jorden.

Rusty Schweickart till höger

Det är inte helt lätt att vara vimmel-fotograf. Alltid är det någon som tittar bort, eller vänder ryggen till. Man får passa på, och ta vara på de tillfällen som bjuds. Det får bli som det blir, och blixt rätt i nyllet är vad man hinner med.

Rätt som det var blev jag haffad av japanen Soichi Noguchi, som ville ha en gruppbild tagen. Just som jag hade tagit den första, gick amerikanen Don Pettit förbi, och haffades av de andra. Han längst fram känner ni säkert igen...

Don Pettit, Soichi Noguchi, Gerhard Thiele och Christer Fuglesang

En av de färskaste astronauterna var italienskan Samantha Cristoforetti. Hon landade så sent som 11:e juni i år, efter att ha tillbringat drygt sex månader på Internationella rymdstationen, ISS. Under hennes vistelse levererades också en kaffemaskin, numera kallad ISSpresso, tillverkad av bl a Lavazza. Hon fick äran att göra den första espresson på rymdstationen. Den avnjöts f ö ur en kopp som Don Pettit uppfunnit, och som kan användas i tyngdlöshet. Kaffe via sugrör ger ju inte samma upplevelse, när inte näsan samtidigt kan känna doften. :-)

Samantha Cristoforetti till vänster

Den förmodligen allra färskaste astronauten, dansken Andreas Mogensen, var med enl listan, men jag såg honom inte. Han landade för knappt två veckor sedan. Då hade han bl a provat att från ISS fjärrstyra en robot på jorden.

Naturligtvis bjöds det även på underhållning. Den var av högsta klass, liksom gästerna.

Lokalen är även den värd en berättelse. Det var den gamla reaktorhallen till R1, Sveriges första kärnreaktor, 20-30 meter ned i berget under KTH. Den var en ren forskningsreaktor, och användes åren 1954 - 70. På 80-talet revs den, lokalen sanerades, och man har noga och systematiskt mätt ev radioaktivitet efteråt. Det är därför väggar och tak är inrutade. Idag ligger nivån under den naturliga bakgrundsstrålningen.

En kul detalj är att de filmat personer i några av kontorsrummen ("svalbona"), som nu spelades upp, projicerade på dukar i fönstren. De var dessutom filmade från golvet, så perspektivet blev någorlunda korrekt.

Nuförtiden används hallen istället till olika evenemang.

Hålet i golvet är där själva reaktorn en gång stod.

En del utrustning från reaktortiden finns kvar.

Kontrollrummet. Mycket är borttaget, men bl a kontrollbordet står kvar.

Timmen gick så fort. Jag hade fullt upp med mitt, och gästerna var ständigt påpassade. Det hade ju självklart varit intressant att växla några ord med t ex Anders, Schweikart eller Pettit (som f ö också är en hängiven fotograf) men det är givetvis kul att i alla fall ha sett dem på nära håll.

När astronauterna försvunnit, vidtog "runda bords-diskussionerna", med representanterna för myndigheter, industri och politik.