Idag, för femtio år sedan. - Apollo 11.

För femtio år, och några timmar sedan, 13:32 UTC, (vår nutida svenska sommartid ligger 2 timmar före), lyfte de, liggandes på rygg i sin kapsel, på toppen  av en Saturn V. 

Tolv minuter senare låg de i bana runt jorden, och där stannade de drygt ett varv, för att kontrollera att allt var i sin ordning, och för att markkontrollen exakt skulle kunna räkna ut nästa steg. Två timmar och 44 minuter senare tände de tredje stegets motor igen. Den fick brinna ung sex minuter, och ökade farten till strax under "flykthastighet", så att den nyss cirkulära banan runt jorden, istället blev en hög elliptisk bana. Så hög, att den skulle nå till månen, och lite till.

Den höga elliptiska banan var så finurligt uträknad, att om de skulle få problem med motorn eller bränslesystemet efter att de lämnat jorden, skulle de bara slungas runt månen och fortsätta hem mot jorden igen (sk "free-return"). Efter att de kontrollerat att allt var som det skulle, justerade de sedan banan, så att de istället skulle kunna lägga sig i bana runt månen när de kom fram *.

Hela resan kan återupplevas, i "realtid", nu 50 år senare, på https://apolloinrealtime.org/11/ 
Det är bara Arne Thorén som saknas. :-)

Gärna med lämplig litteratur till hjälp. :-)

Den kan hämtas på https://www.hq.nasa.gov/alsj/a11/a11prskit.html

*) Apollo 13 hade redan lämnat sin fri retur-bana när explosionen inträffade. Som tur var, var de dockade till månlandaren, och kunde använda dess motor för att ta sig tillbaka till rätt bana. I princip behövdes inte mer för att komma hem, men de tände ändå motorn en extra gång efter att de lämnat månen, för att skynda på hemfärden något. Detta för att bl a förråden av vatten skulle räcka.

Inatt, för femtio år sedan. - Apollo 8

Den 21:e hade de lämnat Cape Kennedy, liggande på rygg i sin kommandokapsel, högst uppe på toppen av en Saturn V-raket.

Apollo 7, som skjutits upp i oktober, var den första bemannade Apollo-missionen efter den ödesdigra Apollo 1. Man hade fått ta några steg tillbaka, göra vissa omkonstruktioner och genomföra några fler obemannade färder. Under elva dagar i omloppsbana runt jorden testades nu den delvis omkonstruerade kommando och service-modulen grundligt. Men medan Apollo 7 hade klarat sig med den betydligt mindre Saturn IB, använde Apollo 8, som det nu handlade om, den fem gånger starkare, och drygt 100 m höga Saturn V, månraketen.

Rymdkapplöpningen hade ju tagit fart på allvar när Sovjetunionen satte den lilla satelliten Sputnik 1 i bana runt jorden, under det Internationella Geofysiska Året (1 juli 1957 - 31 december 1958). Detta uppskattades givetvis inte i USA. Även hunden Laika hann skjutas upp innan amerikanerna fick upp sin första satellit (Explorer-1). Sedan sköts Jurij Gagarin upp i omloppsbana innan Alan Shepard 23 dagar senare gjorde ett kortare skutt i i den första Mercury-kapseln. Mer än ett halvår senare blev så John Glenn den förste amerikanen att nå omloppsbana. Som ytterligare salt i såren blev så Aleksej Leonov i mars -65 den första att företa en rymdpromenad, innan Ed White gjorde det i juni samma år, från en Gemini-kapsel. F ö samme White, som mindre än 2 år senare tragiskt skulle omkomma i Apollo 1-branden

1968 var ett turbulent år. Rasoroligheter hade brutit ut på flera ställen året innan. Protesterna mot Vietnamkriget, som var kostsamt i både pengar och liv, blev allt starkare, Martin Luther King sköts i april, och i juni sköts Robert F Kennedy. Nu, på hösten började det bli ont om tid. John F Kennedy hade ju satt ut målet, att landet före decenniets slut skulle landsätta en man på månen, och säkert få honom hem igen. Decenniet närmades sig nu sitt slut, och ännu hade ingen Apollo-kapsel flugit bemannad.

Man planerade om, och beslutade i augusti att den första bemannade färden med Saturn V inte bara skulle göra en hög elliptisk bana runt jorden, som tidigare planerat, utan också ta en vända runt månen. Detta förutsatte givetvis att testerna under Apollo 7 avlöpte väl. Man räknade på möjliga skjutfönster, och kom fram till att mellan 20 - 27 december fanns en möjlighet med landning i Stilla Havet, vilket var vad Flottan föredrog.

Apollo 7, med Shirra (som tidigare introducerat Hasselblad-kamerorna på rymdfärderna), Eisele och Cunningham ombord, sköts upp den 11:e oktober, och den 21:e december sköts så Borman, Lovell och Anders upp.

Jim Lovell, Bill Anders och Frank Borman

Under julnatten, på nionde varvet (av tio) runt månen läste de några rader ur skapelseberättelsen.

Nu, om inte förr, hade man slagit ryssarna i kapplöpningen. Det ryktades ju om att även de hade planer på att sätta folk på månen, och det var viktigt att hinna före. Idag vet vi att försöken med deras N1-raket avbröts efter fyra misslyckade uppskjutningsförsök.

Det var f ö Bill Anders, som under det fjärde varvet tog den välkända första bilden av en jorduppgång, sedd från månen. En bild som blev ikonisk, och som fick oss att inse hur liten vår enda jord är. 
47 år senare fick jag tillfälle att i stället fånga honom på bild, under Astronautkongressen i Stockholm.

"Splashdown" skedde i Stilla Havet, den 27:e december. 

Tja, sedan fortsatte man med:

• Apollo 9. Första provflygningen med månlandaren, i omloppsbana runt jorden. Månlandarpilot var Rusty Schweikart
• Apollo 10. Till månen, med månlandare. Genrep med månlandaren. Avbröts på ~15 km höjd.
• Apollo 11. Nu var det inte genrep längre...
• osv t o m 17

Kuriosa 1. En ödets ironi kan sägas vara att Jim Lovell två gånger flög runt månen, utan att någon gång landa. Först på Apollo 8, och sedan på Apollo 13 där man hann ändra planerna i tid, och återvända till jorden.
Kuriosa 2. I filmen Apollo 13, där Jim Lovell spelas av Tom Hanks, deltar Lovell själv i en roll. När besättningen klivit ur helikoptern ombord, och Hanks skakar hand med skeppets befälhavare, gör han det med den verklige Lovell. I sin egen gamla uniform, med "fel" gradbeteckningar. :-)

Om det är nyputsat ser man bättre ut...

Jag körde en rulle i Contax I i höstas, och konstaterade att "das Adlerauge", Tessar 2.8/5 cm, förvisso var hyfsat skarp, men exemplaret gav ganska mycket ströljus.
I vissa motiv rent av väldigt mycket...

Nu har den visserligen ingen antireflexbehandling, men så dåligt borde det ju inte bli. Vid en närmare granskning kunde jag visserligen se ett antal fina repor i frontlinsen, men mot ljuset kunde jag också se att det faktiskt var lite dimmigt inuti.

En titt på en genomskärning skvallrade om att det inte borde vara alltför svårt.

Efter att ha filat till ett verktyg så det passade bättre skred jag till verket.

Främre linspaketet släppte, kom ut och lämnade ett hål efter sig.

Efter att ha delat det kunde jag göra ren båda linserna.

Sedan kom turen till den bakre.

Bländaren rörde jag aldrig. Den såg fin ut.

Nu får jag hoppas att det blir bättre. :-)

Lus på linsen

--------------------------------

Edit:

Det är i all fall bättre nu.

Lilla Super Ikontan,

eller "die Contax für den kleinen Mann".

När Zeiss Ikon bildats, 1926, som en sammanslagning av ett antal tyska kamera-tillverkare ¹, påbörjades så småningom en välbehövlig rensning i modellfloran. Den hade dessförrinnan varit onödigt stor redan för vissa av de enskilda bolagen. Flera tidigare modeller fick leva kvar tills de blev omoderna. Andra modellnamn dök upp igen, men nu på nya kameror. Ibland plockade man också ihop nya namn av enskilda stavelser från de gamla.

En som fick leva kvar var t ex presskameran Contessa-Nettel Deckrullo, som under Zeiss Ikon dessutom fick tillbaka sitt ursprungliga namn Nettel. Den fanns i storlekar upp till 13 x 18 cm och hade en vertikalgående ridåslutare. Som namnet Deckrullo antyder, så täckte slutaren plåten även när man spände slutaren, så man slapp täcka för objektivet under tiden, vilket var långtifrån en självklarhet bland ridåslutar-kameror på den tiden. Första-ridån löpte på ridåband, och öppningen var ställbar. Drygt tjugo år senare skulle den komma att stå som modell för en annan, mycket välkänd slutare.

En annan Zeiss Ikon-modell var Ikonta, som kom alldeles i slutet av 20-talet. 1934 utrustades vissa Ikonta-modeller alternativt med mätsökare, och blev då "Super Ikonta". Prefixet Super var dock inte unikt för Zeiss Ikon. Även t ex Balda använde det på sin 35 mm Baldina, som med mätsökare då blev Super Baldina.

Varför drar jag upp allt det här?

Jo, 1934 kom Super Nettel (536/24).

Ni hajar, va? Den hade kopplad mätsökare av vridkilstyp, som Super Ikonta, och dessutom bälg med saxlänk, som gamla Nettel. Framförallt förde den Nettel-arvet vidare med sin vertikalgående slutare (1/5 - 1/1000 s), liksom den nyligen släppta Contax. Den är också som ett tittfönster in på utvecklingsavdelningen, för här kan man t ex se hur man redan två år efter lanseringen av den problemfyllda Contax I hade ändringar klara, som ytterligare två år senare skulle dyka upp på den kraftigt omarbetade Contax II. Slutarridåerna i metall är visserligen fortfarande väldigt lika de på Contax I, men frammatningen har nu flyttat upp till en bekväm placering på ovansidan, och den på Contax I så krångliga slutartids-inställningen i fyra olika grupper har också kraftigt förenklats. Allt precis som på den senare Contax II.

Contax I, Super Nettel & Contax II.

Den kom också att få en nättare formgivning, istället för den tegelstensliknande Contax I. Den som ville ha en småbildskamera med snabb och bekväm ridåslutare, men inte behövde, eller hade råd med, dyra utbytbara objektiv, fick nu ett enklare alternativ, en "Fattigmans Contax".

Öppnar man bakstycket ser det ut ungefär som i Contax II. Super Nettel fick t ex en frikopplingsknapp för returspolning liksom den senare Contax II, till skillnad från Contax I, där filmen istället lyftes över tänderna på mataraxeln(!).

På baksidan kan man se de två fönstren till "vy"- resp mät-sökaren.

Direkt billig var den nu inte, trots epitetet. Genomsnittslönen låg mellan 100 - 200 Reichsmark. En Contax I med Tessar 3.5 kostade 275 RM, medan Super Nettel med samma objektiv kostade 198 RM. Billigaste versionen (med en trelinsig Triotar 3.5) kunde man visserligen få för 165 RM, men det kunde jämföras med Leica Standard, som med Elmar 3.5 kostade 167 RM. Den senare visserligen utan mätsökare, och med färre slutartider, men den hade den erkänt fina Elmar 3.5, och mätsökare  kunde man få den kompletterad med efteråt. En Contax I med den berömda Sonnar 1.5 fick man däremot ge 500 RM för, dvs bara objektivet kostade då lika mycket som en kamera med Tessar 3.5. Alla objektiv i jämförelsen är "5 cm".²

Den kortlivade Super Nettel II (1936) var samma kamera, men kromad istället för svart. Super Nettel III lanserades samtidigt. Det var också kromad som II, men med bajonettfattning och några få utbytbara objektiv. Innan leveranserna hann starta bytte den namn till Nettax.

En fördel med Super Nettel, framför t ex Contax eller Leica, var i alla fall kompaktheten. När man fällt in objektivet var det väl skyddat, och hela kameran gick lätt ned i rockfickan.

Bildresultat, kanske någon undrar? Läs del två.

I ärlighetens namn finns det en annan modell som ger mycket bättre skäl för rubriken, men mer om den en annan gång.

1. ICA, Contessa-Nettel, Goerz & Ernemann. ^{^}
2. Prisuppgifter från "Auf den Spuren der Contax", av Hans-Jürgen Kuc. ^{^}

Maser 12-kampanjen rullar på

Om ett par veckor skall det skjutas raket från Esrange, utanför Kiruna.

Maser 12-kampanjen började i måndags. Ylva har redan skrivit en del som jag inte behöver  upprepa. Även Expressen har skrivit en artikel.
Själv kom jag på måndag eftermiddag, och mycket var redan igång.

Strax efteråt kom amerikanske ambassadören med sällskap på besök. Han är ju tämligen ny på sitt jobb, och hade inlett norrlandstouren med ett besök.

Vår projektledare beskrev vad vi gör.

Maser-raketen är en så kallad sondraket. Den skjuts nästan vertikalt, och får inte tillräcklig fart för att gå i bana runt jorden. När den har lämnat atmosfären (~100 km) separeras nyttolasten från motorn, och båda fortsätter av bara farten till ~250 km höjd innan de vänder neråt igen. Nyttolasten landar lite senare i fallskärm, några mil bort, och hämtas med helikopter. Nyttolasten består i sin tur av flera olika experiment-moduler, som staplas på varann, för att därefter monteras ovanpå tvåstegsmotorn.

Under hela tiden efter den har lämnat, tills den åter kommer in i atmosfären (dvs även på väg upp), befinner den sig under ungefär 6 minuter i tyngdlöshet, och det är då alla experiment-sekvenserna körs.

Den här gången är jag inte lika upptagen med jobb i "mitt" experiment (peppar påpeppar...), så jag får lite tid över. Bl a fick jag uppgiften att dokumentera, dvs fota. :-) Jag är dock inte den enda som har tagit kameran med. En och annan FS-medlem, eller därtill närstående, kan också ses i vimlet.

Här tror jag det var BIM-modulen som kontrollvägdes.

Kablagen ut till tornet skall också testas. De används under nedräkningen till att ha kontroll på alla experimenten ombord.

Maser-raketerna skjuts iväg inomhus, upp genom en "skorsten". Det gör man för att kunna hålla experimenten vid en behaglig temperatur innan skott.
Tornet har använts sedan 60-talet, och det har med tiden blivit ganska rostigt och smutsigt

På tisdag var det tester ute i tornet som gällde. Alla olika experimentmoduler med sin respektive markutrustning drogs ut en i taget, och hissades upp på arbetsplattformen.

Det blev ganska trångt, och nu var det ändå bara ett experiment i taget.

Därefter testades de för att se att kommunikationen via kablagen funkade.

Igår, onsdag, var ännu en dag med toppenväder, även om man kan bli lite stel vid -30°. :-)