Finns de några som löser korsord numera?

Det borde vara en utdöd sysselsättning med tanke på hur vanliga datorspel på mobiler är. Många papperstidningar rymmer märkligt nog fortfarande korsord  Så korsordslösare verkar vara ett släkte som frodas. Även om det nog är mest gamla stofiler. Dvs sådana som läser papperstidningar.

En typisk korsordslösare vid Hötorget i Stockholm. En äldre korrekt klädd herre som väntar på bussen vid Konserthuset.  Omedveten om att han är föremål för en gatufotografs uppmärksamhet.

En korsordslösare i London. Det kan nästan vara en tvillingbror till mannen i Stockholm. Samma ålder och samma klädsel.  Samma koncentrerade hängivenhet i samband med en busstransport.

Vi sitter ensamma längst fram i en dubbeldäckare och följer med till slutstationen Liverpool Street Station.

Imma på glasögon

Äldre damer klarar sig bra i vinterkylan. Men när man är väl påbyltad så kan utandningsluften stanna kvar under hatten och förorsaka dimma på glasögonen. Givetvis en förtretlighet under promenaden.

På Drottniggatan i Stockholm stannade jag som hastigast till framför en äldre dam och dokumenterade en sådan här situation.

Inget gatufoto med dramatiska gestaltning eller stora åthävor det här. Men det enkla och triviala är lika intressant. Sånt skall gatufotografering hålla sig till och berätta om.

Det blev två bilder på den äldre damen när hon satte glasögonen tillrätta på näsan. Sedan kunde hon gå vidare.

Yngre barhuvade gångtrafikanter som rör sig snabbt i trafiken får inga sådana här problem även om de är glasögonförsedda.

Mura och måla

Vintern är en passande tid att gömma sig i källaren och ägna sig åt att mura och måla därnere. När våren kommer vill man ju ha tid till att göra samma saker utomhus. Renoveringarna blir aldrig färdiga på villan. Å andra sidan jobbar man rätt långsamt.

Hittade lite bilder från Paris på en gubbe som jobbade med samma saker som jag. Kyrkan, som han arbetade med, var nog gammal men verkade fortfarande lite ofärdig.

Dags att tömma en hink skräp till.  Så här hårt jobbar i varje fall inte jag.

Saknar mitt schackspel

Spelade mycket schack i yngre dagar. Det har fallit bort med åren. Ångrar det ofta. Ibland studerar jag något spel i mästarklass och förundras över geniernas kamp.

Det där med datorschack förstår jag inte. Grejen är ju att möta en annan människa i ärlig kamp, avgöra spelet fysiskt i ett sammanhang och att kora en vinnare med ett handslag. Här ligger upplevelsen.

Till spelet hör att förbereda sig på sin kammare, läsa teori och studera de stora mästarna. Men det tar tid.

Eller kanske man ska sluta fotografera och få utrymme för schackspel?

Bilderna kommer från Rom. Här flockas schackspelare på en del uteserveringar.

Storebror ser dig!

Utan tvekan lever vi i ett övervakningssamhälle. Någon kan fysiskt följa varje steg vi tar ute på stan. Eller allt vid gör på Internet. Någon vill få oss tro att det är för vårt eget bästa. Vi ska beskyddas från ryssar, terrorister  eller banditer. Sånt är väl kanske bra. Men är det hela sanningen.

Den här bilden återger här lite vad jag är ute efter.

Har samhällsutvecklingen gått överstyr så långt att allt detta är nödvändigt. Eller är det kanske istället för egen rädsla som bedrar oss.